Åsa Delblanc: Skönlitteraturen som ett undersökande arbetssätt i förskolan

Vad vi betraktar som föremål för undersökning, som redsakap för förståelse, och som pedagogiskt relevant tenderar att korrelera med skolämnenas kunskapshierarkier. Åsa Delblanc slår här slag för skönlitteraturen i förskolan. (red)

Någon ropade:
”Kom, vi badar!”
Och alla sprang så fort så att det
bara dunkade.

 Som ett hjärta
i själva marken.

Fast de andra
de kunde ju simma.
Utan flytkuddar.
Ända ut till hopptornet.
Och alla skratten följde med.

Kvar på stranden.
Ensam.
Som osynlig. 

Och ändå inte.

 Den stämningsfulla och talande dikten är hämtad från Åsa Linds och Emma Virkes Kom dagen kom natten utgiven på Lilla piratförlaget 2020. Dikten öppnar upp för ett spännande möte med text och bild. Den tillåter oss att höra ljudet av de springande barnen vars hjärtan dunkar i kapp. Den kastar ljus på känslan av en dag i barndomen på stranden. Vi minns hur det känns att stå kvar och inte riktigt våga anta hopptornets utmaning. Som osynlig. Och ändå inte. Det är filosofiskt, den väcker tankar och funderingar.  Vad innebär det att vara osynlig? Hur känns det att vara ensam kvar på stranden? Detta är fruktsamma frågor vi kan ställa till barnen då vi förskollärare tillsammans med barnen reflekterar kring boken i förskolan.

Frågan om hur det känns att vara osynlig är dock väldigt annorlunda till sin karaktär, än frågan vilka växter som trivs på stranden, eller frågan vad som kan flyta i havet.  Den första typen av frågor handlar om vad det innebär att vara människa, den andra om att förstå naturen och miljön som vi människor ingår i. Kanske kan vi något förenklat säga att den första typen av fråga skulle kunna vara rimlig i studier inom humaniora, den andra inom naturvetenskap. Vi behöver båda typerna av frågor för att lära oss mer om oss själva och vår omvärld. Det betyder inte att den ena typen av fråga är mer värd eller bättre än den andra.

Som lärarutbildare på förskollärarutbildningen möter jag undervisning i förskolan på olika sätt. Dels genom att jag besöker studenterna i deras verksamhetsförlagda utbildning, dels genom att jag får läsa och bedöma olika typer av paper, såsom examensarbeten eller andra tentamina, som på olika sätt behandlar temat. Utifrån alla de texter jag läst, tycker jag mig på senare tid se ett tydligt mönster framträda. Då förskolestudenterna arbetar i naturvetenskap med barnen (exempelvis undersöker vad som flyter eller sjunker) beskriver de detta i termer av ett undersökande arbetssätt. Barnen får ställa frågor och ta reda på det genom en empirisk undersökning. Emellertid talar studenterna sällan om ett undersökande arbetssätt i relation till skönlitteratur. Frågan om hur det känns att vara osynlig är lika mycket undersökande som den som handlar om vad som flyter. Ändå tycks det som om de naturvetenskapliga frågorna betraktas som mer vetenskapliga till sin natur. De kläs därför också i en mer vetenskaplig språkdräkt, och de får därigenom en högre status.

Skönlitteraturen erbjuder emellertid något helt annat än lackmuspapperet eller termometern. Den går visserligen inte att mäta, men den visar oss en väg till att lära känna och förstå oss själva. Den hjälper oss att utveckla en känsla för att förstå andras perspektiv, och därmed kan den tillåta att vår empatiska förmåga växer. Detta är fullständigt avgörande för människans framtid, inte minst i dessa tider av våld, krig och terror! Skönlitteraturen får inte behandlas så här styvmoderligt längre. Den är inte bara någon trevlig utfyllnad för att skapa en mysig stämning innan vilan. Den behöver i allra högsta grad utgöra en del av ett undersökande och vetenskapligt arbetssätt i förskolan!

Åsa Delblanc, fil doktor i pedagogik, leg förskollärare och leg grundskollärare i svenska och franska