Skola och SamhälleBosse Bergstedt: Kan kvantfysiken rädda pedagogiken?
Pedagogikens syn på vad som är möjlig kunskap om lärande och kunskapsutveckling har under lång tid tagit avstånd från en positivistisk tradition. Är det dags för en förnyelse av pedagogikens ontologi, med inspiration från kvantfysiken, frågar sig Bosse Bergstedt (red.).
Pedagogik är en aktivitet som ofta sätts i samband med förmedlingen och överföring av kunskap. Det gör att pedagogisk lätt hamnar i en position som speglar och reproducerar den kunskap som är etablerad inom en given tidsepok. Samtidigt visar pedagogikens idéhistoria hur förnyelse har skapats genom att det ställs frågor kring kunskapens ontologiska förutsättningar.
I denna artikel diskuterar jag hur kvantfysik kan bidra till en transformering av pedagogisk vetenskap. Att på nytt vända sig till naturvetenskapen kan tyckas märkligt efter att pedagogisk forskning under lång tid tagit avstånd från den positivistiska tradition som var dominerade i mitten på 1900-talet. Idag är situationen en annan och den klassiska fysiken har sedan länge kommit att influeras av kvantfysik. Det är hög tid att tänka tvärvetenskapligt för att kunna möta vår tid många utmaningar.
Pedagogisk teori och praktik har ofta kommit att handla om processer mellan människor, vilket skapat kunskap kring subjektiva erfarenheter och upplevelser. Mindre fokus har riktats mot det icke-mänskliga och mot materians betydelse. Kvantfysiken får oss att upptäcka de minsta partiklarnas betydelse, inte bara hos fysiska fenomen utan också i våra kroppar. Det gör att vi kan börja se världen på ett annorlunda sätt.
I en lampa går det att se hur ljuspartiklar rör sig i en jämn ström och det går att beskriva hur många ljuspartiklar som sänds ut av atomer, men det går inte att veta när en enskild atom sänder ut ljus. Det kvantfysiken lyckas med är att beskriva är hur partiklar blir till genom ett specifikt sätt att koppla samman och växelverka (Nørretranders 2023).
När elektroner befinner sig i sina stationära banor runt en atomkärna utsänds ingen strålning. Men en elektron kan hoppa, ta ett språng från sin nuvarande bana till en bana och därmed frigörs energin i form av en kvant. Dessa tillfälliga och plötsliga språng kallas för kvantsprång (Bohr 2013).
När en elektron tillfälligt hoppar och det frigörs energi medverkar detta till att partiklar flätas samman och blir till små eller stora nätverk. Genom dessa sammanflätningar uppstår samtidigt ett tillstånd av superposition. Ett tillstånd som påminner om en symbiotisk relation, vilket kvarstår även när partiklarna separeras genom mycket stora avstånd (Zeilinger 2010).
Det innebär att två eller flera partiklar parallellt kan befinna sig på flera platser samtidigt. Om något inträffar med den ena partikeln sker det omedelbart något med den andra, utan att de behöver kommunicera med varandra. Det är först när de observeras eller mäts som det går att upptäcka var de befinner sig (Zeilinger 2010). Redan när någon ser på en partikel sker en påverkan, då kollapsar relationen och superpositionen hos partiklarna blir till positioner. För att undgå att detta behöver partiklarna i en kvantdator frysas ned till mycket låga temperaturer.
Hur skall vi kunna använda dessa kunskaper om de minsta partiklarna inom pedagogisk forskning? En möjlighet är att utgå från kroppen som ett forskningsinstrument. När kroppens sinnen sätt i fokus uppstår det fysiska möjligheter att koppla samman med de fenomen som utforskas. Det skapar öppningar för att kroppen skall kunna affekteras före det att det uppstår en medveten känsla eller tanke (Massumi 2002). Var uppmärksam och lyssna till ljudet av hur barken låter på ett träd och hur frusen is talar på havet en kall vinterdag. Det är nu det kan uppstå insikter om hur kropp och materia samverkar med hjälp av de minsta partiklarnas sätt att koppla samman. Genom att beskriva dessa ögonblick kan ny kunskap bli till om vad som händer när vi lär oss något nytt (Barad 2007). I beskrivningen av dessa situationer gäller det att sträva efter gestaltningar som är tillräckligt öppna för att nya tillstånd av superpositioner skall kunna uppstår. Exempel på sådana figurationer kan vara rhizom eller assemblage (Deleuze & Guattari, 2015).
Allt fler forskare inom samhällsvetenskap och humaniora hämtar idag inspiration från kvantfysiken genom att använda sig av perspektiv som utvecklas inom det som går under den samlande beteckningen new materialism (Grosz 2018). Inom pedagogisk forskning har dessa perspektiv särskilt kommit att utvecklas inom förskolepedagogik och kultur- och konstpedagogik. Det gemensamma för dessa områden är att de utgår från aktiviteter som bygger på ett kreativt lärande som medverkar till att skapa förståelse för hur kropp och materia är sammanflätat. (Falkenberg & Sauzet 2023). De små barnenens lekar skapas med spontana handlingar vilka möjliggör för oplanerade och tillfälliga sammankopplingar (Myhre & Waterhouse 2023). Konstens och litteraturens strävan efter att skapa affekter möjliggör för upptäckter av hur det hur sammanflätningar blir till mellan konstverket och den kropp som berörs av konst, litteratur och andra kulturella uttryck (Irwin & Springgay 2017).
Kvantfysikens teorier ger oss redskap för att skapa förståelse om vad som händer när en kunskapsprocess blir till, hur sammanflätningar uppstår genom fenomens sammankopplingar och vad som kännetecknar ett tillstånd av superposition. Det öppnar för framtida pedagogisk forskning och jag har i den nyligen utgivna boken Allt på en gång! Om fenomens sammanflätningar och superpositioner provat på att utveckla några av dessa tankar. En bok om kvantfysik och pedagogik och andra fenomen som medverkar till att skapa plötsliga och oväntade ögonblick av affekter och förundran.
Bosse Bergstedt, professor i pedagogik, Høgskolen i Østfold
Referenser
Barad, K. (2007) Meeting the Universe Halfway: Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning. Duke University Press.
Bergstedt, B. (2024) Allt på en gång! Om fenomens sammanflätningar och superpositioner. Ekström & Garay.
Bohr, N. (2013) Filosofiska skrifter: Bind I–III. Forlaget Philosophia.
Deleuze, G. & Guattari, F. (2015) Tusen platåer. Tankekraft.
One Comment on “Bosse Bergstedt: Kan kvantfysiken rädda pedagogiken? ”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Jag har läst denna text flera gånger de senaste dagarna för jag finner den facinerande men jag kan inte säga att jag förstår den. Min första undran är ett stort ”varför?”. Vad är det för brist eller behov hos pedagogiken som gör att vi ska söka inspiration i kvantfysik? Min andra undran gäller ”på vilket sätt?”. Författaren verkar mena att framsteg inom kvantfysik på något sätt direkt inverkar på pedagogiken. ”Kvantfysikens teorier ger oss redskap för att skapa förståelse om vad som händer när en kunskapsprocess blir till”. Men kvantfysik och pedagogik försöker väl beskriva fenomen på helt olika nivåer av vår verklighet?