Caroline Ljungberg: Vad behöver lärare kunna?

Lärarutbildningsutredningen är både lång och innehållsrik. Men vad går att utröna om de kunskaper utredningen avser som viktiga för de framtida lärarna? I dagens inlägg resonerar Caroline Ljungberg om både debatten kring utredningen och om de politiska signaler som går att utröna utifrån de teman och ord utredningen innehåller, lyfter och bortprioriterar (red.)

Lärarutbildningsutredningen Ämneskunskaper och lärarskicklighet är debatterad och under lupp. Det finns en del fog för kritiken. Samtidigt kan en alltför polariserad och onyanserad debatt vara olycklig. Ett skyttegravskrig tjänar inte någon – allra minst blivande lärare och elever i Sveriges skolor. Pendeln tenderar att svänga än hit och än dit, men utbildning och kunskap är inte en svart-vit företeelse, präglad av för evigt fastslagna dikotomier i form av rätt eller fel, ont eller gott. Det kan vara i de grå nyanserna det kloka finns att hämta och det finns anledning att vara skeptisk när pendeln svänger för mycket åt ett håll – kanske en hållbar lärarutbildning befinner sig någonstans i mitten av pendelns mest extrema poler.

Lärarutbildning behöver med nödvändighet ha en stark relation till det yrke som den förbereder inför och utbildar till. Det finns exempel då det varit svårt att se en koppling alls – när kursers innehåll helt fokuserat abstrakta samhällsföreteelser, istället för undervisning och innehåll som är direkt kopplat till det arbete som sker i skola och klassrum. Den historiska, politiska, ekonomiska och samhälleliga kontext som skola och utbildning befinner sig i är relevant för en lärare att ha kunskap om, men kontexten behöver tydligt relateras till yrkets eller professionens kärna i lärarutbildningens kurser.

En kärna i lärares kunnande handlar om ämneskunskap och didaktik, det vill säga förmåga att göra urval, lära ut och undervisa andra gällande det specifika ämnesinnehållet. I det didaktiska kunnandet kan även metodik inbegripas, vilket innebär kunskap om och förmåga att använda, samt kunna utvärdera och kritiskt granska olika metoder för att kunna förmedla och möjliggöra andras erövrande av ett kunskapsinnehåll.

I direktivet till lärarutbildningsutredningen fokuseras praktisk metodik men det är olyckligt snävt och medför att pendeln svänger för långt åt ett håll. Istället kan vi prata om analytisk metodik. Kärnan i läraryrket behöver med nödvändighet sättas in i en kontext. För att kunna utveckla ett professionellt omdöme behöver lärarstudenter bildning och en förståelse för de förhållanden, villkor och sammanhang som omger läraryrket. Utbildningshistoria, utbildningspolitik, skolans juridik och inte minst etik är därför nödvändiga inslag i en lärarutbildning.

Vid en sökning på ordet etik i lärarutbildningsutredningen erhålles två träffar, vilket kan jämföras med en sökning på ordet kognitionsvetenskap som ger 298 träffar. En träff på ordet etik är på sidan 171 där det talas om innehållet i norsk förskollärarutbildning, i vilken ett av sex kunskapsområden är samhälle, religion, livsåskådning och etik. Den andra träffen är på sidan 274 där etik ingår i ordet aritmetik. Vid ytterligare en sökning på ordet existentiell erhålles en träff. Det är på sidan 388 där det står om de målområden som infördes i 1993 års examensordning. Sex punkter listas och en är ”kunskaper i att belysa allmänmänskliga, existentiella och etiska frågor”.

Det är tydligt att pendeln har svängt sedan 1993 och det allmänmänskliga är helt osynligt i den senaste utredningen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hävda att det allmänmänskliga, etiska och existentiella inte skulle vara relevant för blivande lärare. Tillsammans med ämneskunskaper och didaktik utgör denna triad en grund för läraryrket. I en tid då det talas om vikten av att stärka läraryrkets attraktivitet, så är det kanske just denna del av yrket som behöver fokuseras, ges värde och framträda. Är det inte dessa dimensioner som gör lärarprofessionen extra viktig och meningsfull?

Lärare vet och känner att det allmän- och mellanmänskliga är viktigt men de får inte möjlighet att fullt ut prioritera det i sin praktiska och dagliga yrkesutövning. När dessa elementära delar av läraryrket inte erkänns eller ges tid och status, drabbas lärare av etisk stress, vilket bland annat Jonna Bornemark skriver om i sin bok Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet från 2020.

Med nuvarande pendelrörelse finns en överhängande risk för att stressen i yrket ökar och att attraktionskraften minskar. Det finns också en risk att yrket manualiseras och att lärarkåren blir en instrumentell utförare i politikens och byråkratins tjänst som inte ges utrymme att tänka själv. Det kan leda till att lärare inte får möjlighet att utveckla en omdömesbaserad handlingsförmåga som verkligen behövs för att lyfta svensk skola och (ut)bilda kommande generationer, samt öka yrkets attraktionskraft.

Det gäller att hitta ett balanserat mellanläge där professionens kärna utgör en grund för lärarutbildningens olika kurser – det är en yrkesutbildning och den tjänar inte på att ”sönderakademiseras” och teoretiseras på ett sätt som inte framstår som relevant utifrån yrket. Men för att skapa en omdömesgill lärarkår som kan tänka kritiskt och handla med viss autonomi behövs kontextualisering av kärnan. De fyra kardinaldygderna är fortfarande av relevans – det behövs en modig och samtidigt ödmjuk lärarkår som med omdöme och klokhet kan agera rättvist – en alltför snäv förståelse av vad lärare behöver gällande kunskaper och förmågor står sig slätt såväl historiskt som i framtiden.

Caroline Ljungberg, universitetslektor på lärarutbildningen i Malmö