Christer Fritzell: Bidrar skolan till viljan att försvara demokratin?

Vilken plats finns det i dagens skola för fostran till social gemenskap och lojalitet med det svenska demokratiska samhället, undrar Christer Fritzell (red.). 

Med alla mörka tankar efter Rysslands brutala invasion av Ukraina är det svårt att undvika reflektioner om hur det svenska försvaret skulle fungera i, gud förbjude, en liknande situation. I Ukraina finns tydligtvis något som får många att tro att Rysslands på pappret överlägsna krigsmakt ändå kan tvingas bita i gräset, nämligen en försvarsvilja som imponerar och en hängivenhet att offra snart sagt allt för en demokratisk utveckling i det egna landet. Ett slagord som hörts är ”min familj är 44 miljoner ukrainare”. Varifrån kommer egentligen en sådan uppoffrande patriotism? 

Sverige har haft tvåhundra år av fred brukar det sägas, i vart fall har vi kommit lindrigt undan två världskrig. Försvaret har nedrustats, värnplikten skurits ner, övning blivit skenmanöver. I den uppblossande försvarsdebatten är det nu märkligt tyst, förutom fromma förhoppningar om att försvarsvilja uppkommer samtidigt med behovet, om var och hur medborgarnas solidaritet och moral till förmån för det egna landet uppstår. I värnplikten förstås i den mån den har nämnvärd omfattning, men annars?  

Traditionellt har väl det självklara svaret varit i landets skolväsende. I en demokratisk skola utvecklas inte bara kunskap och kompetens utan också gemenskap över sociala gränser och lojalitet med samhällets institutioner, inklusive dess militära och civila försvar. Genom vidgade vyer och insikter om medborgarskapets grundläggande villkor kan också samhörighet och förståelse för ömsesidiga beroenden mellan människor växa sig starkare. Detta alltså i princip, men vem vill påstå att det svenska skolsystemet numera tveklöst gynnar sådana värden som kan bidra till gemenskap och lojalitet i en krissituation? 

Det fanns en tid efter ett annat krig i Europa, det Andra Världskriget, då insikter om krigets ohyggligheter och de extrema ideologiernas kollaps till höger och vänster fick svenska parlamentariker att samlas för att bygga ett skolväsende runt just detta, att utbilda och fostra nya generationer att kunna stå emot totalitär propaganda och ideologisk splittring i en allmän medborgarskola för samhörighet och solidaritet.  

Efter omfattande utredningsarbete blev1946 års skolkommissions slutbetänkande (SOU 1948:27) också mycket tydligt när det slog fast att ”skolans främsta uppgift är att fostra demokratiska människor”, och att den demokratiska skolans uppdrag är ”att utveckla fria människor”. En ”nioårig medborgarskola” skulle ersätta det gamla systemet med folkskola och realskola så att alla barn från olika samhällsgrupper fick mötas och lära sig umgås med ”ansvarskänsla, lojalitet, rättskänsla och förståelse gentemot andra”. I lärarutbildningen skulle man tillägna sig förmåga att använda undervisningsmetoder som bygger på ”gemensamt arbete och gemensamt ansvar”. 

Långt fram på 1980-talet var det också helt i sin ordning att lyfta fram skolans och lärarutbildningens roll att verka för demokratisk fostran och socialisation till välfärdssamhällets skyldigheter och rättigheter. Även senare har en väsentlig del av den pedagogiska diskussionen handlat om den demokratiska värdegrund som avses ge gemensam inramning och stadga åt skolans ämnesundervisning. 

Men från 90-talet har tidsandan förskjutits mot en politiskt-ekonomisk ideologi med allt mer aktivt motstånd mot allt som andas samhällelig solidaritet och gemensam välfärd till förmån för privata intressen,  individualism och egoismens särskilda moral. Den fria marknadens ideal har svept över världen, på vissa håll mer än andra, som i Sverige där privata koncerner tagit sitt grepp om skolan på helt unika villkor. I spåren har följt konkurrens från barnens tidiga år, betygshets och stress, devalvering av läraruppdraget, kundattityder bland föräldrar och allmänt splittrande identitetspolitik. 

I den mån pedagoger av facket kunnat ta plats i den offentliga skoldebatten har propåer om bildande kunskap och demokratiskt lärande hånats som ”flum” och ”flumpedagogik”. Drivande skoldebattörer har förklarat för svenska folket hur urbota felaktig och destruktiv pedagogisk forskning varit för elevernas inlärning enligt skolans ”egentliga uppgift”, nämligen kunskapsförmedling och ingenting annat. 

Filosofiskt ytterst komplexa begrepp som kunskap och fakta har trivialiserats av uppburna debattörer för att landa i skolans värld i form av påståenden som att barn bara kan klara av tillrättalagd ”faktakunskap”, medan sådant som att fråga varför och nyfiket undra måste anstå till ”senare”. Den personliga, sociala och moraliska inramning av kunskap som ger motivation och engagemang måste enligt denna klokskap tydligen vänta till dess barnen också lär ha tröttnat på tragglandet, hetsen, mobbningen och utanförskapet. 

Den självutnämnda expertisen har i samlad ideologisk nit med all kraft fört fram hur nödvändigt det är att renodla skolans kunskap till det objektivt mätbara, att ersätta lärarens professionella kunnande med ”evidensbaserad” undervisningsteknologi och hur den pedagogiska forskningen därför måste koncentreras till standardiserade ”effektstudier” om vilka metoder som är mest effektiva för att nå den anbefallda faktakunskapen. Att dessa förställningar och metoder prövades och förkastades efter otaliga studier redan under första halvan av 1900-talet i uppbyggnaden av utbildningsvetenskaplig forskning främst i USA har simpelt lämnats därhän. Dessvärre tycks också Skolverket inlåtit sig på dessa grunda tankespår i arbetet med den nya läroplanen.  

Så här står vi nu; i en skola och en skoldebatt där snart sagt inget är kvar av barnens personliga intressen och behov, deras naturliga motivation för lärande, deras känsla för rättvisa och social samhörighet. I tidsandans ständiga uttryck för det privata intressets primat vittrar till sist också i skolan de mänskliga uttryck för  solidaritet och de samarbetsvanor som trots allt är vad som i grunden bygger ett samhälle. 

Därför frågan; vem skulle, eller skulle vilja, försvara Sverige i krig? 

Christer Fritzell är professor i pedagogik och didaktik, numera pensionerad

7 Comments on “Christer Fritzell: Bidrar skolan till viljan att försvara demokratin?

  1. Det är väl snarare precis tvärtom, nämligen att den “demokratiska” skolan i sin rädsla för nationalsocialism har försökt utplåna allt som ens andas patriotism, nationalism och folkgemenskap. Istället har man arbetat för ett mångkulturellt samhälle utan någon verklig gemenskap med ett naivt hopp om att folken skall enas genom otydliga demokratiska ideal.

  2. Vill egentligen bara instämma med all min övertygelse, efter 50 års erfarenhet i det svenska skolsystemet, i det stycke i Christers text som jag menar illustrerar det allvarligaste angreppet på begreppet “en skola för alla” – grundbulten för ett demokratiskt samhällsbygge – citerar nedan:

    “Men från 90-talet har tidsandan förskjutits mot en politiskt-ekonomisk ideologi med allt mer aktivt motstånd mot allt som andas samhällelig solidaritet och gemensam välfärd till förmån för privata intressen, individualism och egoismens särskilda moral. Den fria marknadens ideal har svept över världen, på vissa håll mer än andra, som i Sverige där privata koncerner tagit sitt grepp om skolan på helt unika villkor. I spåren har följt konkurrens från barnens tidiga år, betygshets och stress, devalvering av läraruppdraget, kundattityder bland föräldrar och allmänt splittrande identitetspolitik.”

    • Exakt så tycker jag också. Sällan eller aldrig talas om skolans dubbla uppdrag. Sällan eller aldrig talas det om formativ och normativ demokrati.
      Hälsn

  3. Christer,

    Du frågar “vem skulle, eller skulle vilja, försvara Sverige i krig?” I ett marknadssamhälle är det väl marknaden som bestämmer?! Det är alltså upp till kunderna.

    Detta resonemang är naturligtvis orimligt. Men det speglar Thatchers “there is no such thing as society”. Och då finns det heller ingen anledning att bry sig. Men samhället finns. Om vi inte bryr oss om det kommer det att kollapsa. Jag menar att problemet handlar om osynlighet. Vi måste synliggöra relationerna mellan oss individer och samhället. Det är först när vi inser hur saker och ting hänger ihop som vi kan agera på ett meningsfullt sätt, som att försvara Sverige, vårt samhälle, och detta även i fredstid. Att synliggöra detta är en pedagogisk uppgift.

  4. Exakt så tycker jag också att det är och har varit. Skolan har tappat sitt dubbla uppdrag. Uppdraget om demokratisk fostran har tonats ned till oigenkännlighet. Distinktionen mellan formativ och normativ demokrati har tyvärr helt och hållet vilket får till följd att den demokratiska värdegrunden försvinner. Ska man komma åt den dåliga tonen i sociala medier måste ha vi en sådan diskussion om den normativa demokratisynen.

  5. Mycket bra inlägg. Skolan blev på femtiotalet en del i Folkhemmets blodomlopp men förvandlades under de senare decennierna i förra seklet till ett företag där blodomloppet ersattes med NPM . Vi måste som du säger åter hitta de kunskapsformer som Aristoteles reflekterade över, Fronesis, Episteme, Nous och Sophia för att inte tala om det allra viktigaste Techne. Jonna Bornemark reflekterar mycket bra om detta i båda hennes senaste böcker “Det omätbaras renässans ” och “Horisonten finns alltid kvar “. Klokhet, insikt, vishet och skaparkraft borde vara självklara ingredienser i en skola där omdömet finns kvar.

  6. Efter påskhelgens terrorupplopp i flera städer vill jag göra ett tillägg. Att “Sverige” saknar erfarenhet i närtid av krig och våldsutövande i ideologiers namn är ett påstående som bör modifieras genom att många nyblivna medborgare har just detta. Men om medborgarskapets skyldighet att försvara landet uppfattas så av dem som systematiskt ägnas sig åt öppet förakt för demokratisk lagstiftning genom hämningslöst våld mot polis är ytterst tveksamt.
    Synpunkten att integrationen lämnar en del övrigt att önska har blivit en lika ytlig som sorglig plattityd. Framträdande åsiktspridare i de senaste årens skoldebatt med krav på mer “faktakunskap” i stället för sådant flum som bildning och demokrati borde ha fått en del att fundera på.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »