Christian Norefalk: Det deliberativa samtalet – En replik till Arne Engström.

Går det att ha ett samtal om skolan som inte är politiskt polariserat? Går det att ha ett samtal som är rationellt och deliberativt? I dagens inlägg gör Christian Norefalk replik på Arne Engströms reflektioner om skoldebatten. (red)

Arne Engström ställer frågan om ett mer rationellt samtal kring skolan är möjligt. Jag vill hoppas att det är det, för jag delar Engströms uppfattning att dagens debatt är alltför polariserad. Och där till kan man tillägga att för varje uppställd fråga finns sällan ett enkelt svar, samtidigt som varje svar ger upphov till nya frågor. Jag delar också Engströms slutsats:

Vi behöver ett deliberativt samtal om skolans många och djupa problem. Jag har svårt att se att något av de politiska blocken har formulerat något som ens kan liknas vid ett förslag till hur skolans omfattande problem ska kunna hanteras. En ökande polarisering blockerar en allvarligt menad diskussion. Det är tyvärr lätt att bli pessimistisk om möjligheten att föra ett rationellt samtal om skolan.

Engström vill också poängtera att många skolfrågor saknar en tydlig vänster-högerdimension:

Många skolfrågor saknar, förvånande för en del kanske, en tydlig vänster-högerdimension. Ett exempel är friskolor. Det var bara under runt 15 år som vi hade ett offentligt skolmonopol i det här landet. Annars har alternativa skolformer, till exempel privata flickskolor och samskolor, varit ett normalt inslag i det svenska skolsystemet, liksom det är i de flesta europeiska länder. Religiösa friskolor likaså. Däremot är aktiebolag som ägare av skolor en anomali i Europa.

Det är också en intressant fråga som Engström ställer kring om dagens skolpolitik möjligen har nått vägs ände. Samma fråga kan man nog ställa om många andra politiska frågor så som migrationspolitik, klimatpolitik och kanske till och med ekonomisk politik osv. Frågan blir då vilken politik som är kvar. Klart är nog att dessa frågor är politiska frågor, och där tror jag att jag och Engström är överens. Jag delar också Engströms grundläggande idé om att vi behöver mer och fler rationella och deliberativa samtal. Jag kan också se flera problem till varför detta inte sker. För det första tycks politiker inte vilja ta till sig tillräckligt av den forskning som görs (man väljer i stället ut vad man vill för den politiska agenda som man förespråkar). Politiker tycks också vara alltför pragmatiska och resultatinriktade (inräknat valutgång).

Forskare verkar trängda i sitt arbete. Det råder konkurrens inom forskningsvärlden också: Det gäller att producera så mycket som möjligt och vara så ”objektiv” som möjligt, samtidigt som mycket utbildningsvetenskaplig forskning handlar om regelrätta uppdrag från politiker och myndigheter. Och den bredare debatten kring skola förs just i korta debattinlägg bland förståsigpåare (alla har gått i skola) snararare än i längre och djupare diskussioner bland de som är verkligt insatta i ämnet.

Lärare verkar också trängda i sitt arbete. Och varför de är det är en ytterligare komplex fråga som det inte finns plats för att diskutera här.

Jag vill gärna ha rationella deliberativa samtal precis som Engström, men vilken utbildningspolitik behövs för att det ens ska kunna ges utrymme till rationella deliberativa samtal bland verksamma lärare, politiker, samhällsmedborgare, forskare och blivande lärarstudenter på universitet, och med forskare inom andra discipliner som sysslar med liknande frågor? Och vad skulle motivera lärare, politiker och forskare att föra rationella deliberativa samtal kring frågor baserat på vad forskning säger? Vilja? Förnuft? Kanske börjar vi närma oss psykologi?

Karl Popper skriver fint om vetenskap och olika discipliner i Conjectures and Refutations som jag tänker kan sträckas ytterligare såväl till forskare som verksamma lärare, medborgare och politiker:

Disciplines are distinguished partly for historical reasons and reasons of administrative (such as the organization of teaching and of appointments), and partly because the theories that we construct to solve our problems have a tendency to grow into unified systems. But all this classification and distinction is a comparatively unimportant and superficial affair. We are not students of some subject matter but students of problems. And problems may cut right across the borders of any subject matter or discipline.

Tänk om både forskare och politiker hade kunnat resonera på ett liknande sätt? Olika personer kan ha olika åsikter om vad som är bra. I ett demokratiskt samhälle är det väl också önskvärt? Men fint att Engström lyfter betydelsen av en mer nyanserad diskussion kring skola och utbildning. Och jag delar definitivt idén om att sådana samtal bör sträva efter att vara rationella snarare än ideologiska. Men det är nog den smala vägen.

Christian Norefalk är biträdande lektor vid Malmö universitet.