Eric Cardelús: Är hjärnan verkligen ett pedagogiskt slagfält

 Vi närmast översköljs av forskning om hjärnan i offentligheten. Samtidigt finns det dom som menar att skolan stänger ute denna kunskap. Hur går det ihop, frågar sig Eric Cardelús (red.). 

Att det behövs mer neurovetenskap inom skolan har hörts länge. Frågan är dock om det stämmer att neurovetenskapen hållits utanför skoldebatten, skolbesluten och skolpraktiken. Är verkligen hjärnan ”ett pedagogiskt slagfält”, som det sagts? I så fall – varför? (Lindgren, 2012; Skogstad 2019).

Generellt har neurovetenskapen synts och hörts mycket under senare år. Det har strösslats med nygamla rön som att vår hjärna inte mognar förrän i 25-årsåldern, att multitaskande är ineffektivt eftersom det trånga arbetsminnet överbelastas och att hjärnan behöver god sömn och motion för att fungera väl. Att människohjärnan förändrats ytterst lite från savannen till idag, framkallar snarare gäspningar än aha-upplevelser.

Inte heller råder någon brist högprofilerade neurovetenskapliga forskare i offentligheten. Här finns kända namn som Klingberg (2016), Ingvar (2014), Gospic (2013), Bergman Nutley, Heilig (2019) och – inte minst – Hansen (2016; 2019). Alla har de framgångsrikt publicerat populärvetenskapliga böcker. Flera av dem har också medverkat i diverse skolrelaterade sammanhang och synts flitigt på tv.

Som lekman inom neurovetenskap, kan jag lätt nämna flera hjärnforskare och har använt dem i undervisning, både nu och då. Säkert är jag inte unik. Även dagens ”pedagogiska superstar”, John Hattie (2014), stöder många av sina rön och resonemang på neurovetenskap och dess tillämpade systerdisciplin, kognitionsvetenskap. Så neurovetenskap förekommer flitigt, även om enskilda forskare kanske inte tycks få tillräckligt mycket exponering och inflytande i skolsammanhang. En tankelek blir att vända på frågan: Hur många pedagoger lyfts fram i neurovetenskapliga sammanhang eller i offentligheten alls?

Hursomhelst är neurovetenskapen ett ytterst viktigt forskningsområde. Så hatten av för dess synlighet, höga prestige och forskningsanslag.

Parallellt har vi budskapet att skolan, lärarna, skolan och lärarutbildningen i hög grad slagit dövörat till denna forskning. Hur hänger det ihop? Kanske har vi att göra med svårförenliga verklighetsbeskrivningar och förväntningar, att positioner sällan översätts mellan fält. Kanske misstar vi oss på öppenheten och vidsyntheten, i det här fallet inom akademi och förvaltning. Revirtänkande är inget nytt. Ett annat alternativ kan vara bristande nyanser och perspektiv i beskrivningen av relationen mellan neurovetenskapen och skolfältet.

Så vem ligger bakom detta? Är det återigen flumpedagogerna, det diffusa pedagogiska etablissemanget som sägs styra och ställa i lönndom? Svårt att bevisa eller ens diskutera det, eftersom flumpedagogerna inte svarar på tilltal eller tillmäle. Rollen som utpekad skolförstörare lockar föga.

Men åter till frågan: Är neurovetenskapen styvmoderligt behandlad? Inte medialt i alla fall.

Nu, efter Anders Hansens många TV-program, har SVT lanserat en ny satsning på folkbildande neurovetenskap, ledd av den kända journalisten Belinda Olsson flankerad av den välrenommerade neurovetenskapliga forskaren Markus Heilig. Föga överraskande är titeln ”Från savannen till Tinder”. Innehållet är mycket pedagogiskt och publiktillvänt. Här behandlas biologiska skillnader i hur kvinnors respektive mäns hjärnor fungerar på gruppnivå, liksom vilka effekter de får i samhället, ett laddat ämne för den som omhuldar tesen att kön bara är konstruktioner, med en Simone De Beauvoir eller en Judith Butler på hedersplats i bokhyllan.

I andra avsnittet behandlas hur de könsbundna hjärnfunktionerna yttrar sig i skolan. Det baseras på det välkända faktumet att flickor – på gruppnivå – starkt överglänser pojkar i skolan och att dessa prestationsskillnader snarare tycks öka än minska, vilket går på tvärs med dagens alla jämställdhetsplaner och jämställdhetsmiljarder (Cardelús, 2021).

I programmet fokuseras på framloben, den del av hjärnan som styr självreglering, den neurala mekanism som får oss att bli förutseende, flitiga och – rent av – ”fjäskiga” i skolan. Utan en fungerande framlob beter sig elever rörigt och störigt, blir skolans ”busiga pojkar”, som det traditionellt brukar beskrivas. Då brister konsekvenstänkandet. Här slås fast att framloben mognar senare hos pojkar än hos flickor, en synnerligen välkänd iakttagelse, även om den här tar grundas i just neurovetenskap. För vem har inte märkt det i skolan?

Heilig menar även att det behövs mer struktur, eller ordning och reda i skolan, speciellt för pojkarnas skull. Dessutom behövs mer motion för hjärnan, en vida spridd sanning som löpt med oss sedan antiken, exempelvis i det välkända mottot ”mens sana in corpore sano”.

Här påtalas även neurovetenskapens undanskymda roll i skolan, att det råder ett ”tabu” i att erkänna biologiska skillnader i skolan. Heilig lämnar här sitt försiktiga forskarmanér och dristar sig till att tala om ”dumhet”.

Klartext är ofta bra, men vem är då den dumma och duckande parten, tystnadskulturens härskare och hantlangare? Vem och vad står bakom detta förmenta tabu?

För mig, som saknar neurovetenskaplig expertis och speciell insyn i utbildningssystemets beslutsgångar, blir bilden skev för att inte säga schizofren. Å ena sidan syns och hörs neurovetenskapen som aldrig förr i offentligheten, å andra sidan sägs denna uppmärksammade och upphöjda forskning stängas ute i skolsektorn. Parallellt finns en massa förment dumhet och duckande därute, men det är svårt (eventuellt ofint och karriärsmässigt inopportunt) att precisera vem som är dum och duckande. Så det skevar. Det blir flummigt. Kanske är det klarare för andra, vilket borde öppna för en förnyad och öppen diskussion. Det vore värdefullt om den kom igång.

 

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare

Bild: Pete Linforth, Pixabay.

 

Referenser

Bergman Nutley, S. (2019). Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur.

Cardelús, E. (2021)”Framgångsrika flickor och floppande pojkar” i Kvartal https://kvartal.se/artiklar/framgangrika-flickor-och-floppande-pojkar/

Gospic, K. (2013) Den sociala hjärnan. Stockholm: Brombergs.

Hansen, A. (2016) Hjärnstark. Stockholm: Fitnessförlaget.

Hansen, A. (2019) Skärmhjärnan. Stockholm: Bonnier fakta.

Hattie, J. & Yates, G. (2014). Hur vi lär: synligt lärande och vetenskapen om våra lärprocesser. Stockholm: Natur & Kultur.

Heilig, M. (2018). Hon, han och hjärnan. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & kultur.

Ingvar, M. & Eldh, G. (2014). Hjärnkoll på skolan: [och varför barn behöver dig för att lära]. (1. utg.) Stockholm: Natur och kultur.

Klingberg, T. (2016). Hjärna, gener & jävlar anamma: hur barn lär. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur.

Lindgren, K (2012-05-16). Hjärnan – ett pedagogiskt slagfält. Läraren. https://www.lararen.se/nyheter/fokus/hjarnan–ett-pedagogiskt-slagfalt)

Skogstad, I. (2019). Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan: en debattbok. (Första utgåvan). [Stockholm]: Natur & Kultur.

SVT (2021) Från Savannen till Tinder, avsnitt II ”Pojkarna skolans förlorare”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 Comments on “Eric Cardelús: Är hjärnan verkligen ett pedagogiskt slagfält

  1. Bra frågor. Jag har i samband bl a med min rapport Kön och skolbakgrund (2005) följt en del av neurovetenskapen och konstaterat att dess grunder är väl kända av erfarna pedagoger genom systematiska iakttagelser sedan decennier försatt inte säga sekler. Ofta är överlappningen i fördelningen av en viss egenskap såpass stor att det inte duger att generalisera.

    • Tack Mats, jag håller med. Många av dessa rön som neurovetenskapen för fram som mer eller mindre sensationella är ganska gamla och tydliga för de flesta, speciellt för lärare ute på fältet. Med det inte sagt att neurovetenskapen inte behövs, ju fler röster och belägg desto bättre.
      Exempelvis att stökighet och koncentration samsas illa, kan vi förstå genom egen erfarenhet, enkäter, observationer, litteraturstudier mm och nu genom neurovetenskapliga undersökningar. Detsamma gäller för motion, sömn, multitaskande. Detta är inte saker som varit förborgade och som vi nu förstår genom neurovetenskapen, tvärtom. De bekräftar ofta redan mycket mycket välkända saker, i annan forskning och med beprövad erfarenhet. Talet om stökiga (omogna) pojkar och skötsamma flickor är också mycket välkänt. Låt oss börja där i denna ödmjukhet.

  2. Tyvärr! Cardelús utfall mot “neurovetenskap och systerdisciplinen kognitionsvetenskap” stärker inte det pedagogiska forskningsfältet.
    PEDAGOGIKENS ABSTRAKTIONER har inte förflyttat sig från ‘människoskiljande differentieringsmål’ på 45 år. Se Callawaert & Kallós (1976) i Selander 1992, s 34, som talar om “PSYKOMETRINS produkter av tester”. Vilket idag är “KOGNI-METRINS tester”.
    KUNSKAP I SAK misskrediteras både i Skola och Arbetsliv. Se min blogg http://www.kunskapsvetenskap.se /HR från marknadsgirighet till endogen tillväxt via CGHRM i Göteborg?/
    PEDAGOGIKEN som vetenskap, kan inte hänvisa till ensamägda KUNSKAPSTEORETISKA ABSTRAKTIONER (se Kants modifierade Elementarlära)! Eller förklara Paul M Romers rundgång mellan Kunskap H – Kunskap A – Kunskap H! Eller påverka de empiriska villkoren i Skolans FÖRMEDLING, och Arbetslivets TILLVARATAGANDE, av Kunskap i Sak!
    Då får man ursäkta, att andra vetenskaper AMALGAMERAR pedagogikens abstraktioner.

    • ? Vilket utfall? Jag ser inget utfall från Cardelus sida. ”Hatten av” skriver han tvärtom… om jag läser honom rätt undrar han snarare vem i skolvärlden som är ovillig att ta till sig, eller rentav motarbetar, neurovetenskapens väl etablerade rön? EC beskriver sig själv som en ”lekman inom neurovetenskap” och skriver att han använder sig av de i Sverige väl etablerade forskarnas rön i undervisningen. Det gör jag också, som lärare i psykologi bland annat!

      Men det finns en viktig krock tänker jag, mellan forskningen och skolpraktiken, och det gäller skolans påtvingade digitalisering. Den har inte stöd i hjärnforskningen, så vitt jag begriper, i den omfattningen som den fått, och inte redan i förskolan, utan stjäl, förenklat uttryckt, tid från fysisk aktivitet som skulle gagna lärandet mer.

  3. Hej! Du verkar läst min text med mycket egenslipade glasögon.
    Jag välkomnar neurovetenskapen, men även annan vetenskap.. Flera seriösa röster och belägg gör vetskapen och vetenskapen om något fenomen mer robust. Likaså i skolan.
    Vänder mig dock mot polariseringen mellan neurovetenskap och pedagogik, naturvetenskap och samhällsvetenskap, kvantitativt och kvalitativt osv. Mångfald vinner över enkelspår.
    Vidhåller dock att mycket av det som sägs och skrivs i brett offentliga neurovetenskapliga sammanhang, ofta är mycket välkänt sedan mycket länge, t ex att motion och sömn är bra för hjärnan och tänkande, att multitasking och stök är dåligt för koncentrationen. Detsamma gäller skillnader mellan flickor och pojkar i skolan som finns tydligt belagda med andra vetenskapliga metoder sedan länge. Varför låtsas att det är nytt? OBS! På grund av tidsbrist blir detta mitt enda inlägg, men tack för ditt inspel. Tillsammans och i dialog blir man smartare. Slutligen, håller helt med dig att överföringen och dialogen mellan akademiska forskningsrön och skolan inte är okomplicerad. Skriv gärna en text om det.

  4. 2-vägs-kommunikationen om KUNSKAP I SAK – både i Skola och Arbetsliv – är problematisk. Pedagoger som hoppar på varje akademisk nyhet värnar inte sitt egenägande forskningsområde. Det gäller både Skola och Arbetsliv. Följande avslut gör jag i nedanstående blogg, där jag resonerar med Sveriges 1:a HR-professor den 18.9 2021:
    http://www.kunskapsvetenskap.se /HR – Öppet svarsmejl till professor Stefan Tengblad/

    Jag slutar bloggen med orden: “Nu kunde jag med självförtroende påstå att Skolans FÖRMEDLING av Kunskap i Sak, påverkade ÄMNETS uppdelning för elevernas förståelse. Och Arbetslivets TILLVARATAGANDE av Kunskap i Sak, påverkade ARBETSUPPGIFTERNAS effektivitet och gav de professionella en “intransitiv motivation”.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »