Eric Cardelús: Vygotskij eller Willingham?

En del av debatten om nya lärarutbildningsutredningens förslag har oroats över en möjlig utveckling mot ensidighet och bristfällig mångfald i det som lärarstudenter kommer få lära sig under sin utbildning. I dagens inlägg ifrågasätter Eric Cardelús föreställningen om lärarutbildningens och pedagogiska forskningens historiska och teoretiska mångfald (red.)

Det pågår en livlig debatt om kognitionsvetenskapen. Mycket bottnar i Regeringens vilja att ge kognitionsvetenskapen en central position i skolutvecklingen, vilket också genljuder i akademin. Även den nya lärarutbildningsutredningen flaggar för en mer ”skolnära” inriktning, med mer ämnesdidaktik och kognitionsvetenskap, en nyorientering.

Debatten spänner brett. En del varnar för att kognitionsvetenskap låser fast skolan i en instrumentell och avkontextualiserad kunskapssyn, medan andra anser att kognitionsvetenskap är en konstruktiv multidisciplinär vetenskap som hjälper oss att hantera olika konkreta problem och därför har mycket bidra med till skolutvecklingen.

Men vad är kognitionsvetenskap? Går vi till hemsidan på Lunds universitet ges följande definition ”Kognitionsvetenskap är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som syftar till att förstå de underliggande mekanismerna för mänskligt tänkande, perception, minne, språk och inlärning.” Bland kända nutida teoretiker som kopplas till kognitionsvetenskapen är säkerligen Daniel T. Willingham (2009; 2018) den mest kända.

Det är naturligtvis vanskligt att uttala sig om kognitionsvetenskapens effekter på svensk skolutveckling i förväg. Framtiden är alltid oviss och vetenskapen är alltid beroende av dess aktörer, praktiker och institutioner. Så lättare är att diskutera det som ligger bakåt än framåt.

Utifrån mina tjugo år inom lärarutbildningen framgår tydligt att kognitionsvetenskapen (liksom mycket annan vetenskap) är välkommen i en akademisk och skolrelaterad verksamhet som i påfallande hög grad har präglats av sociokulturella perspektiv. Här ligger ordet monokulturell nära till hands, trots att ledord ofta varit mångfald, öppenhet och inkludering. Under min doktorandtid utgick i princip alla avhandlingar från ett sociokulturellt perspektiv och det upprepades, gång efter annan, att lärande minsann bygger på socialt samspel och stöttning. Som om alla – från antiken och framåt – hade missat denna tanke, utom Vygotskij och några till. Närliggande perspektiv – exempelvis den sociokognitiva teorin som dominerar starkt inom motivationsforskningen – sågs med misstro. Sociokulturellt skulle det vara, även inom problemområden där detta inte passade. Så även om en Willingham passade bäst, blev det en Vygotskij. Tendensen var tydlig och porten trång.

Många av dessa sociokulturellt färgade avhandlingar och artiklar var snarlika. De baserades på kvalitativa metoder, ofta med ett snävt antal informanter och ett smalt urval av begrepp (exempelvis scaffolding, zone of proximal development, mediation), vilket gjorde dess förklaringsvärde och generella användbarhet låg. Känslan av rundgång var stark och denna monokultur fick jag speglad av många andra, men förstulet och förtroligt.

Naturligtvis kan någons fördjupade erfarenhet alltid viftas bort som anekdotisk evidens och betecknas som resultat av överkänslighet eller bias. Samtidigt är de många parternas samlade erfarenheter inifrån en verksamhet viktiga för att ge en rättvisande bild av hur saker har fungerat. Här behövs naturligtvis fler röster än en enda. Så gå till dig själv och andra: Har lärarutbildningen varit tillräckligt öppen, mångfaldig och lösningsorienterad fram tills nu?

Ett mer objektivt mått på mångfalden i en forskningsmiljö kan lätt räknas fram bland doktorsavhandlingar från ett visst tidsspann. Hur många av dessa avhandlingar utgår från en viss teoretisk och metodologisk grund? Hur ser tendensen ut? Och är det rimligt att det förhåller sig så, utifrån ideal om mångfald, tänka fritt och att fylla forskningsluckor?

För en hegemonisk och monokulturell tendens förekommer på bekostnad av mångfalden, att flertalet andra röster, perspektiv och aktörer inte kommer fram och bidrar på verksamhetsfältet. Och detta gäller oavsett om man ensidigt föredrar och favoriserar Vygotskij eller Willingham.

Eric Cardelús, Fil dr i didaktik/lektor samt gymnasielärare

Referenser

Lunds Universitet, 2025-01-24, https://www.fil.lu.se/utbildning/masterprogram-i-kognitionsvetenskap/vad-ar-kognitionsvetenskap/

Willingham, D.T. & Willingham (2009). Why Don’t Students Like School? : A Cognitive Scientist Answers Questions About How the Mind Works and What It Means for the Classroom [Elektronisk resurs].

Willingham, Daniel T. (2018). Den läsande hjärnan. Första utgåvan [Stockholm]: Natur & Kultur