Eric Kalenze: COVID-19 ED CASE CHRONICLES del 4 – den del jag aldrig ville skriva

I april publicerade vi en bloggpost av läraren och skolledaren Eric Kalenze i Minnesota – reflexioner från den första pandemivågen och erfarenheten av att plötsligt ställa om till undervisning via nätet. Men hur gick det sen? Nedan följer en uppföljare från november (red.).

I mars förra året kom min vän Jasmine Lane och jag överens om att använda våra bloggar som en plats för att diskutera online-undervisning. Naturligtvis var vi lika uppgivna som alla andra, men vi trodde att den här nya evidensfria zonen kunde användas för vissa observationer, reflektioner och rekommendationer från skolnivå – idéer för att kanske balansera alla fantastiska lösningar som försäljare dumpade i lärares inkorgar eller alla irrationella policyer och initiativ beslutade av skolor och skoldistrikt. 

Jag är inte säker på hur långt Jasmine kom, men jag var tvungen att ge upp efter tre inlägg. (Okej, snarare fyra: min tredje del hade en del B).

I grund och botten gjorde den konstiga rytmen och svårigheterna med katastrofundervisning, i kombination med andra utmaningar i livet, att det var omöjligt för mig att skriva. Jag har varit med i diskussionen om Covid-utbildning till viss del (en del podcasts/webbsändningar, delat insikter med olika utbildningsreportrar, spelat in en researchED Home-presentation, organiserat researchED US virtuella konferens, etc.), men blogga? Det var helt enkelt inte möjligt. 

Men, som situationen var då så lät jag mig inte nedslås av min brist på produktion. “Den här med Covid har vi snart lämnat bakom oss”, sa jag till mig själv. ‘Vi kommer snart att kunna sluta vara så besatta av pandemiutbildningens oundvikligt förlorade spel och jag kommer att komma tillbaka till de frågor som rör bättre undervisning och som jag brinner för”. (Miss där av mig, jag vet.) Det är uppenbart så att det här är ett inlägg som jag aldrig ville skriva. 

Efter att ha prövat en stor mängd alternativ på skolan sedan allt det här startade, tänker jag att det i alla fall kan vara bra att dela med sig av vad jag har sett på golvet tillsammans med några rekommendationer jag kan ge utifrån det. Jag hoppas att ni finner punkterna nedan till hjälp och/eller att de kan vara en bekräftelse och jag hoppas verkligen att jag inte behöver skriva ytterligare en del av ‘Covid 19 Ed Case Chronicles’. För jag tycker, och jag ber om ursäkt här, att detta är inget annat än för jävligt. 

Innan lärdomar och rekommendationer bara en snabb beskrivning av kontext: Min skola gick från vårens “plåster på såren” till en förbättrad – om än mycket svår, se nedan – hybridmodell på hösten. Efter att ha använt den hybridmodeller under ett helt kvartal, ökade infektionstalen i vårt område och tog oss tillbaka till undervisning och lärande helt på distans för två veckor sedan. Men vår distansutbildning har, med det vi vet från den tidigare utvecklingen, mycket mer struktur och vi har mycket högre förväntningar än under förra vårens nödversion. 

Lärdomar & rekommendationer efter åtta månader och flera ändringar:

  1. Ingen tvekan, hybrid- och distanselever har det svårt. Jag gjorde några snabba beräkningar på satta betyg i mina grupper och skillnaderna i prestanda är rejält stora mellan närvarande (på plats alla dagar i veckan), hybrid (på plats två dagar i veckan) och elever helt på distans. Över fyra årskurser (jag undervisar i engelska i klasserna 8, 9, 10 och 11) fick eleverna på plats ett solitt B i genomsnitt (3,31), medan hybrid- och distanselever i genomsnitt låg långt under (1,87 respektive 1,03), trots den betydande flexibilitet och de lättnader jag hade byggt in. (Kort sagt: Elever som fick betyg i mina kurser efter första kvartalet behövde inte göra så mycket – och då menar jag egentligen väldigt lite.)
  2. Kampen mot att elev X checkar ut. Även om det kan vara frestande att skylla skillnaderna i data ovan på distansparadigmet, så vet jag från tidigare erfarenheter av mina elever (jag undervisade de flesta av dem förra året), att många av de mest notoriska exemplaren helt enkelt fortsätter med samma mönster av dålig närvaro, ej slutförda uppgifter etc., och att de oftast gör det i alla sina kurser. Just distansundervisning är kanske inte den bästa hjälpen att hitta nyckeln till motivation för de här eleverna, men jag skulle tveka att säga att det är orsaken till att de inte fått betyg. När jag tänker tillbaka på i våras, så kan jag faktiskt bara komma på en elev vars prestationer/närvaro helt upphörde när vi gick över till distansutbildning. På det hela taget verkar eleverna med andra ord anpassa sina “studier” ganska bra till de nya villkoren: om de utmärkte sig innan Covid, utmärker de sig nu; om de hade svårigheter innan Covid, så har det svårigheter nu. Sökandet efter hur man kan motivera de lågpresterande eleverna fortsätter.
  3. Hybridundervisning är väldigt, väldigt svårt. Vid en viss punkt förra sommaren insåg alla överallt att vi ännu inte var färdiga med Covid-komprometterad skolgång. Och precis ungefär då fick jag en riktig kick av alla politiska beslutsfattare och kunniga som smidigt slängde fram idén om “hybridmodeller – ni kan väl…” Och trots att ingen någonsin faktiskt hade roterat barn in och ut och alternerat dagar av online- och närvaro, så var det i alla fall något att fundera på. Nåja, efter att ha planerat och lyckats med det i tre månader kan jag bekräfta att (1) undervisningen som sådan är rena hjärnsmältan (särskilt fyra separata preparandkurser) och (2) min cynism var helt berättigad. Jag skulle kunna fortsätta här om varför, men snälla … bara ta mitt ord för det. 
  4. Skolledare bör ompröva hur (eller om) fortbildning/kontinuerlig skolutveckling är lämplig under den här perioden. Förutom att lära ut fyra kurser i engelska språket och litteraturen på skolan så fungerar jag också som skolledare för lokal läroplan och undervisning. (Det är en arbetsuppgift som jag uppskattar, för under lång tid har jag verkligen gillat mitt arbete med att hjälpa skolor med långsiktig förbättring.) Under mina två år har en bra grund för utveckling skapats: Jag gjorde om skolans utvärdering med rubriker som inkluderar de metoder som är prioriterade, ändrade processen med observation och coaching, definierade och konstruerade sekvenser och omfattning per utbildningsprogram, började köpa in bättre läroplansmaterial för online och mycket mer. Det är så många saker som jag vill fortsätta att bygga vidare på från den grunden, men en allt större del av mig tänker att det fortsatt kan vara bättre att just nu bara trycka på “paus” när det gäller en del av ambitionerna med kontinuerlig förbättring. Vi går naturligtvis vidare med några av dem (särskilt med läroplanen – mer om det i ett kommande inlägg), men logistiken för distans/hybrid har gjort att implementering snarast är som att ta en ansträngande joggingtur över ett minfält. Och om vi har den här äventyrande Covid-situationen i skolan flera månader till, så kan det vara klokare att se till att bibehålla det viktigaste som viktigast och ta reda på de barn som avses i punkterna 1 och 2. Jag uppmanar skolledare överallt att göra detsamma när det gäller pågående fortbildning och kontinuerliga insatser för förbättring – inte nödvändigtvis avbryta dem, utan bara att titta på dem lite mer kritiskt i ljus av det nuvarande. För om det du ber lärare att göra inte hjälper dem att göra sitt jobb bättre just nu och det inte hjälper fler barn att närvara och lära sig just nu, så kanske det inte är den bästa användningen av någons tid. Och tro mig, jag är verkligen mannen för kontinuerlig skolutveckling, så det är svårt för mig att föreslå att ledare bör fokusera så exklusivt just nu. Men utmaningarna för vårt speciella ’just nu’ kan helt enkelt kräva att bli bra på att göra vad du kan just nu och när din förståelse för hur det här paradigmet fungerar, fortsätt höja ribban inom det. Det är allt vi kan göra. 

Jag har mer, tro mig, men jag slutar här för, hallå, allt det här med diskussioner om Covid-utbildning kommer snart att vara passé, eller hur? RÄTT?! 

Håll ut allihop och håll kontakt! Jag måste göra mina Google Classrooms redo för måndag.

 

(Trots att det såg mörkt ut för bloggserien då, så finns nu sedan ett par veckor också en del 5 av “COVID-19 ED CASE CHRONICLES”).

 

Eric Kalenze är författare till böckerna “What the Academy Taught us” och “Education Is Upside-Down” samt bloggen, “A Total Ed Case” där texten ovan publicerats. För närvarande undervisar han vid Highschool i Minnesotas Twin Cities metroområde och fungerar också som planeringsledare och ämnesföreträdare på skolan. I mån av tid tar han uppdrag som oberoende konsult. Han är också researchED:s ambassadör i USA. Översättningen för Skola och samhälle är gjord av Sara Hjelm i samråd med författaren.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »