Erik Cardelús: Finns det ett pedagogiskt floskelspråk?

Erik Cardelús diskuterar floskler från olika fält, ord som skänker “en fernissa över vardagliga saker för att få dem att glänsa och verka vardagliga” och reflekterar även kring floskler inom det pedagogiska och skolpolitiska fältet. (red).

Finns det ett pedagogiskt floskelspråk? Frågan väcks vid läsningen av den nyutkomna boken Svensk floskelordbok: managementjargong, politiska plattityder, värdegrundsbabbel, skriven av Fredrik Kullberg (2022a). En tes hos Kullberg är att vi lever i ett samhälle med svällande myndigheter och kommunikationsavdelningar, där det gäller att producera mycket policytext. Skälet är flerfaldigt, dels behöver en verksamhet rättfärdiga sin existens, skapa fler arbetsuppgifter och därmed trygga framtiden. Dels är det viktigt att utmåla det som man gör som speciellt viktigt och svårt. Ett gångbart sätt blir att använda speciella, snygga och svåra ord och fraser, en fernissa som stryks över vardagliga saker för att få dem att glänsa och verka märkvärdiga (Cardelús 2021). Liknande tankar återfinns hos professorn i företagsekonomi Mats Alvesson (2018 & 2019), som menar att många administrationer idag lider av en funktionell dumhet, där man tenderar att satsa på utanpå-verk, pinnräknande och policyskrivande snarare än kärnuppdrag. Översatt till skolan blir detta mer dokumentation och påbud men färre lärare (se även Bornemark 2018 & 2020).

Men låt oss vara konkreta. Vad är en floskel? Ett slående exempel är den massiva förändringens vind som svept fram och förvandlat ”problem” till ”utmaningar.” För vad hände med alla problem och varifrån kom alla utmaningar? I en podd menar Fredrik Kullberg (2022:b) att mycket av dagens floskler har sina rötter i ekonomismen, där skenbar effektivitet och förändring är högvaluta. Att byta ord på saker blir därmed ett enkelt sätt att signalera förändringsarbete, vara aktiv, lösningsinriktad och ligga i framkant (se här: floskler).

Även forskaren i svenska Lars Melin (2007) skrev för några år sedan en liknande bok, där kopplingen mellan ekonomismen och dagens floskulösa tid läggs fram. Titeln är Corporate bullshit: om språket mitt i city. Även här görs en både komisk och kritisk genomgång av ekonomisk jargong, det prestigetunga maktspråk som många ekonomer svänger sig med för att legitimera sin upphöjda och välbetalda position i vårt senkapitalistiska samhälle.

Men att bara sparka på ekonomer vore att göra det enkelt för sig själv. Ska vi tro Kullberg och Melin omges vi visserligen av flosker, men vi deltar också i att producera och reproducera dem. För livet ger oss många olika roller och jargonger: föräldrar, yrkespersoner, innebandytränare, grannar, bokcirkelsdeltagare med mera. Och språk är vårt viktigaste redskap för att kommunicera, uttrycka identitet och tankar. Och accepterar vi grundantagandet att människan är en social varelse – ett flockdjur –  delar vi ett språk, vilket vi både vistas i och hanterar tillsammans med andra människor.

Så låt oss vara lite klädsamt självkritiska och skärskåda oss själv: Vad är det för pedagogiskt och skolpolitiskt bullshit som kommer ur våra egna munnar? Vad är det för uttryck som orsakar inflation och frontar flockbeteendet inom vårt eget fält?

Själv tycker jag att formativ bedömning och närmaste utvecklingszonen har blivit två nötta banaliteter inom det pedagogiska fältet. Att hävda av att läraren ska återkoppla på vad elever gör blir ofta som att sparka in en öppen dörr. Har inte lärare i alla tider återkopplat på elevernas arbeten? Har detta inte alltid varit ett krav? Både i klassrummet och annorstädes. Själva vulgärdefinitionen på en lärare är ofta en yrkesperson som sitter med fullt skrivbord och skriver återkoppling till sina elever. Eller som står mitt i klassrummet och ger olika sorters feedback och feedforward, beroende på innehåll, situation, läroprocess, elev osv?  Ännu mer vidöppen blir denna dörr då detta saluförs som något nytt och det dräms till med en massa referenser, inte för att teoretiska kopplingar är oviktiga utan för att dessa inte sällan – enligt en kejsarens-nya-kläder-logik – tycks förvandla banaliteter till djupsinnigheter.

Så till den närmaste utvecklingszonen, knuten till sociokulturell teori och husguden Vygotskij. Här blir det ibland skevt då många mer eller mindre tydligt påstår att Vygotskij och sociokulturalisterna liksom ”kom på” och ”äger” idén om att eleven behöver tilltalas och möta uppgifter på en lämplig svårighetsnivå (se Lindqvist 1999). Eller att stöttning är en exklusivt sociokulturell handling.

Konstigt i så fall att lärare, föräldrar och andra människor har missat denna idé genom årtusenden ända fram till Vygotskijs sovjetiska 30-tal. För nog har vi ytterst sällan reciterat Shakespeares sonetter på engelska för ettagluttare eller läst Strindberg i förskolan. Människan har alltid anpassat kommunikationen och innehållet till sin omgivning, vilket ytterst förklaras av vår sociala hjärna med dess spegelneuroner och vilja att bli förstådd (Gospic 2014).

När jag bläddrar i bladen märks den sokratiska dialogen som utgår ifrån att läraren genom frågor på adekvat nivå låter eleven tänka sig framåt och djupare. Är inte det en närmaste utvecklingszon satt i praktiken? Läser man sedan Johan Amos Comenius Didactica Magna från 1600-talet finns det många och långa utläggningar om att undervisningen ska vara metodisk, överskådlig, gå från konkret till abstrakt och ligga på en för eleverna adekvat nivå. Med andra ord, inget nytt under solen här: såväl pedagoger som föräldrar har i alla tider försökt lägga lärandet på en rimlig nivå (närmaste utvecklingszon) och därtill beskrivit kunskapsprocessen för den som ska lära sig (formativ bedömning). Detta är inte speciellt nytt och det finns många metaforer. Att sedan Lev Vygotskij och Dylan Wiliam har haft speciellt välgjorda beskrivningar av detta är en annan sak. Och kompetenta lärare har i alla tider gett skarp feedback och hållit undervisningen på utmanande, men adekvat nivå.

Inom skolfältet finns inflationsord som stöttning, inkludering och flerstämmighet, ord med positiva laddningar som därför används i överflöd i värdegrundsdokument, ofta utan konkretisering. För vad händer när flerstämmigheten ger en åsikt och en röst som vi inte gillar? Eller om flerstämmigheten gör att det blir högljutt och stökigt i klassrummet? Eller om flerstämmigheten är grund och innehållslös (läs: flummig)?

Vidare, att påstå att det behövs mer kunskap i skolan och att förespråka en kunskapsskola riskerar att bli tomprat. För vatten är också gott när man är törstig och vatten är vått. Att man, då och då, hör dessa fraser – stundom från sin egen mun – må så vara. Riktigt illa blir det när skolpolitiker och skoladministrativa tjänstemän fastnar i plattityder och floskler.

För låt oss vara ärliga: alla som verkar i skolan vill ha både demokrati och en kunskapsskola. Ingen vill att eleverna ska sitta av sin skoltid, med flum, stök och störningar. Alla gillar också demokrati, dialog och delaktighet. Det är självklart. Lika självklart som att ordet kunskapsskola och demokratisk skola är ett signalord som ingen skolledare, skolpolitisk rörelse eller skolpolitiker bör reservera, utan att ingående kunna beskriva och förklara hur vägen till en demokratisk kunskapsskola, för alla elever, bör se ut. För det svåra och viktiga är att verkligen agera dessa värden på ett fungerande sätt, vilket landets alla lärare försöker göra varje läsår, varje lektion, varje dag. Och just därför kan lärarbrist, läraravhopp och lärarkompetens inte nog betonas i debatten. Och just därför är det så viktigt att dagens beslutsfattare verkligen vistas i en mångfald av dagens skolmiljöer, nära och långvarigt. För i den skarpa förståelsen av den skiftande skolverkligheten börjar den fruktbara förändringen.

Erik Cardelús är lektor vid institutionen för ämnesdidaktik, Stockholms universitet.

Referenser

Alvesson, M. (2019). Extra allt!: när samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka. Stockholm: Fri Tanke.

Alvesson, M. & Spicer, A. (2018). Dumhetsparadoxen: den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar. [Lidingö]: Fri tanke förlag.

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. (Första upplagan). Stockholm: Volante.

Bornemark, J. (2020). Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet. (Första upplagan). Stockholm: Volante.

Cardelús, 2021-03-28, Snyggprat är högvaluta, I: Tidskriften Kvartal. https://kvartal.se/artiklar/snyggprat-ar-hogvaluta/

Gospic, K. (2014). Den sociala hjärnan. Stockholm: Bromberg.

Kullberg, F. (2020a) Svensk floskelordbok. Stockholm: Karneval förlag.

Kullberg, F. (2022b) Flosklernas tid, I: Bildningskomplexet (2022-10-09) https://poddtoppen.se/podcast/1494535659/bildningskomplexet/flosklernas-tid-med-fredrik-kullberg

Lindqvist, G. (red.) (1999). Vygotskij och skolan: texter ur Lev Vygotskijs Pedagogisk psykologi kommenterade som historia och aktualitet. Lund: Studentlitteratur.

Melin, L. (2007). Corporate bullshit: om språket mitt i city: late update. ([Ny utg.]). Stockholm: Schibsted.

Wiliam, D. & Leahy, S. (2015). Handbok i formativ bedömning: strategier och praktiska tekniker. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.