Erik Cardelús: Läraren och litteraturen, del III

I coronans tid talas det allt mer om litteraturen som en resa in i andra världar. Kanske ska resan gå in i alternativa skolvärldar. I tre SOS-artiklar presenterar Erik Cardelús läraren i litteraturen (red.)

Vem är läraren i litteraturen? Det enkla svaret: det varierar. För lärare i litteraturen finns det många, precis som i övriga samhället. Sedan beror det på definitionen av lärare. För lärare leder sångstunder på alltifrån öppna förskolan till äldreboendet, så spannet är brett. Och vem har inte haft en skidlärare, bilskollärare eller pianolärare någon gång i sitt liv?

Runt högskolelärare finns det en rik högkvalitativ litteratur, frontad av stora engelskspråkiga författare som Philip Roth, Saul Bellow, Joyce Carol Oates och J.M. Coetzee. Här brukar osunda hierarkier, akademiska maktspel, småsinthet och sexism vara framträdande dramatiska inslag. Tydligt blir det i nobelpristagaren J.M. Coetzees prisade roman Onåd (2000). Även i Sverige har genren växt på sistone, med namn som Therese Bohmans i Aftonland, Martin Engberg i En enastående karriär eller Helena Granström i Standardmodellen.

Under året har även den omtalade norska författaren Vigdis Hjort utmärkt sig med det psykologiska dramat Lärarinnans sång (2020). Här möter vi Lotte Bøk, en välmående lärare på konsthögskolan i Oslo. Engagerad, etisk och erfaren är egenskaper som passar in. Trots det märker hon inte när olyckan kommer glidande in i hennes liv. Tage Bast, en student – med grumliga avsikter – frågar om han får göra en dokumentär om ”personen bakom läraren”, vilket orsakar en dramatisk kedjereaktion, där Lotte hamnar i rejäl gungning:

”Lotte nickade tankfullt. Ja, kanske hade han rätt. Antagligen hade han rätt. Hon höll med och kände att det var befriande. Att inte kämpa emot. Att lägga sig platt, som det heter. Det är underskattat, tänkte hon, att lägga sig platt, att låta sig falla istället för att hålla balansen. (s.114)”

I boken gestaltas en av samtidslärarens stora utmaningar: att upprätthålla en sund och stabil gräns mellan det personliga och privata, en rågång som blir allt svårare då dagens sociala medier och digitala praktiker utövar en dynamik där vi ska blotta, bekänna och bre ut oss. Att fullt ut dölja sitt privata jag är inte längre möjligt – varken tekniskt eller socialt. Informationen flödar på nätet, inte minst för dagens elever som är digitala infödingar. Och möjligheterna att fotografera, filma och posta – i samtycke eller i smyg – är enorma för den som så vill. Och nog frodas skvaller och sensationalism i dagens klickokratiska värld. Samtidigt riskerar läraruppdraget sin effektivitet och etik när gränser suddas ut i ett digitalt töcken.

Tydligt sticker en högskoleroman ut: Stoner (2014) av John Williams (1922-1994). Numera en modern klassiker (se Shields 2018), som dock fick sitt stora genombrott först två decennier efter författarens bortgång. Här möter läsaren Stoner, en universitetslärare sprungen ur enkla förhållanden, som inte förstår och förmår hävda sig i det akademiska karriärsspelet. Till råga på allt kommer Stoner på kant med en prestigefull och lättkränkt överordnad kollega. Fallet blir tungt.

Men låt oss vara strikta och begränsa urvalet till grundskole- och gymnasielärare. Här kan tre huvudkategorier urskiljas: lärare som författare, lärare som huvudpersoner och lärare som bipersoner i en berättelse. Uppenbart är att lärare förekommer i lejonparten av alla barn- och ungdomsböcker, då som en – mer eller mindre viktigt – person i den unga huvudpersonens närhet (se Fagerström 2005). Ju högre upp vi kommer i ålder desto mindre lärarnärvaro brukar det bli i litteraturen.

Författande lärare finns det också många. På hemmaplan har vi exempelvis nobelpristagaren Selma Lagerlöf, den framlidne akademiledamoten Torgny Lindgren och krimförfattaren Håkan Nesser, för att bara nämna tre framgångsrika lärar-författare ur skilda generationer. Många fler lärare – både som upphovspersoner och gestalter – finns i antologin Lärare i litteraturen som gavs ut 1992, till 150-årsjubileumet av folkskolans bildande (Isling 1992). Även Ursing bidrar med viktigt kunskap om kvinnliga lärare i avhandling Fantastiska fröknar(2004).

I utlandet märks den brittiske nobelpristagaren William Golding, vars välkända verk Flugornas herre ger en nattsvart bild av vad som kan hända om barn lämnas ensamma att skapa sina egna regler, så kallad ”kamratfostran”, vilket även skildras i Jan Guillos Ondskan. Den rousseanska föreställningen om det goda barnet – fylld av oförstörd godhet så länge den korrumperade vuxenvärlden hålls undan – får här sig en enorm törn. Spelplanen här är en öde ö, men kunde likaväl har varit undanskymd plats på skolgården. Att Flugornas herre blivit en så vanlig läsning i skolan visar att dess ärende är viktigt och gestaltningen är stark. Goldings gedigna lärarerfarenhet har säkert haft en stor inverkan här.

Även skräckmästaren Stephen arbetade som lärare i skolan. I själva verket skrev han stora delar av sin första roman i pannrummet på den High School han arbetade på. I slutet på varje arbetsdag satt han därnere och slet. Beskedet om att den första romanen skulle publiceras fick han också när han satt på jobbet och planerade morgondagens lektioner.

En annan framstående författare, synnerligen värd att lyftas i sammanhanget är den irländsk-amerikanske Frank McCourt. I romanen Magistern (2006) skildrar han just en lärares vedermödor och glädjeämnen i New York. Här finns många burleska och självironiska bilder, blandade med en stark men även sårig kärlek till yrket:

”Klassrummet är scenen för stor dramatik. Man vet aldrig vad man gjort med, eller för, de hundratal som kommer och går. Man ser dem lämna klassrummet: drömmande, nollställda, hånflinande, beundrande, leende, förbryllade. Efter några år har man fått känslospröt. Man kan uppfatta när man har nått eller stött bort dem. Det är kemi. Det är psykologi. Det är djuriskt instinkt. Man är tillsammans med ungdomarna, och så länge man vill vara lärare går det inte att komma undan. (s.278).”

Under trettio år undervisade McCourt, innan genombrottet med romanen Ängeln på trappsteget, 1996. Då var han redan i pensionsåldern och inför frågan varför det dröjt så länge, blev svaret ”när man har fem lektionspass om dagen på high school, fem dagar i veckan, är man inte benägen att åka hem och rensa huvudet och skapa odödlig prosa.” (s.11)

Odödlig eller ej, den inkännande bild McCourt ger av läraryrket är både rörande och rolig. Svallvågorna går höga mellan motgång och medgång, mellan hopp och förtvivlan. Vid sidan om yrket finns ett sönderfallande äktenskap och frustrerade försök att ta doktorsexamen. Kanske boken inte bör sättas i händerna på den som träder in yrket och hoppas på en välstrukturerad raksträcka fram till pensionen, men sådana skildringar hittar man lättare i reklambroschyrer än i kvalitativ skönlitteratur.

På hemmaplan var det länge sedan någon riktigt stor skönlitterär författare tog sig an läraryrket, åtminstone som tema eller motiv i narrativt fokus (se Ursing 2004: 13-14). Några minnesvärda exempel hittar vi i Lars Gustafssons roman Yllet (1973) och i Torgny Lindgrens Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade (1972). I båda fall rör det sig om tematiskt skarpa och stilistiskt drivna skildringar, där en 70-talistisk grådager vilar över personer och miljöer.

Torgny Lindgren skrev sin roman när han ännu arbetade i skolan och inte slagit igenom litterärt. Men den ironiska tonen och det ordkarga men ändå så mustiga berättandet går det inte att ta miste på. Här korsas komik med kritik, Kafka med konkret klassrumserfarenhet (se Nilsson 2004).

Hos Gustafsson är det relationen mellan en resignerad medelålders lärare och dennes matematiskt hyperbegåvade elev som står i fokus. Miljön är ett nedgånget brukssamhälle i Västmanland, en plats som riskerar att dränka eleverna i låga förväntningar och kvaddade framtidsutsikter, inte olikt bilden som ofta ges av dagens utanförskapsområden. För vad händer i oss när vi ser att mänskliga resurser – stora eller små – går till spillo? När vi ser att ungdomliga möjligheter allt tydligare glider mot avgrundens rand? När våra pedagogiska och medmänskliga resurser inte räcker till för att hindra elever från att halka snett och missbruka sina mänskliga förmågor?

Detta är säkert upplevelser som varje lärare har brottats med, i varierande grad. Makt och maktlöshet, med gråskalorna där emellan. I det falnande ljuset av dagens segregerade skola och samhälle torde dessa gestaltningar vara mer angelägna än någonsin. Det sägs ju så ofta det behövs en riktigt stor och samlande berättelse för att våra känslor och engagemang ska förlösas.

 

Erik Cardelús är lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet och har en bakgrund som lärare i svenska, spanska och historia.

 

Referenser

Coetzee, J.M. (2000). Onåd. Stockholm: Bromberg.

Fagerström, G. (2005). Förebild eller nidbild?: läraren i svensk barn- och ungdomslitteratur. Eslöv: Östlings bokförlag Symposion.

Gustafsson, L. (1973). Yllet: roman. Stockholm: Bonnier.

Hjort, V. (2020) Lärarinnans sång. Stockholm: Natur & Kultur.

Isling, Å. Red. (1992) Lärare i litteraturen: en antologi till folkskolans 150-årsminne.

Lindgren, T. (1973). Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnande. ([Ny utg.]). Stockholm: PAN/Norstedt.

McCourt, F. (2006). Magistern: levnadsminnen. Stockholm: Bonnier.

Nilsson, M. (2004). Mångtydigheternas klarhet: om ironier hos Torgny Lindgren från Skolbagateller till Hummelhonung. Diss. Lund : Lunds universitet, 2004. Växjö.

Shields, C.J. (2018). John Williams: mannen som skrev den perfekta romanen. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur.

Ursing, A.M. (2004) Fantastiska fröknar. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag symposium.

Williams, J. (2014). Stoner. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.

 

 

 

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS