Erik Cardelús: Språklig enfald eller svengelsk enfald?

När engelskans hegemoni blir allt starkare får det uttryck såväl i våra miljöer som vårt yrkesmässiga och vardagliga språkbruk. Erik Cardelús skriver i veckans inlägg en reflektion kring vad språklig mångfald betyder i ett samhälle som inte bara ensidigt fokuserar på just engelskan för kommunikation, kultur och underhållning utan till och med nedvärderar svenskan i undervisningssammanhang och forskningsförmedling. (red.).

November och i väntan på bussen blir det en snabbfika. På Seven Eleven erbjuds jag en ”student deal” med liten “black coffee” och “cake”. På bussen finns reklamskyltar: “Black Weekend Deals”, “Sales” och ”Best buy”, “International calls and Free upgrade”. Vid en byggarbetsplats syns en vepa med texten “We are looking for problem solvers to build for tomorrow”.  Bussen närmar sig “Strawberry Arena” och “Mall of Scandinavia.”

Känns det igen? I så fall, hur rimmar det med pratet om flerspråkighetens vikt och värde i vårt land? Att alla språk är likvärdiga, men vissa mer likvärdiga än andra. Är det bra eller inte?

Under senare år har flera intressanta böcker om språkpolitik publicerats. En är Språkpolitik (2018) av Olle Josefsson, professor emeritus i nordiska språk. Här avhandlas ett flertal skolpolitiska perspektiv — historiska, teoretiska och praktiska. Tesen är att språk bär makt och status. Högst står engelskan, med sin globala dominans i högstatusdomäner som vetenskap, ekonomi, IT och populärkultur. Svenskar har också en ytterst positiv syn på engelskan, sin egen kompetens i språket, men också användningen av engelska i samhälle och arbetsliv. Exempelvis skrivs 92,5 procent av alla vetenskapliga artiklar på engelska i vårt land och utbudet av kurser och utbildningar på engelska ökar stadigt. Svenskar värderar språkkunskaper i annat än engelska lågt, betydligt lägre än i många andra europeiska länder. Ändå hissar Josefsson ingen varningsflagg för språkutvecklingen hemmavid.

Hos författaren Birgit Häggkvist (2018) blir det lite mörkare. I boken Välkomna och Please come in ges otaliga exempel på hur engelska okritiskt och oreflekterat tas in i svenskan. Här hävdas att engelskans påverkan på svenskan inte bara ska ses kvantitativt, som procentenheter lånord hit eller dit. Då missar man poängen: att ord inte är isolerade från sin funktion. Tydligast handlar det om att man ersätter fungerande ord, fraser och grammatiska konstruktioner med engelska motsvarigheter, utan att tillföra någon precision eller rikedom. För ”simpel” och ”vek” betyder inte samma sak som ”enkel” och ”svag”. Inte heller betyder ”springa in i”, ”adressera”, ”profitera” eller ”uttrycka koncern” samma sak på engelska som på svenska. Eller särskrivningarna som ”blå bär” och ”sjuk syster”. Man behöver inte vara bitsk språkpolis eller bitter svensklärare för att irriteras här.

Ändå vandrar inga kor på isen. Lånat har vi alltid gjort — på medeltiden från latin och sedan tyska, på 1700-talet från franska och därefter från engelska. Skadan uppkommer med okritiska lån. Svenskan behöver dock hållas i arbete”, enligt Häggkvist. Likt en tränad muskel.

Mest polemisk är den årsfärska På engelska förstår jag ungefär av företagsekonomen Peter Svensson och förläggaren av akademisk litteratur Ola Håkansson. Här riktas ljuset mot den akademiska världen. Tesen är att när ”engelska används i undervisningen blir utbildningen sämre, lärarna underpresterar, seminarierummen tystnar och studenterna lär sig mindre (s.196)”.  Här undras varför det är ”finare att publicera sig på engelska än på sitt modersmål” och varför texter på medioker engelska föredras framför bättre svenska texter” (s.12). Och varför tillåts det så lätt inom akademin, ”trots att många akademikers insikter om språket betydelse för både lärande och förståelse” (s.14). Här talas om en tystnad i universitets- och högskolevärlden som bottnar ”i en bristande tilltro” till förändring och ”likgiltighet.” (s,14).

Själv vill jag mest tillvarata den enorma språkrikedom som omger oss idag, speciellt i våra större städer. Överallt talas olika språk — spanska, arabiska, somaliska, ukrainska, grekiska, för att nämna några få. Varför inte visa större intresse för dessa språk i offentligheten? När hörde vi senast om en makthavare som studerar arabiska, lyfter ukrainsk litteratur eller lyssnar på portugisisk fadomusik? Intresset för att studera moderna språk har också varit tamt de senaste decennierna, både i skolan och på högskolan. Så är mångfaldens värde bara finprat?

Men självklart behöver vi inte bli alarmistiska och skapa trist stämning. I strikt mening klarar vi oss med bara svenska och engelska. På liknande sätt som vi klarar oss med bara svartvit tv, enbart havregrynsgröt och samma färg på kläderna året om.

Torftigheten kan också vara praktisk, då den inte väcker så många frågor och funderingar. Hjärnan får vila. Kursen hålls rak genom livet. Man kan go med flowet. Och blir det tomt och trist på motorvägen, kan man alltid hoppa av vid Mall of Scandinavia och shoppa “smart deals” och Christmas offers redan nu. Och förresten: Veselé vianoce! Bon nadal! Eguberri on!

Referenser

 Håkansson, O. & Svensson, P. (2024). På engelska förstår jag ungefär: om anglifieringen av svensk högre utbildning. (Första upplagan). [Stockholm]: Morfem.

Häggkvist, B. (2018). Välkomna och please come in. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur.

Josephson, O. (2018). Språkpolitik. (Första upplagan). Stockholm: Morfem.