Erik Cardelús: Snabbspår för politiker kan lösa lärarbristen

Trots politikers ständiga löften om att åtgärda bristen på utbildade lärare går utvecklingen åt fel håll, påpekar Eric Cardelus, och radikalare lösningar där politikerna själva är direkt inblandade (red.). 

Nyligen fick vi i media reda på det vi redan visste: att antalet behöriga lärare är betydligt lägre i utsatta områden. Nytt är dock att det går åt fel håll, att lärarbehörigheten trots omfattande satsningar faller i utanförskapsområden. Sedan 2015 har siffran sjunkit från 66 procent till 62 procent. Det betyder fyra procentenheter färre behöriga lärare på bara några år.  

I samma rapportering konstateras att lärarbehörighet varierar kraftigt mellan skolor (Ekot 7/4-22). I starkare skolområden ligger lärarbehörigheten på 78 procent och uppåt. I medeltal har siffran legat strax över 70 procent under de senaste åren. Det är en låg siffra redan som utgångspunkt och inget substantiellt tyder egentligen på att den ska bli bättre. 

 Så här i eftertankens kranka blekhet står tre saker klara. Först, om man anser att behörighet är bättre än icke-behörighet, har vi siffror som inte är acceptabla, varken generellt eller i de skolområden där behöriga och kompetenta lärare behövs som mest.  

Vid sidan om detta är det uppenbart att de politiska satsningarna för att få upp behörigheten inte har varit tillräckliga. För de politiska utspelen varit många. Säg det parti och den högprofilerade skolpolitiker som inte talat om att stärka de utsatta skolorna, att de bästa lärarna ska tjänstgöra där de som bäst behövs. Parallellt med pratet har det skapats speciella lönepotter för att dra behöriga lärare till de utsatta områdena. Ändå går det åt fel håll. 

 Slutligen, som tredje faktum ser vi att skolkonkurrensen har haft ett kärvt pris, en skenande Matteus-effekt där stark har blivit starkare och svag blivit svagare. Sveriges historiska paradgren, att ha ett sammanhållet skolsystem med en hög lägstanivå, har gått förlorad. Det är en vida spridd sanning, delad av bland andra PISA-direktören Andreas Schleicher som sagt att ”Sveriges skolsystem förlorat sin själ”, med ökad ojämlikhet och låg status för läraryrket.”  

 Inför allt detta, låt oss vara ärliga: vi har sett det komma. Otaliga gånger har vi sett det komma och köra förbi. Det har tutats och körts framför våra ögon och öron, men tågen har missats och gått tomma tillbaka. 

 Ändå finns det en problembild som dagens politiska partier delar. Dagens kösystem fungerar inte, skolsegregationen skapar stora problem, läraryrkets status och lärarrekryteringen är mycket för låg. Den svenska skolan skulle kunna prestera bättre.  

 Känner vi sedan på den hetaste och mest partiskiljande politiska potatisen – marknadiseringen – finns även där en relativ samsyn (även om den politiska prestigen sällan medger det). Visserligen finns en del retoriskt fulspelande aktörer som pekat ut kritiken mot marknadsskolan som – mer eller mindre dogmatisk och extremistisk – vänsterpropaganda. Men söker vi oss till de mer seriösa debattörerna och inläggen finner vi att det finns en utbredd uppfattning om att marknadsskolan inte har tagit oss dit vi borde vara. Från en av marknadsskolans skapare och tidigare skolministern Beatrice Ask till tidigare MUF-ordförande och numera ordföranden för Timbro Benjamin Dousa har det hörts att intentioner och utfall inte har matchat varandra och att systemet medfört många avarter. 

 Trots detta tycks det som om den svenska skolpolitiken kört fast i två skyttegravar, två leriga diken som bevarat dagens dysfunktionella system, mer eller mindre intakt, sedan 1990-talet. Det vore därför dags att göra något mer konkret och djupgående.  

 Nuförtiden benämns och betraktas politiken allt oftare som ett spel. Det som bedöms och betalar sig bäst är skickligheten att manövrera och – om man vill var elak – manipulera. Kostnaderna för medieträning och kommunikationskonsulter har skjutit i höjden. Signalpolitiken överskuggar sakpolitiken. Andelen proffspolitiker är fler än någonsin, alltså personer som sällan har haft någon annan karriär och sysselsättning utanför politiken. Att många politiker – över hela spektrumet – går vidare till välavlönade jobb inom den svällande kommunikationsbranschen och får styrelseposter inom skolkoncerner, är inget nytt och kan ses som ett tecken på att nya tider råder (för en vidare diskussion se Nord & Strömbäck, 2018). 

 Utan den minsta raljans tycker jag att det skulle öppnas snabbspår för politiker och politiska kommunikationskonsulter att arbeta i skolan, på olika sätt. I skolan finns det ju stora och stigande rekryteringsbehov, långt större än i PR- och kommunikationsbranschen. Dagens politiker är ju förhållandevis unga och har ofta högre utbildning än genomsnittet i landet. Dessutom har politikerna ett starkt samhällsengagemang och är omsorgsfullt skolade i att kommunicera effektivt. Deras sociala kompetens får också anses hög. I gengäld kan säkert skolverkligheten ge politikerna en del nya insikter och fördjupade erfarenheter. Förhoppningsvis kommer dessa viktiga insikter och erfarenheter att leda till att flera av dagens låsningar i skolpolitiken löses upp. 

Referenser 

Arena (2015-05-04) OECD ”Sveriges skolsystem har förlorat sin själ” https://www.dagensarena.se/innehall/oecd-sveriges-skolsystem-har-forlorat-sin-sjal/ 

Expressen (2020-12-10) Det finns utrymme för rena skojare på skolmarknaden. https://www.expressen.se/premium/nyheter/det-finns-utrymme-for-rena-skojare-pa-skolmarknaden/ 

Nord, L. & Strömbäck, J. (2018) Svenska valrörelser. Stockholm: Santérus förlag. 

Skolvärlden (2019-09-24) Tidigare skolminister pressas om 90-talets skolreformer https://skolvarlden.se/artiklar/tidigare-skolministern-pressas-om-90-talets-skolreformer 

SR Ekot (2022-04-07) Inslag om lärarbehörighet 

 SVT nyheter (2022-05-07) Lärarbehörigheten lägre i utsatta områden. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/lararbehorigheten-lagre-i-utsatta-omraden