Eva-Lotta Hultén: Frihet till fostran? Liberalernas skolpolitiska resa

Det haglar med skolpolitiska statliga utredningar och utbildningspolitiska reformförslag från regeringen och det är främst Liberalernas företrädare som tar plats i media och debatt; de har ju profilerat sig som Sveriges ”skolparti”. I dagens inlägg resonerar Eva-Lotta Hultén kring liberalernas skolpolitiska resa och hur dagens reformer reflekterar tidigare reformförsök (red).

I en text i GP för någon vecka sedan skrev Alex Voronov om hur Liberalerna blir allt mindre liberala. Han redogör för hur de röstat emot sitt eget partiprogram i frågor som flyktingpolitik, folkbildning och miljö för att anpassa sig till de andra Tidöpartierna. Men hur är det då med den fråga som liberalerna alldeles särskilt gjort anspråk på som sin egen: skolan?

Idéer om elevinflytande, estetiska och praktiska ämnens värde, kritiskt tänkande, eget ansvar för lärandet och demokratifostran i skolan utvecklades i hög grad av liberala kvinnliga lärare kring förra sekelskiftet och lyftes in i politiken av dåtidens liberala partier. Tankarna spreds långt utanför Sveriges gränser av exempelvis Ellen Key, vars bok Barnets århundrade lyfte fram just sådana idéer. Ända fram till 80-talet var liberaler sedan drivande i att utveckla svensk skola i progressiv och humanistisk anda. De var med och bildade opinion för, och beslutade om höjd betygsålder och initierade försök med mer elevinflytande.

Det var först på 90-talet som liberala opinionsbildare och politiker (som dåvarande stockholmska skolborgarrådet Jan Björklund) började veva om ”flumskolan” – ett begrepp närmast övertaget över från Göran Persson – och propagera för mer faktakunskap och katederundervisning. Intressant nog presterade svensk skola under denna tid ännu bra i de internationella kunskapsjämförelser som gjordes. Det var kanske med andra ord inte så mycket kunskap debatten handlade om som elevers uppförande. Och disciplinen skulle komma utifrån, från lärare och rektorer, inte inifrån eleverna själva.

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister och lovade ordning på skolan, som han hävdade att socialdemokraterna hade förstört trots att de av honom så utskällda ”flummiga” läroplanerna från 1980 och 1994 tagits fram och klubbats igenom under borgerliga styren.

Läroplanen från 1994 hade när den kom beskrivits som kunskapsfokuserad, ”avideologiserad” och fri från progressivism. Senare debatt har i stället gjort gällande att den förde in en konstruktivistisk kunskapssyn, men det saknar stöd i arkiven. Kursplanerna färgades enligt didaktikprofessor Magnus Hultén (ej släkt med skribenten till denna text) av ämnesexperter och ämnestraditioner.

Senaste läroplanen kom 2011, under Jan Björklunds tid som utbildningsminister. Det innebär att alla de tre senaste läroplanerna har kommit till under borgerligt styre, med stort inflytande av liberalerna. Ändå framställer de det nu åter som att de ska rensa upp och få ordning. Argumenten är desamma som 2011: kunskapsuppdraget ska bli tydligare, det ska bli mindre analyserande och reflekterande på lektionerna, läraren ska få mer makt och eleverna mindre. Varför gick det inte som de ville redan förra gången? Som pedagogiklektorn Gunnlaugur Magnússon skriver på webbsajten Skola och samhälle: ” Hur ofta kan de vända sig emot sina egna tidigare lösningar på diverse problem utan att deras trovärdighet som Sveriges skolparti urholkas?”

Hela tiden ska ”flummet” bort. Varje gång man inför ny läroplan så verkar en massa ”flum” ändå bli kvar. Kan det kanske vara så att utbildning, lärande, bedömning och fostran är komplexa saker och att inget som rör människor och lärande blir enkelt bara för att man vill att de ska vara det?

De ”frisinnade” kring förra sekelskiftet hade nog sett med förvåning och kanske förfäran på dagens liberala partis skolpolitik och undrat när det egentligen blev liberalt att marknadsföra sig med mer disciplin, mer katederundervisning och minskat elevinflytande. En liberal skolpolitik i den gamla andan hade sannolikt handlat mer om att utveckla barns empati och samarbets- och omdömesförmåga och mindre om att lära sig lyda; den hade lyft fram att faktakunskaper är viktiga men behöver sättas in i ett sammanhang för att bli meningsfulla och den hade satt skolans roll för att forma eleverna till självständiga, samarbetande och demokratiskt sinnade medborgare i centrum.

Inte heller i skolfrågan är Liberalerna särskilt liberala längre.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Denna text har tidigare publicerats på Göteborgs-Posten