Eva-Lotta Hultén: Varför inte ta bort timplanerna helt och hållet?

Timplanelösa skolor är en naturlig konsekvens av en målstyrd skola. Försök med timplanelösa skolor gjordes i början av 2000-talet, med varierande resultat. Idén skrotades. Nu är tiden mogen, menar Eva-Lotta Hultén (red.). 

Något av det viktigaste vi kan göra för att få ordning på skolan är att avskaffa de timplaner som reglerar hur många timmar eleverna ska ha i varje ämne. De bygger på en föreställning om att skolan är en industri som producerar en viss kunskapsmängd per tidsenhet, lika för alla; och de ger ett sken av att man försäkrat sig både om en viss produktivitet och om rättvisa. I själva verket hämmar timplanerna lärares möjligheter att ge alla barn det de behöver.

Skulle jag uppfattas som rättvis om jag alltid gav mina båda barn exakt lika mycket att äta, trots att mitt ena barn är ganska kort och har vuxit klart och mitt andra långt och fortfarande växer? Nej, troligen skulle ingen använda argumentet att jag ger dem ”samma förutsättningar”. Människor är olika. Barn är olika och behöver olika saker.

Timplanerna är ett underkännande av lärares omdömesförmåga och undervisningskonst. Utan timplaner skulle lärare och skolledare ges chans att planera dagarna så att alla barn inte har rätt till att sitta av samma antal timmar i varje ämne utan rätt att lära sig så mycket som möjligt utifrån sina förutsättningar och de förutsättningar som ges i övrigt. Det skapar större möjligheter till koncentration på färre områden i taget och ett lärande som upplevs som lustfyllt och meningsfullt för eleverna. Vilket, enligt forskning, ökar deras förmåga att lära.

När jag intervjuade UNESCO:s utbildningschef Stefania Giannini om skolan i framtiden ställde jag frågan hur vi ska se på timplaner och fasta ämnesgränser. Hon svarade att vi fortfarande behöver fördjupade ämneskunskaper men att lärare också måste samarbeta över ämnesgränserna för att skapa tematisk undervisning som förklarar samband och ger sammanhang; inte minst viktigt när det kommer till ett område som hållbar utveckling.

De skolor som idag jobbar ämnesöverskridande och tematiskt, eller ger de elever som klarar det ett stort eget ansvar, tvingas nu till ett smått löjligt bokförande av lektioner. Det är inte den sortens arbete som lärare borde hålla på med.

Timplaner hämmar kreativiteten i skolan. Om vi släpper taget om föreställningen att skolan ska vara uppbyggd av likformiga tidsklossar i ett förutbestämt antal färger kan vi lättare öppna för lärsituationer som uppstår naturligt i skolan, och för elevers möjligheter att bidra till sin omgivning. Som när skolgården behöver rustas upp och man behöver mäta, beräkna färgåtgång och måla nya kingrutor på skolgården; som när det är dags att planera för matåtgång till klassutflykten, förbereda idrottsdagen, ringa och boka bussar, bygga nya bokhyllor eller delta i diskussioner om anställning av ny personal.

Men kursplanerna, som säger vad eleverna ska lära sig i varje ämne, ska vi ta bort dem också då? Nej, att det finns kursplaner att förhålla sig till betyder inte att varje ämne måste läsas för sig, i en viss mängd. Kursplanerna stadgar vad vi är överens om att alla elever behöver få med sig från skolan. De är också ett viktigt skydd mot att de ämnen som har låg status trängs undan. Men kursplanerna bör inte vara så uppstyrda eller fullproppade att det inte finns utrymme för lärarnas och elevernas egna utforskande. Det finns emellertid inget som säger att kursplaner måste fortsätta vara indelade i ämnen på samma sätt som idag. På lite sikt, och med lite nytänkande, skulle vi i stället för på ämnen kunna bygga mycket undervisning på områden, som barndom, handel, vatten, kommunikation, konst eller arbetsliv. Temainstitutionen vid Linköpings universitet kan fungera som inspiration. Inom deras fyra teman möts forskare från olika discipliner (naturvetenskap, humaniora, teknik och samhällsvetenskap) för att tillsammans men utifrån sina olika infallsvinklar fördjupa sig i olika frågeställningar (deras fyra teman är barn, genus, miljöförändring och teknik samt social förändring).

Precis som mycket annat i skolan bygger dagens ämnesindelning på tradition, inte på någon vetenskaplig utvärdering av hur man bäst förmedlar faktakunskap, förmågor och värderingar.

Om vi blir av med timplanerna öppnar vi också för ett lärande mindre bundet innanför klassrummets väggar. Visst kan och bör vi ha klassrumslektioner även i framtiden, alltså relativt korta pass där vi fördjupar oss i ett ämne i taget i ett rum med en eller två lärare och en fast uppsättning elever. Formen ger plats för en intimitet inom gruppen, för diskussioner och planering tillsammans, för föreläsningar och grupparbeten ledda av någon som lärt känna sina elever och kan anpassa sig efter deras nivå; och för kunskapsavstämning, repetition, bedömning och feedback.

Men skolan är idag alltför mycket av en egen värld med sina egna speciella skolnormer och vad man skulle kunna kalla ett skollärande. Eleverna lär sig hur man går i skolan och blir ofta bra på det men det är kunskap man har begränsad användning för utanför skolan. Det finns enorma möjligheter i att upptäcka, samverka, lära av specialister, engageras och få konkret förståelse för hur världen fungerar. Varför ska vi begränsa dessa möjligheter genom att fastna i tidsramar om 40 eller 60 minuter?

 I framtiden behöver vi mer utomhuspedagogik, mer besök på bondgårdar, företag, äldreboenden och kulturevenemang, mer besök utifrån till skolan, mer samverkan mellan skolor — i närområdet och i andra länder, fler möjligheter för eleverna att bidra till samhället, mer kontakter med specialkunniga inom olika områden. Mer tillit till att lärande kan ske på många olika sätt och på många olika platser.

Eva-Lotta Hultén

Journalist och författare till Vad ska vi med skolan till? Utbildning för en värld i förändring

Texten har varit publicerad i Dagens Nyheters kulturdel.

Bild: Lucian Alexe, Unsplash.