Eva-Lotta Hultén: Varför inte ta bort timplanerna helt och hållet?

Timplanelösa skolor är en naturlig konsekvens av en målstyrd skola. Försök med timplanelösa skolor gjordes i början av 2000-talet, med varierande resultat. Idén skrotades. Nu är tiden mogen, menar Eva-Lotta Hultén (red.). 

Något av det viktigaste vi kan göra för att få ordning på skolan är att avskaffa de timplaner som reglerar hur många timmar eleverna ska ha i varje ämne. De bygger på en föreställning om att skolan är en industri som producerar en viss kunskapsmängd per tidsenhet, lika för alla; och de ger ett sken av att man försäkrat sig både om en viss produktivitet och om rättvisa. I själva verket hämmar timplanerna lärares möjligheter att ge alla barn det de behöver.

Skulle jag uppfattas som rättvis om jag alltid gav mina båda barn exakt lika mycket att äta, trots att mitt ena barn är ganska kort och har vuxit klart och mitt andra långt och fortfarande växer? Nej, troligen skulle ingen använda argumentet att jag ger dem “samma förutsättningar”. Människor är olika. Barn är olika och behöver olika saker.

Timplanerna är ett underkännande av lärares omdömesförmåga och undervisningskonst. Utan timplaner skulle lärare och skolledare ges chans att planera dagarna så att alla barn inte har rätt till att sitta av samma antal timmar i varje ämne utan rätt att lära sig så mycket som möjligt utifrån sina förutsättningar och de förutsättningar som ges i övrigt. Det skapar större möjligheter till koncentration på färre områden i taget och ett lärande som upplevs som lustfyllt och meningsfullt för eleverna. Vilket, enligt forskning, ökar deras förmåga att lära.

När jag intervjuade UNESCO:s utbildningschef Stefania Giannini om skolan i framtiden ställde jag frågan hur vi ska se på timplaner och fasta ämnesgränser. Hon svarade att vi fortfarande behöver fördjupade ämneskunskaper men att lärare också måste samarbeta över ämnesgränserna för att skapa tematisk undervisning som förklarar samband och ger sammanhang; inte minst viktigt när det kommer till ett område som hållbar utveckling.

De skolor som idag jobbar ämnesöverskridande och tematiskt, eller ger de elever som klarar det ett stort eget ansvar, tvingas nu till ett smått löjligt bokförande av lektioner. Det är inte den sortens arbete som lärare borde hålla på med.

Timplaner hämmar kreativiteten i skolan. Om vi släpper taget om föreställningen att skolan ska vara uppbyggd av likformiga tidsklossar i ett förutbestämt antal färger kan vi lättare öppna för lärsituationer som uppstår naturligt i skolan, och för elevers möjligheter att bidra till sin omgivning. Som när skolgården behöver rustas upp och man behöver mäta, beräkna färgåtgång och måla nya kingrutor på skolgården; som när det är dags att planera för matåtgång till klassutflykten, förbereda idrottsdagen, ringa och boka bussar, bygga nya bokhyllor eller delta i diskussioner om anställning av ny personal.

Men kursplanerna, som säger vad eleverna ska lära sig i varje ämne, ska vi ta bort dem också då? Nej, att det finns kursplaner att förhålla sig till betyder inte att varje ämne måste läsas för sig, i en viss mängd. Kursplanerna stadgar vad vi är överens om att alla elever behöver få med sig från skolan. De är också ett viktigt skydd mot att de ämnen som har låg status trängs undan. Men kursplanerna bör inte vara så uppstyrda eller fullproppade att det inte finns utrymme för lärarnas och elevernas egna utforskande. Det finns emellertid inget som säger att kursplaner måste fortsätta vara indelade i ämnen på samma sätt som idag. På lite sikt, och med lite nytänkande, skulle vi i stället för på ämnen kunna bygga mycket undervisning på områden, som barndom, handel, vatten, kommunikation, konst eller arbetsliv. Temainstitutionen vid Linköpings universitet kan fungera som inspiration. Inom deras fyra teman möts forskare från olika discipliner (naturvetenskap, humaniora, teknik och samhällsvetenskap) för att tillsammans men utifrån sina olika infallsvinklar fördjupa sig i olika frågeställningar (deras fyra teman är barn, genus, miljöförändring och teknik samt social förändring).

Precis som mycket annat i skolan bygger dagens ämnesindelning på tradition, inte på någon vetenskaplig utvärdering av hur man bäst förmedlar faktakunskap, förmågor och värderingar.

Om vi blir av med timplanerna öppnar vi också för ett lärande mindre bundet innanför klassrummets väggar. Visst kan och bör vi ha klassrumslektioner även i framtiden, alltså relativt korta pass där vi fördjupar oss i ett ämne i taget i ett rum med en eller två lärare och en fast uppsättning elever. Formen ger plats för en intimitet inom gruppen, för diskussioner och planering tillsammans, för föreläsningar och grupparbeten ledda av någon som lärt känna sina elever och kan anpassa sig efter deras nivå; och för kunskapsavstämning, repetition, bedömning och feedback.

Men skolan är idag alltför mycket av en egen värld med sina egna speciella skolnormer och vad man skulle kunna kalla ett skollärande. Eleverna lär sig hur man går i skolan och blir ofta bra på det men det är kunskap man har begränsad användning för utanför skolan. Det finns enorma möjligheter i att upptäcka, samverka, lära av specialister, engageras och få konkret förståelse för hur världen fungerar. Varför ska vi begränsa dessa möjligheter genom att fastna i tidsramar om 40 eller 60 minuter?

 I framtiden behöver vi mer utomhuspedagogik, mer besök på bondgårdar, företag, äldreboenden och kulturevenemang, mer besök utifrån till skolan, mer samverkan mellan skolor — i närområdet och i andra länder, fler möjligheter för eleverna att bidra till samhället, mer kontakter med specialkunniga inom olika områden. Mer tillit till att lärande kan ske på många olika sätt och på många olika platser.

 

Eva-Lotta Hultén

Journalist och författare till Vad ska vi med skolan till? Utbildning för en värld i förändring

Texten har varit publicerad i Dagens Nyheters kulturdel.

Bild: Lucian Alexe, Unsplash.

5 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Varför inte ta bort timplanerna helt och hållet?

  1. ”Timplanerna är ett underkännande av lärares omdömesförmåga och undervisningskonst”, skriver Eva-Lotta Hultén. Det är konstigt att när kvaliteten på lärarkåren sjunker med bristande intresse för läraryrket och låga antagningspoäng till lärarhögskolorna, då ska vi som mest anförtro oss åt lärarens eget omdöme utan att ge dem stöd.

    Det vore bättre att ta itu med skolans problem som t ex en bristande läsförmåga hos eleverna, som i mycket beror på en brist på läsning i ämnena. Om det finns läroböcker, så är det numera läraren som sitter och läser högt ur läroboken, har vi nu fått veta.

    Det måste finnas utrymme för ”elevernas egna utforskande”, skriver hon. Då har vi igen den där konstruktivismen som borde kallas ”det långsamma lärandet” eller ”det lärarlösa lärandet”.

    Det vet vi ju vad konstruktivismen leder till. Det blir slutet för undervisningen och inte bara det utan det blir slutet för progressionen, övningen och repetitionen. Hultén slänger visserligen in ordet repetition i texten på måfå, men hur seriöst är det?

  2. Jag håller med ovan skriva svar till Eva Lotta men vill tillägga att timplanen ses som riktmärken, utan dem vore det svårt för rektorer, om de gör scheman och lärare, att veta i vilken utsträckning deras ämnen ( gäller ämneslärare) och under vilken årskurs som timplanen gäller. Att man arbetar tematiskt underlättar för elever med svenska som andraspråk eller har andra funktionsnedsättningar, då det blir konkreta sammanhang av ämneskunskaper som annars kan bli lätt fragmentariska, utan något konkret att hänga upp kunskapen, den inhämtade, på. Timplanerna bygger på progression av ämneskunskaper, då de anpassade till kunskapsmålen för respektive ämne.

  3. Eva Lottas inlägg är utomordentligt och bygger på en fler hundraårig tradition för lärande. Först kommer jag att tänka på Celestine Freinet och hans ” Arbetets pedagogik” där barnen fick lära sig ämnena både genom att läsa, skriva och räkna samt att arbeta praktiskt med det de lärt sig teoretiskt samt formulera och kommunicera sitt vetande till andra barn i Freinet skolor.
    Den andra pedgogen jag kommer att tänka på är von Humboldt som skapade Berlinuniversitetet där man utvecklade metoden att låta teoretisk FAKTA bearbetas i seminarier för att bli FÖRSTÅELSE och sedan arbetas med genom forskning och skrivande för införskaffa FÄRDIGHET för vidare studier som så småningom leder till FÖRTROGENHET i ämnet och dess kontext. Det är inte rättvist mot barn och unga att förvägra dem tillgänglighet i samhället genom att begränsa skolan till skolområdet. Efter kanske femton års studier står man förvirrad inför vem är och vad man skall bli i samhället.

  4. Jan-Ivar, det är meningslöst att ägna sig åt naiva önskedrömmar. Bättre är att få stadga på verksamheten och bara använda sig av metoder som är ordentligt utvärderade och vilar på vetenskaplig grund. Det finns alternativ till det luddiga tramset.

    Jag nämnde senast att eleverna inte läser i ämnena varken i skolan eller hemma. Det leder förstås till lässvårigheter. Konstruktivismen har fått ett stort fäste i skolan och det har på många håll lett till knäcken för undervisningen, progressionen, övningen och repetitionen.

    Inte ens lågstadiet är fredat. Det rapporteras om elever som inte kan skriva sitt namn eller att de inte ens vet hur man håller i en penna. Och det blir ju inte bättre av bristen på speciallärare och att elever skickas vidare utan nödvändiga kunskaper för årskursen. Just detta skyfflande vidare av elever utan kunskaper är ett tecken på att progressionen är avskaffad.

    Det är inget fel på de gamla ämnena som t ex biologi. Jag minns när miljörörelsen protesterade mot nya metoder, där namnpluggande tagits bort. Utan kunskap om växternas namn får man inte den riktiga känslan för naturen, sa miljörörelsen.

  5. Lilla Nacka skola arbetar utan timplanerna. Möjliggör en bättre undervisning och ett välmående för alla barn.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »