Clare Sealy: Förskola kontra traditionell skola – varför de båda har rätt (del 1)

I England har det som Sverige kallar förskoleklass och som i England heter “Reception” (Mottagning) alltid tillhört den obligatoriska skolan och barnen börjar där ett år tidigare än här, det läsår de fyller fem. En del skolor i storstäderna tar dessutom emot ännu yngre barn, de som fyller fyra år under läsåret, i så kallad “Nursery” grupp. Tillsammans utgör de ”Early Years”, med egen avdelning inom skolan och med egen personal med förskollärarutbildning. Detta är den första i en serie på tre texter som diskuterar hur “skolmässiga” de här första åren ska vara. Precis som Sverige har policynivån i England börjat snegla på vad man kanske borde tillföra för att kompensera så tidigt som möjligt och förbereda inför årskurs 1. (red.)

Jag hade tänkt kalla den här texten ”Early Years kontra traditionell undervisning: Varför båda sidor har fel’ innan jag kom ihåg det kloka uttalandet av F.D. Maurice. ”En människa har ofta rätt i det hon tror, men fel i det hon förnekar”. Därav den reviderade titeln.

Vad vi verkligen behöver är ett genuint samtal och vilja att lära av varandra. Jag hoppas att det här lutar åt det hållet, men det kan lika gärna sluta med att jag irriterar båda sidor i debatten lika mycket.

Ibland när jag trycker in låskoden som tar mig över tröskeln in i vår avdelning för Early Years, känner jag att jag går in i en annan tidszon. De äter lunch 11 30! Gäller kanske centraleuropeisk tid här? Eller, med tanke på deras grova ytterkläder, som oförskräckt låter dem interagera med barn mitt i rasande snöstorm, är det kanske snarare Moskvatid? I vissa avseenden påminner det om ett besök i USA; två ställen som delar ett gemensamt språk.

Jag överdriver, men ingenstans känns skillnaden mer än i förståelsen av ordet ’lek’. Högre upp i åldrarna är lek den tid när lärare springer runt som galningar för att bli redo för nästa lektion och samtidigt försöker passa in i en tur till toa och, om de är verkligen har tur, en kopp te, medan barnen är där ute också springer runt som en galningar men oftast glömmer att passa in i en tur till toa innan klockan ringer.

I årskurs 1 till 6 tar inte lärarna så mycket hänsyn till vad barnen faktiskt leker under rasterna, om inte leken sticker ut så mycket att de tvingas tänka på det.

Men inom Early Years betyder lek något helt annat. Där talar man vördnadsfullt om lek, det är inte bara något nästan irrelevant som barn gör mellan lektionerna där den seriösa inlärningen sker. Nej, här är leken den tid när seriös inlärning sker. Här är lärare till 100 % engagerade i att hantera denna lek medan deras finstämda “Early Years- antenner” talar om vad de ska göra och när; ibland försiktigt knuffa leken i mer fruktbar riktning, ibland stoppa den och ibland lämna den ifred.

Ibland förstår utomstående inte riktigt det här med lek och tror att det bara är vanlig lek, lek på lekplats eller lätta-på trycket-innan-matten lek. De likställer den vuxnes roll – särskilt om det är utomhus – som besläktad med den för ledare på lekplats och då en ganska dålig sådan.

Eftersom de inte har en egen uppsättning av “Early Years- antenner”, är de helt oförmögna att uppfatta de rika inlärningsmöjligheter som utspelas inför deras ögon. De fattar inte att mycket små barn behöver tid att lära sig med sina kroppar och sina sinnen, allt möjligt som vi glömt att vi en gång inte visste.

Sådant som man upptäcker snarare än lär sig. Att vatten strömmar nedåt, att metall känns kall men inte trä, hur ’tungt’ känns, hur en kub tar plats på ett annat sätt än en sfär, för att nämna bara en liten del av den vardagsfysik som mycket små barn tidigt behöver att lära sig.

Eller för att ta vardagsbiologi: såhär ser en myra ut, skalbaggar gömmer sig på svala, mörka platser, gräs känns krispigt att trampa på när det är kallt och blir brunt och torrt om du plockar det.

Sedan har vi det här med att lära sig dela med sig, förhandla, vara påstridig, be om ursäkt och att allmänt komma överens med människor. Vi skulle kunna kalla det vardagspsykologi.

David Geary har skrivit om dessa former av biologiskt primär kunskap. Han hävdar att våra hjärnor utvecklats så att de naturligt disponerar oss för att lära oss om vår miljö och hur man interagerar med andra. Vi lär oss det här – vardagsfysik, vardagsbiologi och vardagspsykologi – som andra däggdjur gör, genom lek och utforskande när vi är unga.

Vardagspsykologi ger möjlighet att förstå andra människor, vardagsbiologi ger möjlighet att förstå andra arter och vardagsfysik ger en förståelse för den fysiska världen. Våra hjärnor har utvecklats till att göra detta eftersom människor som kunde samarbeta och konkurrera med andra, som visste hur, var och vad man ska jaga och framför allt hur man undviker att själv bli jagad, oftare överlevde och förökade sig än de som var var mindre bra på det.

Allt detta är innan vi ens kommit till det faktum att barn i Reception-grupper [1] har kroppar som inte är helt färdiga och att vissa muskler utvecklas fortfarande. Att lära sig att förhandla om utrymme, balansera eller använda en sax är ett stort företag.

Mycket små barn behöver tid och uppmuntran inom lekens trygga ram om de ska lära sig att använda sina kroppar effektivt i framtiden. Uttrycket ”inte tillräckligt utvecklad” används av Early Years-personal ibland på ett sätt som för andra kan synas negativt, men det är faktiskt sant att den muskelutveckling som krävs för att hålla en penna ordentligt beror på en hel del underliggande färdigheter som barn i Reception kanske inte har förvärvat än och som leken kan bidra till att utveckla (med hjälp av en del mer direkt instruktion vid behov).

Alla djur, inklusive människor, utvecklar biologiskt primär kunskap genom lek. Den omgivande miljön möjliggör för unga däggdjur (och kanske andra typer av djur också?) att lära sig detta med hjälp av en och annan knuff på vägen från föräldrar.

För människan, med den extra komplikationen av ett språk, behövs mycket mer än bara knuffar. För barnen inom Early Years är den biologiskt primära kunskapsinhämtningen för de flesta inte ens slutförd efter året i Reception. Det är därför leken är så central för effektiv praktik och också därför personalen arbetar så hårt med att skapa miljöer som låter barnen förvärva den biologiskt primära kunskapen så effektivt som möjligt.

Men varför behövs det om nu förmågan till biologiskt primär kunskap finns inbyggd? Sker det inte av sig självt? Nej, biologiskt primär kunskap måste utvecklas i en miljö som gör det möjligt. Tas  den miljön bort, uteblir detta viktiga lärande, med oönskade konsekvenser som följd. Råttor, till exempel, som berövas lekkamrater, växer upp och blir vuxna råttor med problem att hantera ilska eller social ångest, ja faktiskt är det så!

Clare Sealy är rektor för St Matthias Primary School i Tower Hamlets i London och beskriver på bloggen Primarytimery hur hennes skola försöker omsätta kognitionsvetenskap och pedagogisk forskning i praktiken

Artikeln är den första delen av tre från ett längre inlägg där, lätt redigerat i samverkan med författaren och översatt av Sara Hjelm, SoS redaktionen

Referenser

Potegal, M. & Einon, D. 1989. Aggressive behaviors in adult rats deprived of playfighting experience as juveniles. Developmental Psychobiology, 22, 159-172.