Emelie Nilsson och Therese Lindgren: Framtida skolprestationer är inte per automatik rätt fokus för förskolan

Det ökade fokus på skolliknande undervisning i förskolan kräver ordentlig reflektion över vad syftet med förskolan egentligen är. Förskolan bör vara något annat än en verksamhet som ska förbereda barnen för en framtida skolgång, det skriver Emelie Nilsson och Therese Lindgren vid Malmö universitet (red).

Häromdagen (211102) publicerades en artikel i Sydsvenskan som lyfter fram att fyraåringar på en förskola i en skånsk kommun numera utbildas för att ”lyckas bättre i skolan”. Genom samverkansprojekt mellan kommun och universitet har pedagogerna arbetat med att utveckla undervisningen i förskolan. Den intervjuade förskolläraren menar att undervisning är ett relativt nytt inslag i verksamheten. Deltagandet i projektet har enligt henne bidragit till att hon nu är mer förberedd och påläst. Ett resultat som i förlängningen tros gagna barnens skolgång. Till de nya inslag som ett fokus på undervisning fört med sig, nämns ”svarta tavlan” som satts upp på en förskolans ytterväggar i syfte att undervisning ska kunna bedrivas utomhus.

För de flesta läsare kanske detta låter rätt och rimligt, men hos oss är det något som skaver. Det bör nämnas att den verksamhet som beskrivs i artikeln inte ska betraktas som unik. På andra förskolor i Skåne har schemalagd tid för undervisning införts, färdiga lektionsupplägg används och kunskapstester av olika slag genomförs som del av verksamhetens systematiska kvalitetsarbete. Ett fokus på undervisning verkar ha fört med sig delvis nya praktiker och sätt att tänka om förskolans verksamhet. Frågan är varför?

När det gäller förskolans styrdokument ser vi ett ökat fokus på lärande och tydligare utbildningsambitioner i och med läroplanens införande 1998 och genom 2010 års Skollag befästs utbildning och undervisning som del av förskolans verksamhet. Vi håller emellertid inte om med om att undervisning är ett nytt fenomen i förskolan. Blickar vi bakåt, mot verksamhetens rötter i Fröbelrörelsen och Köhlers arbete med intressecentrum/tema, kan en undra vad annat vi pysslat med i förskolan det senaste århundrandet om inte undervisning?

Att förskolan har blivit en del av skolsystemet med en egen läroplan och att själva undervisningsuppdraget stärkts, betyder inte att pedagoger i förskolan ska börja undervisa på nya sätt som imiterar undervisningen i skolan. Vi vet att dessa så kallade ”skolifieringstendenser” aktivt har motarbetats under större delen av förskolans historia i försök att bevara förskolan som just förskola och inte skola. I ett politiskt klimat där en obligatorisk förskola inte är otänkbar bekymras vi av att förskolor, i samarbete med universitet, driver verksamheten i en riktning som riskerar ge slagsida åt lärande, ämneskunskap, mätbarhet och resultat på bekostnad av andra, omätbara, värden som omsorg och meningsskapande. Dessa tendenser är såklart inte förbehållna svensk förskola utan svarar upp mot de trender som vi finner inom förskolefältet internationellt.

Statistiska modeller som visar utfall av investering i barns tidiga utbildning lyfts fram i alla möjliga sammanhang som motiv till varför förskolan är värd att satsa på. Inte sällan refereras High/Scope Perry studien som genomfördes i mitten av 1960-talet i USA för att visa på förskolans långsiktiga positiva effekter för barn som lever i fattigdom. Tolkningarna av resultatet från studien visar allt från att barn inte bara konsumerar en mindre mängd sömntabletter som vuxna om de fått gå i förskolan utan också ges betydligt bättre förutsättningar för godkända avgångsbetyg när de går ut grundskolan.

Utbildningsfilosofen Gert Biesta argumenterar för behovet att rikta fokus från tekniska frågor om effektiv och konkurrenskraftig utbildning mot den grundläggande moraliska frågan om vad god utbildning egentligen är eller kan vara. Att vi kan undervisa barn i förskoleåldern på ett mer skol-liknande sätt och mäta deras kunskapsutveckling betyder inte per automatik att det är rätt. Vi kan inte och får inte bortse från frågan om syfte, som enligt Biesta är en av de viktigaste frågorna vad gäller utbildning. Vi påstår inte att barn inte ska socialiseras in i ett samhälle, att förskolan inte ska syssla med barns lärande eller verka för att de ska bli ”goda samhällsmedborgare”. Men parallellt med frågan om förskolans syfte behöver vi också fråga oss själva vilken typ av samhälle det är vi vill ha och vilken typ av medborgare som är ”den goda” eller önskvärda. Här vill vi lyfta en diskussion om hur ett demokratiskt samhälle fungerar, vilken typ av miljö som är önskvärd och också vad vi i svensk förskola gör för att uppmuntra och leva upp till demokratiska värden.

Det verkar strängt taget omöjligt att inte tänka på barn i termer av framtid och blivande. Risken är att barnet som unik individ försvinner eller försvagas och att det enskilda barnets agens får stå tillbaka till förmån för vuxnas föreställningar om önskvärda egenskaper och värden. Ett allt för ensidigt fokus på barns framtida skolprestationer riskerar också att vissa pedagogiska inriktningar utmanövreras. Pedagogiska ingångar som förespråkar det öppna, utforskande och kreativa verkar vara på tillbakagång. Hur ska en kunskapssyn där kunskap ses som något icke förutbestämbart, som något som konstrueras i det mellanmänskliga mötet i stunden, få utrymme att överleva i dagens förskola?

Vi menar att det är rimligt att fundera över vad syftet med förskolan egentligen är. Är det en verksamhet som ska förbereda barnen för en framtida skolgång? Eller är det en verksamhet där barn ska få vara just barn och få göra sin barndom meningsfull tillsammans med andra barn och pedagoger? Vi befarar att arvet från perspektiv som betonar barns egna kultur- och meningsskapande, det pågående och ofärdiga, håller på att rinna oss ur händerna.

Emelie Nilsson är doktorand och universitetsadjunkt i pedagogik, Malmö universitet.
Therese Lindgren är Fil. Dr i pedagogik, Malmö universitet.

 

Referenser

Biesta, G (2015) What is Education For? On Good Education, Teacher Judgement, and Educational Professionalism. European Journal of Education, Vol. 50, No. 1, 2015

Castaneda, C. (2003). Figurations: child, bodies, worlds. Durham, NC: Duke University Press.

Hammarström-Lewenhagen, B. (2013). Den unika möjligheten – en studie av den svenska förskolemodellen 1968–1998. Stockholm: Stockholms universitet, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen.

Schweinhart, L. J., Montie, J., Xiang, Z., Barnett, W. S., Belfield, C. R & Nores, M. (2005). Lifetime effects: The High/Scope Perry Preschool Study through age 40. Ypsilanti, MI: High/Scope Press.

5 Comments on “Emelie Nilsson och Therese Lindgren: Framtida skolprestationer är inte per automatik rätt fokus för förskolan

  1. Alldeles utmärkt ! Det är ju bara att läsa vilken nyhetssida som helst f a se att det är ngt annat än ämnesundervisning som behövs i förskolan ! Det behövs en mentalitetsförändring – ett helt annat sätt att tänka om skola/förskola. Tack f ett bra inlägg !

  2. Debatten om undervisning och om undervisning i förskolan behöver ständigt vara levande. Det är otidsenligt att tro att undervisning är det samma som katederundervisning och det är sorgligt för barnen. Barn behöver fritt få utforska världen och förskollärarutbildningen borde kunna utbilda personal som kan stödja barnen i deras utforskande och som vågar stå för den pedagogiken. I barnens utforskande kan man, med kunskap och insikt, utveckla deras språk, matematiska tänkande, natur- och teknikintresse, sociala och empatiska förmåga m m utan att skolifiera verksamheten. Små barn behöver inte veta att de just i ett visst ögonblick lär sig matematik, naturvetenskap m m de ska få njuta av att upptäcka och utforska. Se t ex:

    Bergnell Karlsson, A. (2017) “It vapors up like this” Children Making Sens of Embodied iIllustrations of Evaportation at a Swedish school. https://naturalstart.org/sites/default/files/journal/ijecee_5_1_karlsson.pdf
    Wank, A-C. (2021). Meningsskapande samtal. En studie om barns meningsskapande med fokus på processer och innehåll relaterat till förskolan praktik.
    https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/66880

  3. Jag håller med! FÖRSKOLAN omfattas av det ni kallar “skolfierings-tendens” som innefattar “lärande, ämneskunskap, mätbarhet, resultat”.
    Det är en POLITIKERLINJE, som Anna Ekström är arkitekt för. Hon utsågs av Jan Björklund (L) 2011, som GD för Skolverket. Då ersättare av pedagoger.
    Sedan 2016 är Ekström tillsatt av (S) som gymnasie- och kunskapslyftsminister. Parhäst var Matilda Ernkrans som högre utbildnings- och forskningsminister.
    I Anderssons regeringsrockad är Ekström utbildningsminister med stöd av en Skolminister.
    Mot denna POLITIKERLINJE ska min kommande bloggtext diskutera PEDAGOGIKEN och linjerna STRUKTURALISM (Piaget); KOGNITIONSVETENSKAP (Gärdenfors); KONSTRUKTIVISM (Säljö, Carlgren).

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »