Göran Levin: Den politiska klåfingrigheten måste bort från landets lärarutbildningar

 Även om svensk lärarutbildning behöver styras nationellt måste politikerna inse att villkoren vid landets lärosäten är olika och att reformer tar tid, skriver Göran Levin (red.).

Utbildningsdepartementet har sänt ut en remiss av promemorian Ökad kvalitet i lärarutbildningen och fler lärare i skolan. Den innehåller bland annat förslag om att lärarutbildning inte skall styras genom den sedvanliga examensordningen utan i stället via en särskild förordning. Den är mycket detaljartad och skiljer sig starkt från hur man styr andra professionsutbildningar inom högskolan. Jag anser att det är en osedvanligt olycklig utveckling och har följande övergripande synpunkter.

Sedan drygt 30 år har det gått att göra partipolitisk karriär genom att måla skola och därmed lärarutbildning i svarta färger. Det började i mitten på 1990-talet med helsidesannonserna i Dagens Nyheter (DN) med den dåvarande chefredaktören för i armkrok med skolborgarrådet i Stockholm. Det ena ledde till miljonvinster (eller kanske miljard) i marknadsskolans utveckling och det andra till en ministerpost som i rasande fart förändrade förutsättningar för skola och lärarutbildning. Det hela har lett till att systemen byråkratiserats och de som skall genomföra verksamheterna blir detaljstyrda i stället för att kunna verka utifrån en sådan självständighet som är nödvändig för att lärandeprocesser skall karakteriseras av skapande och lust.

Till skillnad från många andra professionsutbildningar inom högskolan är inte lärarutbildningen en – utan flera. Man kan inte fånga lärarutbildning inom ett ämne utan den består av många. En lärare ”vilar” i sina ämnen – naturvetare, språk, humaniora och så vidare Dessutom är lärare riktade mot olika delar av skolsystemet – alltifrån förskolan till gymnasieskolan med närhet till yrkesliv och akademi. Det är självfallet att detta ställer olika krav på lärarna och på deras utbildning. En språklärare på gymnasiet behöver andra kunskaper än en lärare i förskolan som sysslar med barns språkutveckling. Men de bör förstå varandra och se sig som delar i en progression.

De gamla klasslärarutbildningarna var konstruerade för att varva praktik och ämnesstudier i en progression. Den äldre ämneslärarutbildningen var konstruerad utifrån att studenter läste sina ämnen vid lärosätena oavsett om de skulle bli lärare eller ej. Därefter följde en ettårig praktisk-pedagogisk utbildning där hälften bestod av praktik.

Denna konstruktion präglar numera all lärarutbildning. Man läser sina ämnen, visserligen ”didaktiserade” (ibland), för sig och vid sidan om detta studerar man vad som i dag kallas ”utbildningsvetenskapliga kärnan” – alltså det som handlar om professionen i sig. Numera varvas ämnesstudier och kärna samt verksamhetsförlagd utbildning i det som är den långa utbildningen.

Det är ändå ett konstlat sätt att bygga en utbildning som skall innehålla en progression mot ett yrke. Hur får man innehållet att hänga ihop för det som skall bli lärarens uppgift – att befinna sig i ett klassrum för att utveckla barns och ungas lärande och utveckling. En viss tid studerar man vid en institution, en annan tid vid en annan institution, sedan en tredje och så är man ibland ute på en skola. Hur får man detta att hänga ihop? Vem har överblick? Vem håller samman? För detta sliter man hårt på lärosätena – ibland mera lyckosamt, ibland med stor tröghet, eftersom många institutioner är sig själva nog. Här krävs resurser och stort engagemang.

Villkoren vid lärosätena är olika. Ett stort universitet med flera fakulteter och institutioner, som måste medverka i lärarutbildning, har sina förutsättningar. Ett mindre har andra. Ett är dock klart – man måste bygga lärarutbildningarna utifrån sina olika förutsättningar och ha en frihet att göra det. Alla kan inte göra lika. Villkoret är självklart – att man har en vision för en professionsutbildning och är villig att sätta till resurser och ledning för att skapa och samtidigt hålla samman den. För ett stort universitet är det viktigt att ledningen och fakulteterna med sina institutioner omfattar denna vision och ställer sig helhjärtat bakom. Jag betonar – helhjärtat. Det kräver ett mycket omfattande förankringsarbete och en process av lyssnande samverkan. Vid ett mindre lärosäte är säkert förankringsarbetet lättare men här måste man ha respekt för vad olika lärarutbildningar kräver för specifika kompetenser mot olika delar av skolsystemet. Och inte nog med detta – ett lärosäte måste också förankra sin lärarutbildning med ett stort antal kommuner och skolor, som skall medverka i utbildningen i den verksamhetsförlagda delen och på olika sätt bidra till lärarutbildningens yrkeskvalitet. Kvaliteten i denna samordning är avgörande för hur en lärarutbildning vinner respekt och blir en utbildning mot en professionsexamen.

För detta krävs naturligtvis en nationell styrning, men varför skall den vara olik andra professionsutbildningar inom högskolan. Varför måste den vara mera detaljstyrd? Kan man inte överlåta detta till lärosätena att i samverkan utveckla?

Om lärosätena på allvar ges ansvar fullt ut, måste de få tid. En lärarutbildning omfattar cirka 4-5 år. Det tar alltså så lång tid innan den första kullens studenter har avlagt examen. Under tiden sker naturligtvis revideringar, men det krävs i varje fall fyra till fem årgångar fullt genomförda studier, innan man kan säga att den vilar på tillräckligt fast grund. Dessutom är förutsättningen för kvalitet att lärosätet kan bedriva systematiskt utvecklingsarbete/forskning på sin utbildning och därigenom ytterligare förstärka grunden.

Allt detta innebär att det får ta tid. Om lärarutbildningarna till exempel skall göras om vart tionde år innebär det att lärarutbildarna i stället blir upptagna av att bygga om, att utveckla nya kurser, att skriva nya kursplaner. Beslutssystemen på lärosätet blir upptagna av detta i stället för att utveckla det befintliga till en egen excellens.

Det nuvarande politiska förhållningssättet att ständigt ändra och lägga sig i är ett oändligt slöseri med kraft och direkt motivationsdödande.

Göran Levin, före detta lärare, skolledare och utbildningschef vid lärarutbildningen i Malmö.

5 Comments on “Göran Levin: Den politiska klåfingrigheten måste bort från landets lärarutbildningar

  1. Behandlingen av lärarutbildning och forskning i den aktuella promemorian är problematisk på många sätt. Och hastigheten är också problematisk. Sitter nu med en genomgång av forskning om lärarutbildning. Kanske fler än jag tycker att den här artikeln av Christine Sleeter är av relevans:
    Sleeter, C. (2008). Equity, democracy, and neoliberal assaults on teacher education. Teaching and teacher education, 24(8), 1947-1957.
    Jag tänker också på Lisbeth Lundahls genomgång av angreppen på lärarutbildning i svensk dagspress under senaste SWERA-konferensen och min egen genomgång av den politiska kritiken av forskning inom det pedagogiska kunskapsområdet. Vi får diskutera vidare om detta!

    • Tack för din kommentar och dina tips till fördjupning. Jag har kanske mest beskrivit de praktiska konsekvenserna av ständiga förändringar som inte ger lärarutbildningarna chansen till fördjupning och utveckling. En reflektion – en lärarstudent tillbringar sin tid vid olika institutioner – mer eller mindre inriktade mot det blivande yrket. Här möter de säkert flera visioner av vad yrket kräver, likaså i mötet med skolornas företrädare. Det krävs säkert en hög grad av integritet och envishet parad med ödmjukhet innan man som lärarstudent och lärare hittar fram till en egen trygghet i sitt arbete. Jag uppfattar tyvärr diskussionen kring lärares arbete och lärarutbildning som ytlig och präglad av en-fald.

  2. Naturligtvis kan man kritisera politikers klåfingrighet när det gäller lärarutbildningen. Men det är missriktat. Krismedvetenheten bland lärarutbildare är ganska låg. Man känner sig i första hand missförstådda, samtidigt oförmögna att skapa ett alternativ. För drygt tre år sedan skrev jag en kritik av lärarutbildningen i Göteborgs-Posten. Hittills har ingen lärarutbildare offentligt bemött kritiken. Varför?
    https://www.gp.se/debatt/lärarutbildningen-nu-på-högskolornas-lågprishylla-1.4906765

    • Hej Arne!
      Du skrev en viktig debattartikel. Om vi ska utvärdera en verksamhet kan vi ställa två frågor:
      1) Gör vi rätt saker?
      2) Gör vi saker på rätt sätt?
      På fråga nummer 1 menar t.ex. lärarutbildaren Henrik Svensson i DN debatt 22 dec. 2019 (”Med kortare utbildning får vi bättre lärare”) att ämneslärarutbildningen för gymnasiet ska gå över till respektive ämnesinstitution. Vad tycker du om det?

  3. Professioner har 3 beståndsdelar:
    o legitimering
    o forskning
    o instruktion
    Abbott, säger vidare, att professionalism – i mening att skapa en samlad yrkesgrupp med en given kontroll över en ABSTRAKTIONSEXPERTIS – inte är möjlig att skapa vid arbetsplatser som fungerar genom MULTIPROFESSIONELL BYRÅKRATI.
    Han säger, att vissa professioner är mindre angelägna att definiera sin JURISDIKTION eller sitt MEDLEMSKAP, på grund av att de måste vara tillräckligt flexibla att röra sig i den riktning som gör att de möjliggör sin överlevnad i organisationen.
    “To some this may mean that such groups are less professional.”
    Här hjälper varken Levins eller Anderssons texter.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »