Gunilla Lindqvist: Specialpedagogiken bör ta ett vidgat ansvar för elever med traumatiska upplevelser av krig och kris.

Specialpedagogiken kan hjälpa skolan i de nya utmaningar som det innebär att ta emot många nyanlända elever med trauman i bagaget. Men då behövs såväl en utvecklad specialpedagog-utbildning, som nya fokusområden i forskning och en utökad syn på specialpedagogers uppdrag i skolan, skriver Gunilla Lindqvist (red.)

Specialpedagogiken har sedan början av förra seklet fungerat som stödinstans till det allmänna skolsystemet när problem uppstått i verksamheten. Tidigt i specialpedagogikens historia undervisades elever som ansågs ”svagbegåvade” eller ”sinnesslöa” i hjälpklasser av hjälpklasslärare. Senare, och under lång tid, har elever placerats i särskolor, särskild undervisningsgrupp eller så kallad specialundervisning, det vill säga getts individuellt stöd enskilt eller i mindre grupp utanför klassrum och ordinarie undervisning. Sådan verksamhet har av tradition ålagts en speciallärare eller en specialpedagog. Under de senaste decennierna har såväl forskning som policy, men också till viss del skolverksamhet, gått från att enbart fokusera eleverna som problembärare till att också betona undervisning, skolorganisation och strukturella faktorers betydelse för elevernas möjligheter att lyckas i en skola för alla. Trots det tycks skola och samhälle fortfarande bära en ganska ensidig och traditionell bild av vad specialpedagogiken ska syssla med, inbegripet hur specialpedagogiska frågor bör hanteras och vilken yrkesgrupp som ska göra vad med vem relaterat till skolproblematik och särskilt stöd (Lindqvist, 2013). När specialpedagogik kommer på tal verkar det som att vi har starka föreställningar om att det handlar om elever med läs- och skrivsvårigheter, koncentrationssvårigheter, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, beteendeproblematik och så vidare. Sällan handlar det om hur skolor kan möta och ge stöd till elever som farit illa av kriser och krig, och av flykten från dessa kriser. Sällan ställer vi frågor som: Vilka konsekvenser kan det få för ett barn att ha gått igenom trauman och förluster? Hur påverkas deras skolgång och hur ska undervisningen genomföras? Vilket särskilt stöd kan komma att behövas? Ändå är dessa frågor mer aktuella än någonsin.

Samhällets föränderlighet avspeglar sig i forskning, både på lokal nivå och ur ett globalt perspektiv. Några områden som bör få ett starkare forskningsfokus är frågor kopplade till social hållbarhet, klimatflykt, krig, migration, utanförskap och globala orättvisor. Här behöver den pedagogiska, och inte minst den specialpedagogiska forskningsfronten ligga i framkant. UNICEF poängterar att världens kriser slår hårdast mot de allra fattigaste länderna och blir därmed också förödande för de allra fattigaste och mest sårbara barnen och deras skolgång (eller uteblivandet därav). Trots världsläget och de konsekvenser det får för utbildning av elever i svensk skola vet vi väldigt lite om hur skolor, skolledning och lärare hanterar och får stöd i att möta svårigheter och utmaningar som kan uppstå som en följd av rådande situation. Genom Skolverkets statistik vet vi att studiehandledning på modersmålet var den vanligaste formen av särskilt stöd i grundskolan läsåret 2020/21. Få nyanlända elever var också behöriga till ett nationellt program läsåret 2019/2020 (ca 29% jämfört med ca 85% av övriga elever).

Vid ett utvecklings- och forskningsprojekt följde jag och en kollega under fyra år en skola i en kommun som tagit emot många nyanlända elever under åren 2014–2016. Under våra möten med lärarna blev det tydligt att de ofta kände sig otillräckliga och osäkra på hur de skulle möta och undervisa elever som tidigare varit med om svåra händelser. Lärarna verkade ha fått litet eller obefintligt stöd när det gällde att hantera svåra situationer som uppstod i skolvardagen. En lärare som just informerats av Barn- och ungdomspsykiatrin om att en av hennes elever traumatiserats svarade så här på frågan om hon fått några konkreta råd hur hon kunde stötta eleven: ”Man får ju inte veta hur man ska jobba med en person som har trauma.” ”Nej, jag gjorde ingenting. Eller det finns ingenting som jag kan göra.” En annan lärare som i ett utvecklingssamtal fått veta att eleven har anpassningssvårigheter, en diagnos som oftast sätts på vuxna, säger: ”Han hade ju såna här, för jag pratade med specialpedagogen. Sån här anpassningssvårighetsstörning, hette det väl? Och det skulle gå över på tre månader.” Som framgår av citaten tycks inte stödpersonal eller skolledning tagit ansvar för att lärarna fått information om vad svårigheterna innebär- för eleven, för elevens vårdnadshavare, för undervisningen eller för elevens skolgång i allmänhet.

Vid en översiktlig genomgång av utbildnings- och kursplaner för blivande speciallärare och specialpedagoger vid landets lärosäten verkar svårigheterna som exemplifieras i texten ovan sparsamt behandlade (med några få undantag). Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar nämns å andra sidan mycket frekvent och ägnas på sina håll hela kurser. Att den specialpedagogiska personalen inte i så stor utsträckning arbetar med nyanlända elever i behov av specialpedagogiskt stöd bekräftas i en enkätstudie till 750 speciallärare och specialpedagoger (Johansson m.fl., 2021). Arbetsuppgiften hänvisas där i stället till klasslärare, studiehandledare på modersmålet och lärare i svenska som andra språk. Det visar sig också i enkäten att majoriteten av yrkesgruppen svarar att elevers behov av särskilt stöd är orsakade av elevernas individuella brister, något som går stick i stäv med rådande riktlinjer som skrivs fram i läroplaner och policydokument: orsaker bör i första hand sökas och åtgärdas på undervisnings-, organisations-, och systemnivå. Om specialpedagogiska företrädare fortsatt prioriterar vissa behov framför andra ser jag en risk att specialpedagogiken blir medskapare av ett A- och ett B-lag i dagens Skolsverige.

Om såväl specialpedagogisk verksamhet som forskning ska kunna följa samhällets föränderliga behov och krav så är det nödvändigt att specialpedagogiska frågor vidgas till att inte ensidigt fokusera det som av tradition hanterats av specialpedagogiken. Vi behöver lyfta blicken, titta ut över världen och uppmärksamma de komplexa samband som kan orsaka skolsvårigheter, i vår strävan mot att skapa en skola för alla. Det är vi skyldiga våra barn, varhelst de kommer ifrån.

Referenser

Johansson, A., Klang. N., & Lindqvist, G. (2021). Special needs educators’ roles and work in relation to recently arrived immigrant pupils in need of special educational support. Journal of Research in Special Educational Needs. 21 no 4, 355–367.

Lindqvist, G. (2013). Who should do What to Whom? Occupational Groups´ Views on Special Needs. PhD diss. Högskolan i Jönköping. Jönköping University Press.

Vinterek, M. & Lindqvist, G. (kommer i vår). Perspektiv på skola i ett nytt utbildningsslandskap. Lund: Studentlitteratur AB.

Gunilla Lindqvist är lärare, specialpedagog och docent i pedagogik. Hon arbetar som lektor i pedagogik, inriktning specialpedagogik vid Uppsala universitet och Högskolan Dalarna.

One Comment on “Gunilla Lindqvist: Specialpedagogiken bör ta ett vidgat ansvar för elever med traumatiska upplevelser av krig och kris.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »