Gunnar Cardell: Om sammanslagning av lärarförbunden

Hur ska de tre lärarförbuden kunna slås samman utan ett sammanhållande kitt – ett gemensamt yrkesspråk – det frågar sig Gunnar Cardell (red.). 

De tre fackliga förbunden, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Sveriges skolledareförbund, har presenterat ett ”Inriktningsdokument för ny organisering”. Som fil.dr i yrkespedagogik, pensionerad lärare och medlem i Lärarförbundet läser jag dokumentet med en blandning av hopp och − kanske inte förtvivlan men uppgivenhet.

Den förestående sammanslagningen ter sig som ett ambitiöst bygge, den är likt ett visst torn i Babel, det som stolt skulle resa sig mot himlen. Inriktningsdokumentet för den nya organiseringen visar hur det ska gå till, sten för sten och box för box. Det går dock redan nu att säga att bygget inte blir så gediget och stabilt som är tänkt utan fullt av sprickor. Det nya, Sveriges lärare och Sveriges skolledare, skulle kunna bli en levande helhet men saknar en viktig förutsättning och detta beror på samma problem som i Babel: människorna, lärarna och skolledarna, får svårt att tala med varandra eftersom de inte har ett gemensamt språk. Utan ett språk som i stort och smått kan ge dem samsyn på skolan, dess uppdrag och svårigheter blir det svårt för dem att samarbeta och samverka, de riskerar att tala förbi varandra, missförstå varandra, bli ineffektiva och frustrerade.

De som ska befolka inriktningsdokumentets boxar kommer inte kunna tala med varandra på ett professionellt sätt eftersom de saknar ett gemensamt yrkesspråk, sådant som läkarna har. Människor klagar ibland på att läkarna talar på ett sätt som vanliga människor inte förstår. Men orsaken till detta är ju att de talar om sådant som vanliga människor inte känner till och därför inte heller kan förstå eller behöver ta ansvar för. Det är ju detta vi har professioner till: de ska dels ha en mer omfattande och djupare kunskap än resten av samhället, dels ha ett yrkesspråk som kan utgöra grunden för och stommen i verksamheten. Grundorsaken till människors irritation är då inte läkarnas konstiga ord utan deras egen okunnighet, att de inte begriper sig på den professionella verksamhet som läkarna bedriver; läkarnas yrkesspråk speglar uppdragets komplexitet och ger läkarna möjlighet att tillsammans hantera denna komplexitet. Att kunna läkarnas yrkesspråk är avgörande för om man vill tillhöra läkarprofessionen, det utskiljer läkarna från allmänheten; det kan höras på en människa om hon är läkare eller ej. Skolans befolkning saknar ett gemensamt vetenskapligt baserat yrkesspråk och därför gör det ingen skillnad om man är lärare eller förälder, rektor eller politiker − alla talar ju likadant oavsett vad de har för kunskaper om skolan, om undervisning och lärande. I demokratins namn kan alla göra anspråk på att få bli lyssnade på och i marknadens namn kan de okunnigaste, skolans kunder och deras politiska företrädare, göra anspråk på att få bestämma. Ingen bygger ett hus av lösa tegelstenar utan murbruk men när det gäller sammanslagningen av lärarförbunden framgår det av inriktningsdokumentet att det inte finns en gnutta av det förenande murbruk som ett yrkesspråk skulle innebära.

De ”professionella”, de med legitimation, kommer nog att finnas där och sträva på i boxarna men det blir i långa stycken en ensam kamp eftersom de − trots inriktningsdokumentets pyramider av boxar − kommer att få svårt att tala med varandra om både bygget och den verksamhet som ska bedrivas; utan ett sammanhållande yrkesspråk blir det svårt för dem att solidariskt stå emot trycket från de okunniga, från allmänheten och marknaden, från föräldrar, politiker och ekonomer. Och verksamheten kommer inte att vila på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” eftersom forskarna skulle behöva forska om skolverkligheten utifrån ett yrkesspråk som beskrev den; forskare tänker med ord och forskar med ord och utan ett yrkesspråk som synliggör verksamheten riskerar det att inte bli någon konstruktiv och fruktbärande forskning om skolan. De ”professionella” må vara aldrig så skickliga i sitt hantverk men så länge de bara har sin tysta kunskap att komma med så förblir deras beprövade kunskap osynlig för forskarna; yrkesspråket är ett nödvändigt murbruk även för att förena och hålla samman den beprövade erfarenheten och den vetenskapliga grunden i ett gemensamt kunskapsbygge.

Den nya organiseringen ter sig ambitiös, lite av fackligt skrytbygge, men kommer nog inte bli så mycket att skryta med − om man nöjer sig med boxarna och inte också tar itu med att blanda till ett förenande, förstärkande och stabiliserande murbruk, ett yrkesspråk.

Gunnar Cardell är fil.dr i pedagogik, pensionär, f.d. mellanstadielärare, universitetslektor och lärarutbildare. 

Foto: Anaya Katlego, Unsplash.