Gunnlaugur Magnússon: Är politikerna mogna sitt ansvar för skolan?

 Enskilda skolor med problem hängs inte sällan ut i media, och skuld läggs på skolans rektor – detta trots att problemen ofta härrör från en helt annan nivå, huvudmannanivån, menar Gunnlaugur Magnússon (red.).

För några veckor sedan hade jag anledning att skriva en debattartikel om skolsituationen i min hemkommun, Eskilstuna. Anledningen var att en av Eskilstunas skolor, Djurgårdsskolan, fick hård kritik från Skolinspektionen. Kritiken handlade i första hand om brister vad avsåg utbildningens likvärdighet samt brister i arbetet med särskilt stöd. De som har läst Skolinspektionens rapporter om individuella skolor känner väl igen de utpekade problemområdena, likvärdighet och särskilt stöd är inte ovanliga begrepp däri.

Men hur har denna situation uppstått? Och vem bär ansvaret? Som skolforskare ser jag detta som ett skolboksexempel på hur huvudmännen inte är mogna sitt ansvar för skolan.

Det hör till bakgrunden att under några år i rad har Eskilstunas invånare sett ett antal krisnyheter från kommunens skolor. Inte minst har omfattande ”effektiviseringar” fått pågå, på vissa skolor år efter år. Just Djurgårdsskolan är en av dessa skolor som brottats med ekonomin och problemen med att hålla budget där ledde både till uppsägningar av ett antal tjänster och rejäl neddragning av stödinsatser över kort tidsperiod. Det har vi dock sett bland flera av kommunens skolor så problemet är inte isolerat. Det kan då tilläggas att Arbetsmiljön på just Djurgårdsskolan har bedömts ha sådana brister efter ”effektiviseringarna”, att Arbetsmiljöverket hotat med vite och både fack, elever och föräldrar har uttryckt sin oro.

Det kan tilläggas att Eskilstuna kommun har haft svårt att upprätthålla rimlig nivå av behöriga lärare på flera av sina skolor och ligger under nationella genomsnittet för skolpengen. Det är dessutom stor andel elever som inte blir behöriga till gymnasiet och Eskilstuna är en alltmer segregerad kommun, det märks inte minst på skolorna.

I de enskilda fallen som fått kritik från de statliga kontrollinsatserna, var det uppenbart att de styrande i kommunen ville hänga skulden på den enskilda skolans rektor, det trots att Skolinspektionen riktar sin kritik ofta direkt mot huvudmannen och avkräver huvudmannen åtgärdsplaner. I allra flesta fall får rektor ändå bära hundhuvudet när kritik riktas mot enskilda skolor, personalen får släng av sleven också om än mer indirekt, även om deras makt över situationen ofta är begränsad.

Det lätta är nämligen att fokusera på den enskilda och således beskylla skolans lärare och skolledning för situationen såsom ofta görs i både det politiska skiktet som bland allmänheten. Små förändringar och händelser kan rasera en skolas rykte, vilket påverkar möjligheten att konkurrera om såväl elever som personal så konsekvenserna kan vara katastrofala. Faktum är dock att lärare och rektorer gör inga mirakel bortom de förutsättningar de ges, med de resurser som de har att spela med – och det gäller såväl kommunala som fristående skolor.

Med hänsyn till hur effektiviseringsvågen drabbat i princip samtliga kommuner i Sverige, verkar det övergripande budskapet vara att det absolut viktigaste för en skola att leverera är en budget i balans och ansvaret att verkställa detta faller på rektor. Är inte rektor kapabel att få till balanserad budget finns det dessutom alltid en annan rektor som kan ersätta den första. Det faktumet tillsammans med den höga stressen som medföljer rektorsyrket verkar vara två rimliga delförklaringar till att omsättningen av rektorer är så vansinnigt hög i Sverige, enligt Skolverkets PM 2020, hade 40 procent lämnat sin post inom tre år och skyhöga 80 procent inom fem år.

Med tanke på rektors ansvar för både utvecklingen av det pedagogiska arbetet, ledarskap för elevhälsan, och juridiska ansvar för utredning och tillhandahållandet av särskilt stöd, är detta katastrofala siffror. Att detta påverkar det långsiktiga pedagogiska arbetet och elevhälsan verkar dock sekundärt bekymmer jämfört med budgeten i många kommunpolitikers ögon.

Att ösa in pengar i skolsystemet hjälper inte problemen meddelas det ibland. Det må så vara, men en vän av ordning kan undra vilka problem ordnas med åratal av besparingar på flera miljoner per skola. Samma politiker som ondgör sig över hög andel elever som inte blir behöriga till gymnasiet verkar inte reflektera över hur deras beslut påverkar skolverksamheternas förutsättningar att förbättra resultaten. Man kan till exempel undra hur kommunerna ska som arbetsgivare locka fler behöriga lärare – under en pågående och eskalerande lärarbrist – samtidigt som stora sparkrav läggs på skolorna trots nödrop från personal, rektorer och föräldrar.

Kommunernas politiker ansvarar för sina beslut och det är däri situationen har sina rötter. Undvikandet av ansvarstagande och blindheten för konsekvenserna av besluten är däremot lika bestörtande som avslöjande. Ett av de fräckaste exemplen kommer just från Eskilstuna, där en majoritetspolitiker ondgjorde sig som förälder över situationen på Djurgårdsskolan – efter att ha drivit genom drakoniska besparingsbeting för den skolan.

Vi behöver en tankevända. I stället för att fokusera på enskilda skolor borde det ses som ett slag mot huvudmannen när Skolinspektionen (och andra statliga myndigheter) riktar kritik mot en skola. Skolinspektionen adresserar trots allt huvudmannen. Det är huvudmannens uppgift, enligt lag, att tillhandahålla utbildning av likvärdig kvalitet och särskilt stöd till de som behöver det.

Skolverksamheter styrs av ekonomiska och juridiska ramar. Om inte kommunen kan tillhandahålla resurser för att säkerställa verksamhetens kvalitet i termer av behöriga lärare, kvalitativa läromedel, rimliga klasstorlekar, bestående särskilt stöd och likvärdig utbildning oavsett elevernas sociala bakgrund – såsom den åläggs i skollagen – brister den helt enkelt i sitt huvudmannaskap.

Det ska vara pinsamt för kommunpolitiker när Skolinspektionen och Arbetsmiljöverket skickar rapporter med svidande kritik mot skolorna. Det ska knytas till de ansvarigas rykte, hellre än enskilda skolans, när resultaten sviktar efter omfattande besparingskrav. När tiotals tjänster och stödfunktioner sägs upp på en skola som konsekvens av besparingskrav ansvaret avkrävas från de som sitter i rådhuset.

Lägg ansvaret där det hör hemma. Då kanske de ansvariga blir mogna att hantera det.

 

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala Universitet och forskare vid Universitetet i Oslo. 

Bild: Gerd Altman, Pixabay.

 

7 Comments on “Gunnlaugur Magnússon: Är politikerna mogna sitt ansvar för skolan?

  1. Vad jag förstått är svenska skolan skapligt välfinansierad och sticker inte ut jämfört med skolor i andra länder. Problemet ligger då i ineffektiv resursanvändning. Vems fel är det?

    • Du har helt enkelt förstått fel: https://www.lararforbundet.se/bloggar/lararforbundets-utredarblogg/svensk-skola-ar-underfinansierad
      Därtill kan det läggas att de senaste åren kännetecknats av nedskärningar på skolområdet i nästan samtliga kommuner. Pröva bara att googla ”nedskärningar i skolan”, så ser du att larmrapporterna går flera år tillbaka i tiden. Redan på nittiotalet kom en larmrapport om nedskärningarnas konsekvenser från Skolverket.

    • Om man undantar skolskjutsar, förskola och skolmat, allt som är ovanligt i andra länder, ligger finansieringen av den svenska grundskolan under OECDs genomsnitt. Det är inte den självbild vi har.

      • Vi ligger på ungefär samma nivå som Finland om man går efter källan från lärarförbundet. Då återstår frågan: varför klarar vi inte att bedriva skolverksamheten på ett adekvat sätt, trots en finansiering som uppenbarligen är stor nog i ett motsvarande land. Återigen tyder det på att vi har en ineffektiv resursanvändning, och vems fel är det?

    • Många skolor i Sverige har ett lend leaseback system vilket innebär att kostnaden för skollokaler blir hög. Har Finland det? Det är lika vanskligt att bedöma ekonomiska skillnader som att bedöma dödsfall i Corona. Konstateras kan är att mängder av skolbarn inte får det stöd de är berättigade till enligt lag

  2. Inom kulturlivet skulle man inte komma på tanken att låta den konstnärliga ledaren också ta ansvar för ekonomi och administration. En teaterchef är oftast expert på teater och ytterst få har någon kompetens på ekonomi området. Hur kan det komma sig att man uppfunnit en tulipana ros som en rektor på en skola måste vara. Nej skilj verksamhet och pedagogik från ekonomi och administration och låt rektorerna arbeta med organisation och lärande och ha ordentligt stöd från administratörerna.

Lämna ett svar till Gunnlaugur Magnússon Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »