Gunnlaugur Magnússon: Evidens kommer inte rädda lärarutbildningen från politisk klåfingrighet

Argumentet har förts fram att evidensbaserad lärarutbildning skulle både skapa bättre förutsättningar för elevernas lärande och skydda lärarutbildningen från politiska nycker och detaljstyrning. Här betraktas den nya lärarutbildningsutredningen som steg i rätt riktning i det avseendet. Gunnlaugur Magnússon argumenterar i dagens inlägg både emot föreställningen att utredningen skulle förespråka evidens och emot idén att evidens skulle ge skydd mot politiska ingrepp (red).

Fredagen 7 mars publicerade GP en artikel av Jonas Linderoth, Agneta Gulz, Magnus Haake och Linda Fälth som gick till försvar för delar av den nya lärarutbildningsutredningen. Det är glädjande att forskare deltar i debatten och rätar ut missförstånd. Det är också trendbrytande när de försvarar förd politik, kritiska artiklar från forskningsfältet är på gott och ont vanligare än positiva. Tyvärr är artikeln dock missvisande i flera led, vilket är beklagligt med tanke på budskapet.

För det första framställs evidensbaseringens roll i policyprocesser som nästintill a-politisk och därmed oberörd av ideologi. Idéer om hur forskning ska informera policy är dock grundade i politiska övertygelser om samhället och dess institutioner, om makt och tolkningsföreträde, samt om vetenskaplig praktik. Detta konstaterande är ingen förhatligt postmodern relativisering av vetenskap, utan är en påminnelse om att evidensrörelsen och kampen för evidensbasering alltid varit ett politiskt projekt.

Denna framställning förminskar också utredningens politiska grunder, men den är ett beställningsverk där en produkt i linje med politiskt formulerade direktiv levererats av en enmansutredare som bäst beskrivs som långvarig politisk insider. Att utredningen ändå förespråkar saker som de fyra skribenterna tycker är bra gör den varken mindre politisk eller mer vetenskaplig.

Utredningens ambivalenta förhållande till evidens syns till exempel i hur varierande utredningens förespråkande av evidensbasering är i olika delar. Ett tydligt exempel är att lämplighetsprövning till lärarutbildningen ska vidareutvecklas trots svagt forskningsstöd och regelrätt negativa resultat i de försök som gjorts i Sverige.

Utredningens vetenskapliga förankring är också svag. En utredning är inte en vetenskaplig produkt, men dess förespråkare har obefogat hög svansföring med tanke på att den använder främst statliga utredningar, rapporter och myndighetstexter som källor medan forskningsrapporter verkar godtyckligt valda och sparsamt refererade. Hur statliga utredningar ”skapar” evidens och framhäver vissa kunskapskällor medan andra minimeras eller ignoreras har undersökts av ett nordiskt forskningsprojekt som visat att detta är vanligt i svenska utredningar på utbildningsområdet.

Om utredningen betraktas som en del av ett stort och pågående reformprojekt på utbildningsområdet blir det också uppenbart att evidens är perifert och godtyckligt legitimerande redskap i regeringens skolpolitik allmänt.

Det verkar dock som att de fyra skribenterna är medvetna om och tar denna fråga om utredningens politiska natur på allvar i artikeln, men tyvärr blir resultatet av deras formulering av denna medvetenhet reducerande snarare än sakligt. Detta syns bäst när skribenterna frågar om kritikerna mot den nya utredningen skulle mena att den tidigare lärarutbildningsutredningen från 2008 inte skulle ha varit politiskt påverkad eftersom den utredningen förordade ämnen som didaktik och läroplansteori.

Denna fråga avslöjar två tankefel. För det första kritiserades den tidigare utredningen också hårt för politisk detaljstyrning av såväl forskare, lärosätena samt av facken. Detta insinuerande att dagens kritiker skulle ha varit tysta 2008 är därför uppenbarligen fel; dagens kritik kan snarare ses som följande den tidigare kritiken än som ny.

För det andra antyder frågan att den nya utredningens politiska ådra är oproblematisk eftersom den i det avseendet inte skiljer sig från tidigare lärarutbildningsutredningar. Att politisk detaljstyrning är ett långvarigt problem i svensk lärarutbildning är dock inget argument till den nya utredningens fördel. Vi kan också (som tidigare uppmärksammats på detta forum) undra varifrån regeringspartiernas förtroende att ordna skolsystemet nu kommer ifrån med tanke på att de misslyckats med det flera gånger tidigare?

Artikelns avslutande ord, som även informerar artikelns titel och ingress, är sedan särskilt anmärkningsvärda och värda att citeras i sin helhet:

En evidensinformerad lärarutbildning är inte bara bättre rustad att ge alla elever undervisning av högsta möjliga kvalitet, den är också mindre sårbar för såväl partipolitiska utspel som universitetspolitiska förhandlingar om resurser

Denna formulering avslöjar en idealistisk tilltro till evidensens politiska motståndskraft som gränsar till det absurda. Den svenska regeringens klimatpolitik och avfinansiering av utvecklingsforskning till följd av ”partipolitiska utspel”, samt Trumpregeringens angrepp mot vetenskap vars konsekvenser  redan sträcker sig till Sverige borde falsifiera den hypotesen.

Ytterst har regeringen inga problem med att anfalla den högre utbildningen, jag påminner om tidigare utbildningsministerns korståg mot cancelkultur och wokeism på universiteten, hans ifrågasättande av vissa utbildningar, om styrelsedebaclet, och hur regeringens representanter krävt avfinansiering av ämnen de ogillar. Perssons utredning visade trots allt att politisk detaljstyrning var det största hotet mot akademisk frihet.

Författarna frågar till slut vad som ska vara lärarutbildningens grund om inte systematisk evidens och vem som ska besluta om det. Att lärarutbildning ska vara vetenskapligt grundad har ingen ifrågasatt, kritiken har snarare riktats mot utredningens smala syn på evidens i de stycken där den inte helt ignorerar forskning. Sådan självmotsägelse avslöjar utredningens politiska snarare än vetenskapliga syfte vilket gör de fyra forskarnas försvar och legitimering av utredningen i vetenskapliga termer särskilt bekymmersam.

Att beslut om offentliga verksamheter bör vara politiska i ett demokratiskt samhälle är dock en helt legitim åsikt. Om utredningen däremot betraktas som ett långtgående politiskt ingrepp i akademins autonomi och forskningens frihet, synliggörs hur den är demokratiskt problematisk på sätt som Linderoth, Gulz, Haake och Fälth antingen negligerar eller är obekymrade om.

Den problematiken kvarstår dock; även när utredningens slutsatser överensstämmer med den egna övertygelsen.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet

En kortare version av samma argument publicerades i Göteborgs-Posten, 13 mars, 2025.