Gunnlaugur Magnússon: Om skolbibliotek och Timbros evidenskrav

Regeringen tänker satsa hundratals miljoner kronor på att upprätta skolbibliotek i alla Sveriges skolor. Representanter från tankesmedjan Timbro har uttryckt oro för att åtgärden inte har tillräcklig evidens för att betraktas som en förnuftig reform. Gunnlaugur Magnússon synar här deras argument och pekar ut logiska inkonsekvenser.

Över helgen briserade en så kallad twitterstorm, denna gång om skolbibliotekens existens, funktion och eventuella effektivitet. En twitterstorm engagerar verkligen de berörda, känslorna svallar, det bildas snabbt olika lag kring polemiska positioner – för och emot – och antalet tweets, retweets, citattweets och gillanden växer exponentiellt i takt med att positionerna tydliggörs och hårdnar. Ibland berör dessa twitterstormar grundläggande värderingar för samhället och skolans roll i det. I det här fallet avrundades bråket med en debattartikel från Timbro i Expressen. Expressen tar inte emot repliker på artikeln så repliken publiceras här.

Regeringen tänker satsa 433 miljoner per år på skolbibliotek från och med år 2026, men Timbros välfärdsansvariga Lovisa Lanryd och chefekonomen Fredrik Kopsch menar att evidens saknas för att en sådan satsning skulle leda till bättre lärande. De ställer därför frågan om det inte vore bättre att satsa pengarna på andra saker och finansiera sånt som fungerar.

Det verkar först som en rimlig fråga: skattemedel ska användas förnuftigt och forskningsstöd krävas för dyra reformer – inte minst i en skola som ska vila på vetenskaplig grund. Men det finns tre grundläggande problem med Timbroiternas argumentation.

För det första finns gott om forskningsstöd för skolbibliotek. En mängd studier har gjorts även om de inte alltid uppnår de evidenskrav Lanryd och Kopsch ställer i sin artikel: det vill säga statistiskt säkerställd, positiv kausal korrelation som överträffar alla andra tänkbara insatsers effekter. De avfärdar med andra ord alla studier som inte är rena experimentstudier där just denna relation undersöks.

Det är dock ett högt ställt krav eftersom det är svårt att isolera variabler på det sätt Lanryd och Kopsh önskar – dvs. relationen mellan insats (i detta fall bemannat skolbibliotek) och utfall (av någon anledning alltid och alltid endast läranderesultat) – på ett meningsfullt sätt. Men som påpekats har inte skolbibliotek ett så renodlat uppdrag även om de kan vara en positiv faktor i läsutvecklingen och det finns redan flera andra yrkesgrupper och insatser som görs för att höja läskunskaperna. Därför verkar denna oro något konstig i sammanhanget.

Dessutom är det ett inkonsekvent krav att ställa på just denna reform. Jag har själv tillsammans med Stina Hallsén skrivit en kritisk studie av riktade statsbidrag, inte minst finns problem med syftesformuleringarna och deras uppföljning och utvärdering. Men att så höga krav på evidensgrund ställs på förhand händer sällan på skolområdet. Till exempel kan Timbros egna rapport med tio förslag för bättre skolmarknad som lanserades i valrörelsen 2022 bäst beskrivas som en ideologisk önskelista stöttad med körsbärsplockade referenser och helt utan evidenskrav av samma dignitet som Lanryd och Kopsch kräver för skolbiblioteken.

Det kan också påpekas att det inte finns ett motsatsförhållande mellan skolbibliotek som skolpolitisk satsning och individuell lästräning eller undervisning i svenska som andraspråk som Lanryd och Kopsch antyder i sin artikel. De samexisterar ju redan i många skolor och det kan påpekas att skolor får ersättning som ska täcka verksamheter som skolbibliotek och genom skolpengen redan. Den nya satsningen är med andra ord något som går utöver redan ställda krav eftersom inte alla skolor tillhandahåller skolbibliotek trots att de får medel för det.

Timbroiternas argument i debattartikeln är dock att resurserna är begränsade och måste därför satsas på det som ger störst effekt. Men frågan om skolan verkligen ska vara så svältfödd på resurser att såna avväganden blir nödvändiga är inte orimlig. Varför kämpar inte Timbro för att skolan ska få de resurser den behöver för att kunna genomföra allt det som kan krävas för att ge elever en rik skolgång med både tillgång till litteraturlotsande bibliotekarier och kvalitativ undervisning? Varför kräver inte Timbro evidens för att den nu förda brända jordens besparingspolitik som nästintill samtliga kommuner genomför som resultat av minskade statsbidrag skulle ha positiva effekter på elevernas lärande?

Till slut kan inkonsekvens nämnas avseende vad som betraktas som höga summor och vad som betraktas som slöseri i debattartikeln. Lanryd och Kopsch menar att 433 miljoner om året till skolbibliotek är höga summor som riskerar vara pengar i sjön – till och med eventuellt ”verkningslösa”. Men summan kan jämföras med en enda skolkoncerns vinst på 422 miljoner under ett enda kvartal; en vinst finansierad av skattemedel avsedda för elevers lärande. Evidensen för vinstdriftens positiva verkan på elevernas lärande lyser dock med sin frånvaro, men just den ideologiska kullen verkar Timbro tänka sig dö på alldeles oavsett evidensbristen.

En debatt om regeringens skolreformer är välkommen. En debatt om hur resurser används och fördelas och vad de riktas till är nödvändig i den ekonomiska kris som nu drabbar landets kommuner och som förstärks av marknadsstyrningen.

Timbros position kan för den utomstående verka som en ekonomisk extremposition av föga värde för skolpolitiken, men tankesmedjan har själv belyst sin koppling till olika ministrar i den nuvarande regeringen, därtill kan vi nämna statssekreterare, stabschefer med mera som vandrar mellan Timbro och regeringen. Med andra ord är Timbro en maktfaktor som påtagligt påverkar politiken. Det vore därför önskvärt om de förde sin skoldebatt på ett intellektuellt hederligt sätt och utan dubbla måttstockar.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet.