Gunnlaugur Magnússon: Replik på Tystnaden från lärarutbildningen behöver brytas

Debatten om skolan och lärarutbildningen kännetecknas till hög grad av att samma röster hörs i hög grad medan andra röster inte hörs alls. Avsaknaden av röster inifrån lärarutbildningarna kan dock inte bara förklaras med att lärarutbildare tystas utan även av ett bristfälligt engagemang. I veckans inlägg instämmer Gunnlaugur Magnússon i Erik Cardelús tidigare kritik och uppmaning till lärarutbildningarnas företrädare att ta ton i debatten. (red.)

Erik Cardelús skrev en artikel i Skola och Samhälle förra veckan som hade två huvudbudskap. Å ena sidan vädjade han till lärarutbildare och lärarutbildningarnas företrädare att delta i debatt om utbildningsfrågor generellt och å andra sidan att föra debatt om lärarutbildningen specifikt. Poängen är dels att lärarutbildares perspektiv saknas vilket i sin tur gör att debatten emellanåt kännetecknas av kunskapsbrist och felaktigheter, för att citera direkt:

”Utan samtal lämnas fältet fritt för mindre vetande, för svaga argument, skeva analyser och skräniga debattörer”.

Dels är poängen att lärarutbildare borde se det som en del av sitt samhällsorienterade uppdrag att delta i debatten för sakens skull snarare än egennyttans skull.

Det är lätt att instämma i Cardelús uppmaning, han länkar till exempel till en artikel jag skrev för några år sedan, men redan 2018 kände jag mig tvungen att möta den raljanta tonen i debatten om lärarutbildningen på det här forumet just för att jag tyckte ingen annan bemötte de ofta helt absurda påståendena som ideligen förekom i debatten. Jag skrev även artiklar i andra forum på samma tema men trots ryggdunkar och uppmuntran från kollegor och på sociala medier verkar inte uppmaningarna ha lett till ett större deltagande.

Cardelús är en av våra mest flitigt förekommande skribenter på den här debattsidan och har därmed föregått med gott exempel med sitt deltagande i den offentliga diskussionen. Nog kan vi lista ett antal forskare till, men hur kommer det sig att deltagandet är avgränsat till några få namn?

Cardelús listar några möjliga skäl till det låga deltagandet: att debattartiklar inte räknas högt i publikationspoäng samt att många som arbetar inom lärarutbildning lider brist på tid och utrymme för att engagera sig. Därtill kan en viss personlig risk tilläggas – det finns alltid en fara för oförutsägbara konsekvenser av ens artiklar – inte minst kan folk göra sig lustiga på ens bekostnad på sociala medier – den risken ensam kan höja stressnivån rejält. Men med tanke på mängden människor som arbetar med lärarutbildning och utbildningsvetenskaplig forskning är det anmärkningsvärt få som överhuvudtaget engagerar sig. Och mest anmärkningsvärt måste det bristfälliga engagemanget anses vara hos de högst ansvariga som dessutom ofta har mer luft i sina tjänster för tänkande och skrivande.

För några år sen påpekades att det främst är nationalekonomer, hjärnforskare och forskare inom andra discipliner än just de utbildningsvetenskapliga som förekommer i skoldebatten. Det kan till viss del förklaras med att det främst är sådana ”skolforskare” som media vänder sig till eller som bjuds in till diverse event.

Det blir lätt ett slags eko i debatten där samma aktörer bjuds upprepat in för att diskutera en begränsad mängd frågor utifrån ofta skeva premisser. Det har också påvisats att debattsidor tidigare till viss del systematiskt uteslöt lärarutbildare och utbildningsvetare som ville engagera sig. Det är dock väldigt många år sedan det tillståndet rådde. En mer elak tolkning som har vädrats är att många (inte alla) av de 200 professorerna inom fältet helt enkelt abdikerat från sitt ansvar. Å ena sidan för att de betraktar förenklad debatt som under sin dignitet, å andra för att de velat undvika obehaget av debattens konsekvenser. Så skulle jag hoppas inte är fallet.

Om vi kan lära oss någonting av de skoldebattörer som lyckats skapa sig namn inom debatten som Isak Skogstad, Magnus Henrekson och Inger Enkvist, eller till och med lyckats vända debatten till viss del som Tankesmedjan Balans, är just engagemang som de visat som gjort dem till ”go-to” aktörer för åsikter. En annan gemensam nämnare är att de har tagit sig plats i debatten. Ingen får plats utan engagemang, och det finns ofta en efterfrågan för meningsutbyte där vi lärarutbildare och forskare kan bidra med kunskaper, nyanser och perspektiv som verkligen saknas i den ofta polariserade debatt som pågår.

Lärarutbildningarna tampas med många problem och på olika håll ter sig dessa problem väldigt olika för utbildningarnas personal och studenter. Just nu pågår även flera olika utredningar som har stor relevans för skolområdet generellt och lärarutbildningen specifikt. Förutom utredning om lärarutbildningarna pågår en läroplansutredning, en betygsutredning, en utredning om elevhälsan samt en utredning om vägar in i arbetslivet. Det är en turbulent politisk tid där många aktörer vill gärna vill verka slagfärdiga och handlingskraftiga och vi är inte obekanta med ogenomtänkta reformer och kortsiktiga utspel från regering och oppositionen. I sådana tider är det viktigt att få perspektiv från lärarutbildningarnas insida.

Jag hoppas därför vi kan få fler att lyssna på Cardelús uppmaning.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet