Skola och SamhälleGustav Borsgård: Skoldebattens retrotopi – läskrisen som katastrofscenario
Litteraturvetaren Gustav Borsgård välkomnar en debatt om vikten av skönlitterärt läsande, men funderar över om domedagsretoriken i den svenska skoldebatten gått överstyr (red.).
Som litteraturvetare och lärarutbildare kunde jag glädjas: Äntligen lyfter man på bred front värdet av klassikerläsning i skolan! Regeringen tycks vara ense med landets ledande kulturchefer, som i samlad tropp har kungjort att vad skolan behöver mer av är djupläsning av tryckta, skönlitterära böcker av hög kvalitet. I ljuset av PISA 2022 finns en nyligen uppstämd apokalyptisk ton i den politiska retoriken om skolan: Sveriges ”katastrofresultat” visar på en ”läskris” som på sikt kan resultera i en ren ”kunskapskollaps”. Som författaren Naomi Klein har påpekat finns det inga politiska argument som är mer effektiva än de som kan hänvisa till ett rådande kristillstånd. Så det är bara att gnugga händerna; nu kanske min anställning som universitetslektor är säkrad ett decennium till…!
Jag har själv arbetat i grund- och gymnasieskolan, och tvivlar inte en sekund på att det står illa till med svenska elevers läsförmågor. Att också högskolestudenter blir sämre och sämre på att läsa och skriva hör, förutom styrräntan, till det vanligast förekommande kaffeautomatsgnället vid svenska akademiska lärosäten. Samtidigt är det något som skaver med det som från politikerhåll utmålas som lösningen på skolans kris, nämligen att skolan behöver syssla med ”basförmågor” före analys, etablera en ”kulturkanon” och skyndsamt rycka skärmarna ur ungdomarnas gripklor. Visst, kanske är det rimliga idéer, några av dem – men vittnar de inte först och främst om en oförmåga att proaktivt föreställa sig skolans framtid?
Sociologen Zygmunt Bauman har träffande beskrivit just denna tendens, som kan sägas utmärka mycket av dagens nykonservativa politik, som en form av ”retrotopi”. Till skillnad från utopin – som kan vara nog så blåögd, men ändå rätt framåtsyftande och charmig – så går retrotopin armkrok med nostalgin. När nuet och framtiden framstår som svårhanterliga och skräckinjagande förlägger retrotopin allt sitt hopp till det förflutna. Att detta förflutna kanske aldrig riktigt var så harmoniskt som det framstår i minnets gyllene skimmer spelar mindre roll; tvärtom är det ofta så, menar Bauman, att föreställningen om en rådande ”kris” eller ”kollaps” är just vad som föder idén om ett svunnet paradis.
Uppgivenheten inför skolans framtid är inte oförståelig. Det ser, på flera sätt, inte särskilt bra ut. Inte heller är alla visioner lika vettiga – personligen är jag rätt säker på att digitaliseringens förkunnare och det nyliberala tompratet om entreprenöriellt lärande har bidragit en del till en tömma framtiden på energi. Men när det som ligger framför oss börjar associeras mer med förfall än avancemang ligger det nära till hands att, som Bauman beskriver det, söka tröst i just systembevarande nostalgi och nationella myter om kulturell enhet. På så vis kan retrotopins förälskelse i det förflutna förstås som en försvarsmekanism i en tid av accelererande förändringar, men också som ett uttryck för vår bortvittrande förmåga att kollektivt föreställa oss politiska framsteg. Och plötsligt är jag inte lika sugen på den där klassikerläsningen längre.
Gustav Borsgård är litteraturvetare och lektor vid Högskolan Dalarna.
Referenser
Bauman, Zygmunt (2018). Retrotopia. Malden, MA: Polity Press.
Hilton, Johan m.fl., ”Upprop mot läskrisen – här är våra tre krav”, Aftonbladet 2023-09-18.
Klein, Naomi (2008). The Shock Doctrine. New York: Picador.
Wallberg, Peter & Ekström, Johanna, “Visar inget annat än en kunskapskollaps”, Svenska Dagbladet, 2023-12-05.
Wallström, Anna Lena, ”Regeringen kräver svar efter ’katastrofresultat’”, Aftonbladet, 2023-12-08.
Bild: Fabien TWB
One Comment on “Gustav Borsgård: Skoldebattens retrotopi – läskrisen som katastrofscenario”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Sokrates var analfabet men menades ändå ha viss förmåga och intelligens. Talet som medium ersattes av skrivkonsten och Platon skrev ner det Sokrates undervisade om . Tryckkonsten kom och spred skriften kvantitativt över världen, foto, telegrafi, telefoni, TV, datorn Internet och WWW fortsatte att effektivisera data och informationsbehandling. Att vi skall ta lärdom av tänkande och konst från mänsklighetens historia är självklart, men kanon ???. Och har det verkligen någon betydelse om Homeros lyssnade till Illiaden eller om han läste den efter att han skrivit ner vad han lyssnat sig till ?? Har det någon betydelse om vi läser ” Röda rummet” på papper eller platta. Eller till och med som Sokrates får den berättad för oss ????