Henrik Birkebo: Dags för vett och etikett på sociala medier

Henrik Birkebo har givit sig själv ett nyårslöfte när det gäller sitt förhållningssätt på sociala medier och uppmanar andra att följa efter: läs av den andre. Kom ihåg att långt ifrån alla samtal är menade som uppmaningar till strid. Ingen prestige. Ärligt och inga hugg i ryggen (red.).

Det var ett debacle i facebookgruppen Svensklärarna här om dagen. Utan att gå in på alla detaljer kan man säga så här: Samtalstråden som från början torde vara av allmänintresse för de flesta av gruppens drygt 16 000 medlemmar spårar snart ur. Polariteten gör sig anmäld och istället för ett lärande samtal blir orden hårda och anklagande. Den som följer Twitter noterar rapporterna som efter en stund dimper ner parallellt med detta. I ironiska och lakoniska ordalag känner sig somliga nödgade att dela med sig: ”Svensklärarna är som en mellanstadieklass. Och de har hand om era barn”.

Givet att jag vet hur det är kommenterar jag då så här: “Det är mkt blandat. Ungefär som här på Twitter. Verkligen inte sämre. Och många vill ju uppenbarligen ha det så: rallarsvingar och drama. “Tonen” har blivit ett skällsord. The irony of that.”

När dammet lagt sig för dagen – och många andra liknande dagar – dras tankarna hos mig till William Goldings klassiska Flugornas herre från 1951. Golding var tyngd av sin tids händelser och fann anledning att tvivla på mänsklighetens förmåga att tillsammans uthärda och hantera tillvarons existentiella utmaningar i alla dess former. Andra världskriget var inte långt borta och inom sig själv lär han ha känt igen en destruktiv åder. En antiberättelse till den äventyrliga Skattkammarön antog småningom form och berättelsen om hur hyggligheten (symboliserat av Ralph), civilisationen (symboliserat av Piggy) och finkulturen (Jack) visar sig kraftlös gentemot människans lägre instinkter manar till eftertänksamhet. Golding själv erhöll småningom ett Nobelpris i litteratur och en given plats i såväl parnassen som vårt kollektiva medvetande.

Ett osökt motdrag för egen del blev det ändå när jag under året som varit blev tipsad om Rutger Bregmans Humankind (här skriver han i The Guardian). I sin uppmärksammade bok tar Bregman där spjärn mot Goldings fiktiva sociala experiment och berättar bland annat om ett liknande fast autentiskt fall han fått nys om från mitten av 60-talet. Detta handlar om en grupp pojkar som på riktigt förliste på en öde ö. Under drygt ett års tid var de således tvungna att försöka hitta strategier för att uthärda och överleva tillsammans. Ingen regissör fanns i bakgrunden och deras fysiska och psykiska utsatthet var ett faktum (det var alltså ingen tv-show). De som sedan upptäckte dem fann en grupp pojkar som mot alla odds lyckats bibehålla sin integritet utan att allt för mycket ge efter för sina lägre impulser. Inte bara hade de överlevt rent fysiskt – vilket var en prestation i sig – utan någon bland dem hade tillverkat någon sorts gitarr och den bland dem som hade brutit ett ben under strapatserna hade läkt. De hade dessutom lyckats hålla elden vid liv under hela sin tid där. Allting har dokumenterats och en av pojkarna har i vuxen ålder sedan skrivit om det i sina memoarer.

Nu kan man invända att det råder lite skillnader mellan de två pojkgrupperna. Gruppen Bregman skriver om är på sex pojkar medan Goldings är på runt tjugo. Troligen uppstår olika dynamiker i sådana grupper. Sedan är ju också grupper olika i sig. Somliga klasser jag haft som lärare har varit enkla att hantera, medan andra varit nästan omöjliga. Det finns inga enkla svar här varför det blir så.

Kvarstår dock att vi i olika facebookgrupper och övriga sociala medier står inför ett nytt år. Och uppmaningen vi alla står inför är den klassiska: vilken berättelse tänker vi agera ut i år, den av kaos eller den av bibehållen integritet? Exempelvis Svensklärargruppen har idag blivit väldigt stor, och det finns ingen som har tid och ork att agera moderator så som kanske skulle behövas. Då blir det lite vildvuxet, inget att förvånas över. På Twitter finns det ingen moderator alls.

Återstår för var och en att ta ansvar för vad man själv skriver. Själv är jag inte någon anhängare av att offentliga rummen alltid måste vara safe spaces, som kuddrum. Man måste kunna ta och ge. Livet är på riktigt och det blir märkligt ifall man aldrig ska kunna få vädra sin frustration eller vrede över något. Men som man säger: man gör nog klokt i att välja sina strider. Ett utkast till etikett vore därför:

• läs av den andre. Kom ihåg att långt ifrån alla samtal är menade som uppmaningar till strid. Många samtal är just detta: samtal. Ingen prestige eller fast positionering på spel.
• den som ändå ger sig in i strid bör använda blanka vapen. Ärligt och inga hugg i ryggen.

För egen del ska jag försöka att ännu mera hålla i åtanke hur jag själv gärna vill bemötas och omtalas och då försöka agera på samma sätt gentemot andra. Och ja, det är bra för mig själv att skriva det här. Precis som jag också berättat för lite olika personer att jag sedan i höstas försöker cykla till jobbet några gånger varje vecka och att jag försöker plugga franska. Jag har även sagt till dem att de gärna får fråga mig hur det går. Bra med lite press, annars blir man lätt lat. Nu har jag även sagt det här.

Henrik Birkebo

Gymnasielärare i svenska och engelska, Magnus Åbergsgymnasiet inom Kunskapsförbundet Väst, Trollhättan.

En tidigare version av detta inlägg har varit publicerat på Henriks blogg.

Foto: Joshua J. Cotten, Unsplash