Henrik Birkebo: Lärarens telos

Vad är det som utgör själva centrum i undervisningen, frågar sig Henrik Birkebo (red.).

Det finns flera trender inom skolans värld som oroar. Didaktikforskaren Anders Jönsson formulerade det i sin jeremiad på Twitter här om dagen: ”Lärare delar ut uppgifter, dokumenterar och bedömer, men hoppar över att visa, instruera, berätta och engagera”. Håller vi som skola och som lärare i själva verket på att tappa bort det som är själva vårt existensgrundlag, vårt telos (för att tala med Aristoteles), vår unique selling point (för att använda marknadens lingua franca)?

Lärare gör som de gör av en mängd olika anledningar. Den allmänna stressen, effektiviserings- och dokumentationsivern utgör icke-negligerbara bovar i dramat. För såväl elevernas som vår egen lärarsjäls skull behöver vi hur som helst påminna oss själva och varandra om vari god undervisning består.

Själv är jag svensk- och engelsklärare på gymnasiet. Jag frågar mig exempelvis vad som är bäst när man jobbar med en skönlitterär text i klassrummet, färdiga instuderingsfrågor eller egna frågor? Svaret, tror jag, är att det nog beror på ett flertal saker. Inte minst om man har lite ont om förberedelsetid kan det utan tvekan vara till stöd att få tillgång till ett färdigt paket med instuderingsfrågor. För oss alla – ny som gammal i yrket – kan det även betyda mycket att låta sig inspireras av tankar någon annan redan tänkt: en ingång till texten, olika tolkningsnycklar, etcetera. Det är givetvis omsonst att inbilla sig att ingen annan redan hunnit tänka djupt, länge och intressant kring en text som funnits länge.

Tillåt mig härvidlag delge lite egen beprövad (förvisso anekdotisk) evidens. I fredags läste jag en novell tillsammans med en årskurs 1 på gymnasiet. Under de två föregående lektionerna hade vi hunnit läsa novellerna ”Duell i sal 17” av Mikael Niemi samt ”Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri. Nu var det dags för ”Flickan” av John Ajvide Lindqvist.

Som med de övriga novellerna läser jag nu högt och stannar till två till tre gånger under läsningens gång. Eleverna följer med i sina texthäften och jag stämmer av med klassen så att vi kommer in i texten tillsammans (novellen är fjorton sidor lång). När jag stämmer av med klassen ställer jag direkta frågor till dem. Hur skulle ni beskriva ena huvudpersonen, Mattias, så här långt? Någon av pojkarna säger då att han verkar snäll. Jag vill gärna att han säger lite mer och jag ber honom förklara hur han får det intrycket? Eleven säger lite till och jag följer upp med ytterligare någon fråga. Avsikten är inte att pressa honom i onödan och fokus är inte på att han ska svara ”rätt”. Men jag önskar att han ska hitta konkret belägg i texten för det han föreslår och det gör han också när jag ställer följdfrågorna och han får tänka efter lite till.

Lektionen dessförinnan hade ”Spöket Milton” bland annat gett upphov till ett litet resonemang kring introverthet versus extroverthet. Det hade långt ifrån varit ett huvudspår i lektionen och det var verkligen inget jag planerat innan heller. Det hade bara blivit så, och ett metaperspektiv uppstod i stunden: tänk att vi människor är så olika att vi alla har en mer eller mindre tydlig grundinställning per default. Hur ser det ut i vårt moderna samhälle och vår kultur? Vilka egenskaper premieras gärna? Hur ser jag själv som lärare på detta i en undervisningssituation så att alla kan få komma till sin rätt?

Detta hakar vi på nu. Jag frågar klassen om de skulle beskriva Mattias som lagd mer åt det introverta hållet eller mer åt det extroverta hållet? Flera elever säger hur de tänker och hur de ser det i texten. Vi noterar bland annat att Mattias spelar klarinett på sin fritid och att han undantagslöst intar en undanskymd plats i orkestern. Han verkar inte blyg, men det tycks ändå inte falla sig naturligt för honom att vilja stå i centrum. Ytterligare någon pojke i klassen påpekar att Mattias tidigare haft två olika flickvänner fast de hade bägge varit tydliga med att deras relation endast varade ”till dess något bättre dyker upp”. Jag läser av klassen och vi verkar överens om att dylika erfarenheter knappast stärker en persons självkänsla.

Den andra huvudpersonen i novellen förefaller ytterst gåtfull – det är hon som är ”tjejen”. När jag hade läst novellen före lektionen hade jag inte alls blivit klok på henne. Hur ska man tolka hennes märken över stora delar av kroppen? Hennes beteende gentemot sin blinda mamma? Slutet när hon lutar sig över Mattias och lägger sina tummar mot hans ögonlock?

Vi håller på med den här novellen cirka 60 minuter. Långt ifrån alla mina lektioner förlöper så här. En avgörande faktor är om eleverna är med på det vi gör. Här är de det. Och det riktigt intressanta är att åtminstone ett par olika tolkningar av Tjejen – tjejens identitet och slutet av novellen – växer fram i klassrummet när vi närläser och samtalar om novellen. Vi undrar tillsammans och vi både förfäras och skrattar tillsammans. Det är verkligen en novell som öppnar upp för samtal: på raderna, mellan raderna och bortom raderna.

De sista två minuterna av vårt litteratursamtal planterar jag en generell princip kring tolkningar av texter. Nu hade vi ju gett oss in i texten tillsammans och jag hade varit tydlig med att jag inte initialt utgått ifrån att jag själv satt inne med alla svaren (för det gjorde jag ju faktiskt inte!). På samma gång, betonar jag nu med avseende till framtida texter vi kommer att läsa tillsammans, behöver vi lära oss att inte alla tolkningar är lika rimliga. Detta säger jag inte för att lägga lock på samtalet utan fastmer för att uppmana till en mer uppmärksam läsning av texten. Alla tolkningar kan alltså vara mer eller mindre rimliga. Premisserna som författaren bygger sin text på kan vi inte bara strunta i.

Så åter igen till huvudfrågan: Vad är det som utgör själva centrum i undervisningen? Svaret: Att läraren äger – alltså verkligen äger – ett stoff. Detta stoff ska sedan kommuniceras, brytas mot och integreras med det redan kända samt kontextualiseras i tid och rum. Läraren sitter inne med mängder av svar. Men är på samma gång alltjämt nyfiken på vad som ska hända i det här mötet med de här eleverna. Rimligen är det först då som undervisningen kan bli det den är ämnad att vara. Först då känner också läraren själv att hen kan svara upp mot sitt existensgrundlag, sitt telos och sin unique selling point. ­­­­­­

Henrik Birkebo är svensk- och engelsklärare. En version av texten har tidigare publicerats på hans blogg. 

Bild: Engin Akyur, Pixabay.