Inger Eriksson: Riv upp E-kulturens syn på kunskap och bedömning – inte läroplanen

Inger Eriksson svarar på Mannerheim och Unenge Hallerbäcks artikel i DN den 7 april  och menar att vi istället för att riva upp kursplanerna behöver utmana E-kulturens hämmande koppling mellan undervisning och bedömning och arbeta för att realisera undervisning som bjuder in eleverna ”till meningsfulla (och utmanande), innehållsrika undervisningssituationer”. (red.)

Filippa Mannerheim och Maria Unenge Hallerbäck hävdar i DN den 7 april att vi behöver riva upp och omarbeta kursplanerna från grunden. I sin artikel beskriver författarna hur en elev, Wilma, inte längre orkar med skolan och att föräldrarna behöver söka hjälp hos Barn- och ungdomspsykiatrin för Wilmas välbefinnande. Det hörs idag ofta vittnesmål om att många elever upplever skolan som krävande, stressande och prestationsinriktad. Det är alltså lätt att hålla med författarna i deras beskrivning av de problem som den svenska skolan behöver ta itu med- men problemen är mer komplexa än vad som anges i artikeln. Samtidigt som vi vill poängtera att de problem som artikelförfattarna lyfter behöver adresseras så vill vi problematisera den kedja av förklaringar och lösningsförslag som förs fram.

1) Problemen ligger inte i kursplanerna som sådana utan de ligger till stora delar i den uttolkning av kursplanerna i som utvecklats i och av det svenska skolsamhället under de senaste decennierna och som därmed skapat den undervisningspraxis som är dominerande i många av dagens klassrum. Vi vill betona att uttolkningen av kursplanerna inte bara har formats av skolan utan även av såväl skolmyndigheters och skolpolitikers ageranden som av massmedial debatt. Den undervisningspraxis som tar form på skolorna är således tätt sammankopplad med andra samhälleliga processer och ideal.

2) Problemet ligger inte i för högt ställda mål utan det ligger främst i den förståelse av relationen mellan undervisning och bedömning som utvecklats under de senaste decennierna, där undervisning och bedömning sammanfaller eller likställs. I samhällsdebatten och från myndighetshåll talas idag mest om hur eleverna ska nå målen och hur resultaten ska förbättras – ett språkbruk som givetvis präglar skolan. Detta har lett till en E-kultur (måluppfyllelse = betyget E), som begränsar lärarnas frihet att skapa varierande och utvecklande undervisning. Att ta sikte på betyget E och att kontinuerligt bedöma eleverna realiserar inte kursplanernas syfte och långsiktiga mål.

3) Problemet ligger inte i att vi saknar en skola där innehållet anpassas för antingen “praktiskt lagda” respektive “teoretiskt lagda” elever eller i att praktiska och estetiska ämnen bara ska handla om ett görande (utan reflektion eller diskussion), utan problemen ligger i en uttolkning av vad det t.ex. innebär att “planera, organisera, analysera och värdera”. Det finns en utbredd förståelse av exempelvis analys och värdering som något som måste ske skriftligt (vilket sammanblandas med teoretiskt arbete). Ett kunnigt musicerande, bildskapande och slöjdande innefattar dock planering, reflektion och analys i själva handlandet och utövandet.

4) Problemet ligger inte i att kursplanerna anger att elever ska kunna tala och resonera inför andra utan det ligger till stora delar i att dagens undervisningspraxis bedömer och värderar elevernas prestationer i alla situationer utan att först skapa rika och trygga undervisningssituationer. En bidragande orsak till att det blivit så är de orimligt höga kraven på att lärarna måste dokumentera och argumentera för bedömningen och betygssättningen av elever.

5) Problemet ligger inte i att yngre barn exempelvis inte kan lära sig analysera, vilket skulle motivera att sådana förmågor inte ska tränas i lägre årskurser, utan problemet ligger i en uttolkning av analysförmåga som ett uttryck för en högre kunskapsnivå. Det är inte nödvändigtvis lärare som står för denna problematiska uttolkning – lärare som arbetar med yngre barn vet att även mycket små barn analyserar dagligen olika situationer! Ämnesspecifik analysförmåga kan mycket väl utvecklas i tidig ålder, givet att undervisningen tar sikte på det, men förutsätter att indikatorer på en framväxande analysförmåga kan identifieras – vilket de flesta lärare kan.

Varför ska vi då inte i första hand riva upp och omarbeta kursplanerna? Enligt läroplanen ska eleverna genom undervisningen ska erbjudas möjligheter till lärande och utveckling i ämnesspecifika sammanhang. Vi vill alltså argumentera för att de akuta och viktiga problem som Filippa Mannerheim och Maria Unenge Hallerbäck lyfter har en betydligt mera komplex grund än att problemen skulle kunna lösas med en ytterligare ny läroplansreform.

I vår forskning baserad på ett stort antal klassrumsobservationer, har vi sett att eleverna bedöms (eller upplever att de bedöms) hela tiden. Många lärare upplever att de ständigt måste dokumentera och bedöma elevernas prestationer för att ha goda grunder för betygssättning. Det är en spridd uppfattning som även ett stort antal elever ger uttryck för. Det är inte nödvändigtvis ett uttryck för vad den enskilde elevens lärare sagt, utan snarare ett uttryck för en kollektiv förståelse idag. En sådan förståelse bidrar till att undervisning och bedömning ofta sammanfaller eller likställs. Intervjuer med elever visar också att de, för att hantera den av dem upplevda kontinuerliga bedömningen, undviker att ställa frågor till läraren, att antingen inte svara alls på lärarens frågor eller att ge kortfattade svar – strategier för att inte avslöja vad de inte kan. Det bidrar att eleverna inte kan få den undervisning de behöver för att bli kunniga.

Sammanfattningsvis är det inte genom att riva upp och omarbeta kursplanerna från grunden som dagens akuta problem åtgärdas. Även om det finns många problem inbyggda i dagens kursplaner, framför allt då det gäller kunskapskraven/betygskriterierna som idag ofta uppfattas diktera undervisningsuppdraget, så är det som behöver “rivas upp och omarbetas från grunden” istället det sätt på vilket vi idag realiserar läroplanen, hur vi ser på undervisning men också hur vi ser på kunskap och bedömning. Dagens elever behöver bjudas in till meningsfulla (och utmanande), innehållsrika undervisningssituationer. Vi behöver hitta vägar till en skola där ett meningsfullt lärande får plats och där även exempelvis den “introverta” får tillgång till redskap och strategier som ökar dennes förmåga att argumentera inför andra, och därmed på sikt kunna tala för sin sak som en aktiv samhällsmedborgare och individ.

Inger Eriksson är professor i pedagogik med inriktning mot lärande och läroplansteori och docent i didaktik vid Stockholms universitet.