Jan Henning Pettersson: Barn kan lära sig läsa själva – tidigt!

En särskild poäng i Olle Holmbergs artikel om Ulrika Leimar är kopplingen till erfarenhetspedagogik. Att läraren i sin läsundervisning utgår från barnets förkunskaper och bygger undervisningen på deras erfarenheter. Det vidgar det läspedagogiska fältet och underlättar för barnen att etablera de metalingvistiska kompetenser, som är en nödvändig förutsättning för att lära sig läsa i skolan – på frökens sätt!

Leimars banbrytande insats, som trots allt rörde sig inom det dominerande paradigmet, väckte både entusiasm och våldsamma protester. Protesterna drabbade henne hårt; också på det personliga planet. När jag läste artikeln kom jag att tänka på en annan viktig banbrytare, och ikon, inom den svenska läspedagogiken, Ragnhild Söderberg, som också bör beskrivas som ”erfarenhetspedagog”.

Hon går ett steg längre och lämnar i sin forskning föreställningen att ”fonologisk medvetenhet” är en nödvändig förutsättning för att ett barn ska lära sig läsa och skriva. ”Barn kan själva … lära sig läsa och skriva, lika informellt och nästan lika tidigt som de lär sig tala: Läsa från 1 1/2- årsåldern och skriva för hand från 3–4-årsåldern (ännu tidigare med skrivmaskin eller dator).” (Barnets tidiga språkutveckling, 1979)

Inspirerad av Glen Doman (How to teach your baby to read, 1964) började RS 1965 undersöka om hennes dotter, som var i 2-årsåldern, kunde lära sig läsa med hjälp av helordsmetoden; kort med ett ord i taget. Det visade sig framgångsrikt, vilket stred mot den dominerande uppfattningen att ”läsmognaden” inträffar vid 6-7 års ålder. Och att läsinlärningen exklusivt skulle vara skolans, inte förskolans, angelägenhet.

Senare upptäckte hon att metoden hade en tidig motsvarighet i Sverige, där pseudonymen Cadmus (en präst vid namn Israel Gustav Wännman) 1799 hade gett ut ”Julklapp – eller Lättaste sättet att lära barn läsa”. (Häftet består av en kort handledning följd av ark med förtryckta ord att klippa ut och klistra upp på papp eller brädlappar.)

Både Cadmus och Doman och RS betonar vikten av att ”undervisningen” bedrivs som en lustfylld lek, där den vuxne är uppmärksam på barnets reaktioner. Ingenting hastar. Det ska vara just lustfylld lek, inte undervisning eller plikt. RS själv är inte bara en framstående och nyskapande lingvist inom sitt område, utan också en lysande pedagog i umgänget med små barn. Hon behärskar den svåra konsten att hela tiden vara medveten om att det är barnet som lär sig. Att vara en lyhörd lärare, som själv förmår att vara elev.

Hennes grundläggande teoretiska föreställning är att läs- och skrivinlärningen är naturlig del av barnets talspråksutveckling. Att läsning – också den tidigaste läsningen av enskilda ord – är en förståelsestyrd process. Och hennes pedagogiska perspektiv är socialinteraktionistiskt.

Barn lär sig tala, skriva och läsa:

• I samspel med andra, där språk och handling tillsammans har en funktion.
• I konkreta situationer, för barnet begripliga situationer, där orden får sin betydelse direkt ur sammanhanget.
• Genom att själva få använda språk.
• Barn upptäcker själva språkets inre struktur genom eget analytiskt arbete.

Ett intressant inslag i hennes forskning är en studie av 60 barn på Förskolan i Öjaby, utanför Växjö, som framgångsrikt lärde sig läsa med hjälp av helordsmetoden kopplad till de dagliga aktiviteterna.

Varför ska svenska barn, som numera lever i ett extremt textbaserat samhälle, lära sig läsa först det år de fyller 7? Varför ska de tvingas lära sig läsa med metoder hämtade från den gamla latinskolan, som folkskolan tog över när den fick monopol på läsundervisningen?

Ragnhild Söderbergs forskningsresultat innebar, även om hon själv aldrig uppträdde polemiskt, att en rad etablerade föreställningar kom att ifrågasättas. Men egentligen aldrig diskuteras på allvar. Och framför allt inte på ett sakligt och intellektuellt hederligt sätt; vare sig inom eller utanför akademin, inte inom lärarutbildningar eller inom centrala ämbetsverk.

När jag under ett långt samtal med henne i Falun (2007) frågade varför läget var som det var, svarade hon som en luttrad lingvist, i saklig ton: ”Ingvar Lundberg har aldrig förstått vad ett ´morfem´(språkets minsta betydelsebärande enhet med självständig betydelse) är.” Först tänkte jag att det var oväntat dräpande och lakoniskt och log en smula. Men insåg strax att det faktiskt kunde förhålla sig så.

Ett knappt decennium senare är läget oförändrat och de skrämmande dåliga resultaten av skolans dominerande läsundervisning är ständigt på den pedagogiska och utbildningspolitiska för att inte säga politiska agendan. Ändå vill ingen ta tag i den grundläggande frågan om skolans tidiga läsundervisning. Ändå vill ingen ta tag i de stora möjligheter som förskolan skulle kunna erbjuda genom att satsa på metoder som bygger på att barn kan lära sig läsa tidigt, om man lugnt utgår ifrån att de kan, och är beredd att ompröva ”hur”.

*

För den som vill pröva denna möjlighet som en grundläggande hållning i det läspedagogiska arbetet – eller helt enkelt fundera på hur ens egna, barn eller barnbarn, utvecklar sitt språk – finns all anledning att bekanta sig med Ragnhild Söderbergs forskning. Hon har på ett generöst sätt presenterat den i lättillgänglig form alltsedan 1979, då den första utgåvan av Barnets tidiga Språkutveckling kom ut. Och senast i boken Läsa, skriva, tala – Barnet erövrar språket som kom 2009. (Båda på Gleerups förlag).

För den som inte alls är bekant med hennes forskning kan det vara en bra ingång att läsa en artikel om läsmognad ”Får vi lov att läsa?” som ursprungligen publicerades i Bokuppslaget 1987:4. Den finns på nätet: www.tidiglasgladje.se/ragnhild.htm

På nätet kan du också hitta ett UR- program om ”Läskriget”, som av någon anledning aldrig sändes: http://www.ur.se./Produkter/158702-Barn-av-sitt-sprak/Laskriget Gå till ”Fördjupning”, ”Vilken är den bästa metoden”. Under rubriken ”Hur har forskningen påverkat utbildningen” finns en intressant bakgrundsbeskrivning.

(Jan Henning Pettersson har varit lärare)