Jan Henning Pettersson: Barn kan lära sig läsa själva – tidigt!

En särskild poäng i Olle Holmbergs artikel om Ulrika Leimar är kopplingen till erfarenhetspedagogik. Att läraren i sin läsundervisning utgår från barnets förkunskaper och bygger undervisningen på deras erfarenheter. Det vidgar det läspedagogiska fältet och underlättar för barnen att etablera de metalingvistiska kompetenser, som är en nödvändig förutsättning för att lära sig läsa i skolan – på frökens sätt!

Leimars banbrytande insats, som trots allt rörde sig inom det dominerande paradigmet, väckte både entusiasm och våldsamma protester. Protesterna drabbade henne hårt; också på det personliga planet. När jag läste artikeln kom jag att tänka på en annan viktig banbrytare, och ikon, inom den svenska läspedagogiken, Ragnhild Söderberg, som också bör beskrivas som ”erfarenhetspedagog”.

Hon går ett steg längre och lämnar i sin forskning föreställningen att ”fonologisk medvetenhet” är en nödvändig förutsättning för att ett barn ska lära sig läsa och skriva. ”Barn kan själva … lära sig läsa och skriva, lika informellt och nästan lika tidigt som de lär sig tala: Läsa från 1 1/2- årsåldern och skriva för hand från 3–4-årsåldern (ännu tidigare med skrivmaskin eller dator).” (Barnets tidiga språkutveckling, 1979)

Inspirerad av Glen Doman (How to teach your baby to read, 1964) började RS 1965 undersöka om hennes dotter, som var i 2-årsåldern, kunde lära sig läsa med hjälp av helordsmetoden; kort med ett ord i taget. Det visade sig framgångsrikt, vilket stred mot den dominerande uppfattningen att ”läsmognaden” inträffar vid 6-7 års ålder. Och att läsinlärningen exklusivt skulle vara skolans, inte förskolans, angelägenhet.

Senare upptäckte hon att metoden hade en tidig motsvarighet i Sverige, där pseudonymen Cadmus (en präst vid namn Israel Gustav Wännman) 1799 hade gett ut ”Julklapp – eller Lättaste sättet att lära barn läsa”. (Häftet består av en kort handledning följd av ark med förtryckta ord att klippa ut och klistra upp på papp eller brädlappar.)

Både Cadmus och Doman och RS betonar vikten av att ”undervisningen” bedrivs som en lustfylld lek, där den vuxne är uppmärksam på barnets reaktioner. Ingenting hastar. Det ska vara just lustfylld lek, inte undervisning eller plikt. RS själv är inte bara en framstående och nyskapande lingvist inom sitt område, utan också en lysande pedagog i umgänget med små barn. Hon behärskar den svåra konsten att hela tiden vara medveten om att det är barnet som lär sig. Att vara en lyhörd lärare, som själv förmår att vara elev.

Hennes grundläggande teoretiska föreställning är att läs- och skrivinlärningen är naturlig del av barnets talspråksutveckling. Att läsning – också den tidigaste läsningen av enskilda ord – är en förståelsestyrd process. Och hennes pedagogiska perspektiv är socialinteraktionistiskt.

Barn lär sig tala, skriva och läsa:

  • I samspel med andra, där språk och handling tillsammans har en funktion.
  • I konkreta situationer, för barnet begripliga situationer, där orden får sin betydelse direkt ur sammanhanget.
  • Genom att själva få använda språk.
  • Barn upptäcker själva språkets inre struktur genom eget analytiskt arbete.

Ett intressant inslag i hennes forskning är en studie av 60 barn på Förskolan i Öjaby, utanför Växjö, som framgångsrikt lärde sig läsa med hjälp av helordsmetoden kopplad till de dagliga aktiviteterna.

Varför ska svenska barn, som numera lever i ett extremt textbaserat samhälle, lära sig läsa först det år de fyller 7? Varför ska de tvingas lära sig läsa med metoder hämtade från den gamla latinskolan, som folkskolan tog över när den fick monopol på läsundervisningen?

Ragnhild Söderbergs forskningsresultat innebar, även om hon själv aldrig uppträdde polemiskt, att en rad etablerade föreställningar kom att ifrågasättas. Men egentligen aldrig diskuteras på allvar. Och framför allt inte på ett sakligt och intellektuellt hederligt sätt; vare sig inom eller utanför akademin, inte inom lärarutbildningar eller inom centrala ämbetsverk.

När jag under ett långt samtal med henne i Falun (2007) frågade varför läget var som det var, svarade hon som en luttrad lingvist, i saklig ton: ”Ingvar Lundberg har aldrig förstått vad ett ´morfem´(språkets minsta betydelsebärande enhet med självständig betydelse) är.” Först tänkte jag att det var oväntat dräpande och lakoniskt och log en smula. Men insåg strax att det faktiskt kunde förhålla sig så.

Ett knappt decennium senare är läget oförändrat och de skrämmande dåliga resultaten av skolans dominerande läsundervisning är ständigt på den pedagogiska och utbildningspolitiska för att inte säga politiska agendan. Ändå vill ingen ta tag i den grundläggande frågan om skolans tidiga läsundervisning. Ändå vill ingen ta tag i de stora möjligheter som förskolan skulle kunna erbjuda genom att satsa på metoder som bygger på att barn kan lära sig läsa tidigt, om man lugnt utgår ifrån att de kan, och är beredd att ompröva ”hur”.

*

För den som vill pröva denna möjlighet som en grundläggande hållning i det läspedagogiska arbetet – eller helt enkelt fundera på hur ens egna, barn eller barnbarn, utvecklar sitt språk – finns all anledning att bekanta sig med Ragnhild Söderbergs forskning. Hon har på ett generöst sätt presenterat den i lättillgänglig form alltsedan 1979, då den första utgåvan av Barnets tidiga Språkutveckling kom ut. Och senast i boken Läsa, skriva, tala – Barnet erövrar språket som kom 2009. (Båda på Gleerups förlag).

För den som inte alls är bekant med hennes forskning kan det vara en bra ingång att läsa en artikel om läsmognad ”Får vi lov att läsa?” som ursprungligen publicerades i Bokuppslaget 1987:4. Den finns på nätet: www.tidiglasgladje.se/ragnhild.htm

På nätet kan du också hitta ett UR- program om ”Läskriget”, som av någon anledning aldrig sändes: http://www.ur.se./Produkter/158702-Barn-av-sitt-sprak/Laskriget Gå till ”Fördjupning”, ”Vilken är den bästa metoden”. Under rubriken ”Hur har forskningen påverkat utbildningen” finns en intressant bakgrundsbeskrivning.

 

(Jan Henning Pettersson har varit lärare)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 Comments on “Jan Henning Pettersson: Barn kan lära sig läsa själva – tidigt!

  1. Artikeln väcker många tankar. Hur jobbar förskolan idag med detta? Dessutom funderar jag hur det kommer sig att ni inte lyft Montessori-tänket i detta sammanhang.

  2. HALLÅ, ni alla som nu är verksamma inom läsa-skriva-området och är utanför akademin, lärarutbildningen, centrala ämbetsverk!

    Jag tror inte alls att ni arbetar med EN metod (från gamla latinskolan). Berätta för alla som har den föreställningen. Skriv en kommentar eller en artikel (som inte behöver innehålla referenser till gubbar på 1800talet) och uppdatera SOS-läsarna.

    Jan Henning Petterssons artikel läste jag med intresse och den innehåller goda förslag till vidare läsning. Sakfrågan är värd många reflektioner. Några reflektioner från min sida:

    – Många barn kan inte lära sig “koderna” tidigt, inte ens med professionell anhörig i närmiljön. De barnen känner sig sedan annorlunda även som sjuåringar p g a förväntningarna som finns runt den åldern.Låt läsningen komma om den kommer och ge småbarnen den naturliga stimulans barnet har lust till, precis som med allt annat barnen intresserar sig för. Dinosaurier eller rytmik t ex.

    – Konststycket med erfarenhetspedagogik är att det inte handlar om barnets erfarenhet utan om barnens erfarenheter (pluralis). Jag har sett pedagoger sitta i erfarenhets-samtal med barnen. Det som händer följer inte sällan följande mönster:
    Händelsevis kommer barnen in på funderingar om äpplen (hösttid). Händelsevis har pedagogen med sig en korg full med äpplen av olika schatteringar och sorter. Händelsevis finns material för målning efter samtalet. Det är inget fel det visar bara komplexiteten – att fånga upp erfarenheter så att alla är delaktiga är konsten. Den gamla erfarenhetsanknytningen “berätta-vad-ni-har-gjort-på-jullovet” (som jag hoppas ingen använder) belyser att barngruppens erfarenheter kan tänkas spegla de “vanliga” erfarenheterna. De andra barnen som inte kan berätta om sina erfarenheter sitter tysta eller fabulerar. Detta är därför inte självklart en barntillvänd metod – i verkligheten. Särskilt inte i den tid vi lever nu, med barn/elever som upplevt trauman och som inte delar övrigas “vanliga” erfarenheter.

  3. Alldeles riktigt Jan Henning – Barn kan lära sig läsa (och skriva) själva – tidigt, men det är vår skolform som inter tillåter det.

    På 80-talet fanns det i USA flera datoriserade inlärningsprogram som lärde barn att läsa och skriva (ej för hand). Ett av dessa var IBM:s “Writing to read”, där femåringar kunde helt lära sig läsa och skriva till 2-3 årskurs-standard på tre månader utan handledning för själva inlärningen. Det intressanta med programmet var att alla kunde klara av det hela med lite tidsskillnad, och det var ingen skillnad mellan pojkar och flickor, ingen skillnad mellan “raser”- svarta, bruna, vita, gula etc. – och inte mellan barn som hade förträffligt stöd från hemmen och de som nästan “plockades upp från gatan”.

    Alla programmen dödstestares av lärarfacken och lärarhögskolorna som sade programmen inte passade in i skolan och att barnen kunde inte slussas tillbaka till skolorna då de inte kunde skriva för hand som naturligtvis var en förutsättning för att klara sig bra i skolan.

    Det är precis samma motivering som desamma har idag, att inlärning sker bäst i det personliga mötet mellan läraren och eleven och att läraren är den enastående faktorn i inlärningsprocessen ( det sägs finnas en enstämmig forskning som säger detta)

    Det är samma motivering som gör att skolan idag är mist 30 år efter sin tid, utvecklingsmässigt, att vi står och stampar på samma plats som för trettio år sedan och känner det som skolan försämras.Det är utvecklingen som sprungit ifrån oss.

    Tänk om alla elever kunde lära sig läsa, skriva (och varför inte räkna som är helenkelt med en dator) redan i förskolan.
    Hur skulle inte skolan och undervisningen se ut då? Ja varför inte som jag beskriver på http://www.sweducation.eu

    Lennart Swahn
    som inte sagt just detta förut.

    En historisk notis ang. Läsa och skriva:
    Den store nestorn inom svensk utbildningsvetenskap, professor Torsten Husen, Sveriges internationella språkrör i utbildningsfrågor under 1900-talet var född 1916 och måste ha börjat skolan i början på 1920-talet. När han kom till skolan i första klass meddelade han läraren att han inte tänkte lära sig skriva för hand eftersom han redan kunde lösa och skriva med sin skrivmaskin.
    Redan då.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS