Jan Lenander: Friskolor behövs för barns rätt att utvecklas. 

Elever ska inte behöva ge upp sin egen möjlighet att utvecklas för att vara solidariska med de mindre gynnade. En andel friskolor behöver finnas för att erbjuda alla elever vad de behöver, hävdar Jan Lenander (red.).

Kan vi med berått mod begära att elever ger upp sin egen utveckling och framtid? När man lyssnar på debatten så hör man åsikten att elever ska ta sitt solidariska ansvar för de som är mindre gynnade. Är det något vi kan begära av barn? Priset för dem själva kan bli fruktansvärt högt, där förlorad kunskapsutveckling är det vanliga men sociala fobier och minimalt självförtroende kan bli det riktigt allvarliga. De här frågorna ger ett viktigt perspektiv på friskolereformen. 

I den här texten visar jag först att allas utveckling kombinerad med solidaritet har en gräns som inte bör överskridas och landar därefter i två slutsatser om elevernas rättigheter. Sedan belyser jag dessa slutsatser med valfrihetens drivkrafter, de kommunala skolornas möjligheter och vad som kan göras åt friskolornas problem. Tesen som ska visas är att friskolereformen ska förbättras med fokus på allas utveckling. 

En naturlig start blir förstås skollagen (2010:800) som formulerar sig så här: ”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål” och den ger ett tydligt nej på den inledande frågan. Lagar kan förstås ändras men ofta har deras formuleringar stötts och blötts under generationer tillbaka. Det finns ingen tillåtelse för att elever som kan mycket eller kan få annan hjälp ska prioriteras bort. Elever har rätt till sin utveckling. 

Det finns mycket solidaritet som gynnar även de som är solidariska och elever utvecklas av att hjälpa, vänta in och lyssna på de som har det svårare än de själva. Frågan som följer på det är när eleven som avkrävs att vara solidarisk i stället blir kraftigt hämmad i sin utveckling? Det som avgör är nog det lilla ordet ”ska” där vi lägger in ett tvång där eleven ska göra saker den inte vill eller är rent skrämd inför. Som lärare kräver jag att elever ska göra saker och presenterar saker inom en viss tid. Det är en auktoritet som inte skolan ska ge upp men jag ser det som en makt jag tar mig med villkoret att jag är lyhörd för att inte eleverna mår dåligt av min maktutövning. Mot den bakgrunden hävdar jag att skolans rättigheter blir starkt begränsade så fort eleven inte får en bra utveckling av våra beslut. Även när vi ber om solidaritet så är målet att alla elever ska få det bättre. 

Jag har valt kommunala skolor för mig och mina barn. Det har aldrig hänt att jag rekommenderat någon att välja friskola men ofta har jag mött föräldrar som med kraft hävdar att de måste välja friskola får att slippa allt från låga kunskapsambitioner till gängkriminalitet. Det finns usla friskolor med allt från giriga skolor utan lärare och laborationer till diverse PBL-skolor där antipluggkulturen och mobbningen härjar. Ingen förälder väljer förstås skolor där de inser att det är så illa ställt men det går inte att med någon trovärdighet hävda att alla friskolor är sådana. Det går inte ens att hävda att det utmärker religiösa, AB-skolor eller någon annan undergrupp av friskolor. Det verkar helt naturligt att generella åtgärder som vinstförbud är ytterligt tandlösa när det gäller att sortera ut de friskolor som ger dåligt värde för skolpengen. 

Duger då inte de kommunala skolorna så väl att vi klarar oss bättre utan friskolor eller åtminstone med en mycket mindre andel? Tyvärr är svaret att inte alla kommunala skolor gör det och dessutom fördelas dåliga skolor på ett både dynamiskt och brett sätt. Ska alternativet friskola ofta finnas tillgängligt behöver vi åtminstone nuvarande andel. Kan då de sämre kommunala skolorna förbättras så mycket för alla grupper av elever att friskolorna blir onödiga? Jag måste tillkännage en djupt pessimistisk inställning till detta då vi har haft en lång utveckling med bortprioritering av ämneskunskap, progression och studiero där vissa kommunala skolor är så långt från målet utveckling till alla. De kan vara bra för några elevkategorier men verkligen inte alla. Ska de kommunala skolorna duga för alla elever så kommer vi inte uppfylla kravet om allas utveckling i skolan. 

När vi hör talas om glädjebetyg, stora vinster, välbetalda jobb som kommunikatörer, fuskpälsar, andel obehöriga lärare, inga laborationer, undermålig elevhälsa och tramskonferenser som säljer ”konserverad gröt” så kan vi förstås också reagera med att detta behöver bort snabbt och fullständigt. Det finns dock en jobbig insikt om att det finns ingen gordisk knut att hugga av så att det går att göra på ett bra sätt annat än möjligen på mycket lång sikt. Det kommer behöva göras stegvis med smarta metoder för att komma åt de värsta avarterna en efter en. Det finns ju helt uppenbara brister hos skolor och tuffa åtgärder om indragen skolpeng och stängda skolor bara dröjer även i dessa fall. Vi borde börja med de uppenbara problemen men i dagens polariserade politiska debatt verkar alla fega ur när det gäller det konkreta. 

I ovanstående tre stycken har jag visat hur en lagregel som vi låter vägleda oss sätter starka begränsningar för vad vi kan förändra. Betraktas denna regel som en moralisk ledstång avgränsas det vi kan göra. Är det här ett pessimistiskt inlägg i debatten där förbättringarna av skolan blir små? På det är svaret ett rungande nej för jag anser att med en ledstång om att inga elevers utveckling får åsidosättas när vi förändrar skolan så styr vi i rätt riktning. Många bäckar små gör en stor å. Skollagen, lärares etik och bra samverkan med föräldrar är hinder som gör att vi inte hamnar i fel beslut. 

Jan Lenander är gymnasielärare inom matematik, fysik och teknik och har en bakgrund som civilingenjör. Han driver flera bloggar om utbildningsfrågor och politik. 

Bild: Chetan Kolte