Johan Dahlbeck: Indoktrinering som pedagogiskt verktyg 

Utbildning handlar i stor utsträckning om att förmedla kollektiva berättelser som å ena sidan är engagerande och intresseväckande och å andra sidan skildrar världen vi lever i på ett relevant sätt. Här kan den tidiga moderna politiska filosofins insikter kring indoktrinering som politiskt styrmedel vara något att dra lärdomar av, menar utbildningsforskaren Johan Dahlbeck (red.).

Många röster höjs idag med varningar för att det demokratiska samtalet är allvarligt hotat i en tid där opportunism, manipulation och cynisk populism tycks få en allt starkare genomslagskraft i internationell politik. Samtidigt som detta beskrivs som ett allvarligt demokratiskt problem så väcker det också förundran över hur okonventionella men karismatiska makthavare runt om i världen lyckas locka stora mängder väljare genom att manipulera deras känslor snarare än genom att vädja till deras rationella tänkande. Även för skolan och för lärare innebär det här en utmaning eftersom det belyser den allt annat än knivskarpa gränsen mellan känslomässigt engagemang och rationellt tänkande som utbildning och medborgarfostran måste navigera kring. Utbildning handlar i stor utsträckning om att förmedla kollektiva berättelser som å ena sidan är engagerande och intresseväckande men som samtidigt tänks skildra världen vi lever i på ett adekvat vis.

Som forskare inom pedagogisk filosofi har jag intresserat mig för indoktrinering som politiskt styrmedel inom tidig modern politisk filosofi och vad vi kan dra för lärdomar av dessa beskrivningar i en samtida utbildningskontext.

En samtida utgångpunkt i synen på medborgarfostran är i regel att indoktrinering av nödvändighet resulterar i en skadlig trångsynthet vilket formar människor till känslomässigt lättmanipulerade snarare än kritiskt tänkande individer. Denna samtida bild av indoktrinering har i stort sett inga förmildrande drag. Konsekvensen blir att indoktrinering endast blir intressant att studera som ett fenomen att på olika sätt bekämpa.

En idéhistorisk undersökning av indoktrineringsbegreppet hos till exempel 1600-talsfilosofen Benedict de Spinoza öppnar dock upp för en mer neutral och bredare förståelse av indoktrinering. För Spinoza betyder indoktrinering kort och gott undervisning av doktriner. Här kan en viktig skiljelinje dras mellan mer eller mindre bra och mer eller mindre dålig indoktrinering. Bra indoktrinering är undervisning av doktriner som på sikt stärker förutsättningar för rationellt tänkande (om än via tillfällig manipulation av känslor som då får förstås som ett kortsiktigt och nödvändigt ont). Dålig indoktrinering är undervisning av doktriner som har motsatt verkan.

Ett sätt att komma underfund med hur dålig indoktrinering bättre kan förstås och bekämpas blir att undersöka förutsättningarna för en god form av indoktrinering. Problemet blir då inte längre manipulation av känslor, utan snarare i vilken riktning denna manipulation sker. Detta innebär att känslomässigt engagemang betraktas som en nödvändig förutsättning snarare än ett hot mot medborgarfostran. Som sådant kan det användas för olika syften, men det kan aldrig uteslutas helt.

Det som framför allt blir intressant ur ett pedagogiskt-filosofiskt perspektiv är att ett bredare indoktrineringsbegrepp komplicerar en alltför knivskarp gränsdragning mellan vad det är att vara en autonom och rationellt tänkande individ och vad det är att vara känslomässigt påverkad av andra människor i ett kollektiv.

Utgångspunkten hos Spinoza är att indoktrinering är en ofrånkomlig del av utbildning i den mån utbildning rör undervisning om doktriner (vilka dessa än må vara) och att det blir mer intressant att studera hur denna indoktrinering kan förstås som antingen positiv eller negativ beroende på vilka känslor den frammanar hos människor. Att utbildning innehåller känslomässig påverkan blir då inte det primära problemet, utan det primära problemet är hur känslomässig påverkan kan användas för att främja kritiskt tänkande snarare än för att hindra detsamma.

En utgångspunkt för ett mer neutralt indoktrineringsbegrepp är att människan behöver kollektiva berättelser att förhålla sig till för att skapa en gemensam mening kring sin tillvaro. Indoktrinering kan i positiv mening röra sig om berättelser som har en enande effekt, såsom myten om det sociala kontraktet eller idén om mänskliga rättigheter. Men det kan också röra sig om berättelser som har en söndrande effekt, såsom myten om människors olika värde.

Gemensamma berättelser som har en söndrande effekt är ett effektivt medel för makthavare som vill skapa berättelser som förslavar människor snarare än befriar dem. Gemensamma berättelser som har en enande effekt kan istället ses som en förutsättning för att skapa starka sociala gemenskaper som i sin tur skänker individer tryggheten de behöver för att kunna tänka kritiskt. Oavsett så kan berättelserna i sig ses som en nödvändig del av utbildning, men samtidigt kan de också förstås som ett sätt att manipulera människors känslor för att nå vissa eftersträvade effekter. En pedagogisk konsekvens av detta blir att det är viktigt att studera vilka berättelser vi använder i utbildning samt hur de används.

Om känslomässig påverkan är en utgångspunkt för utbildning och för fostran av rationella människor, så blir det viktigt att försöka utforska hur denna påverkan kan ske i en riktning som stärker såväl kollektiv som individ, istället för att utgå ifrån att denna påverkan i sig är ett pedagogiskt problem att avvärja. På så vis kan vi rikta in oss på att bättre förstå hur människor uppfattar sig själva och världen snarare än att reflexmässigt fördöma det som vi uppfattar vara en felaktig bild av den gemensamma världen.

Johan Dahlbeck, Docent i pedagogik med fokus på pedagogisk filosofi vid Malmö universitet. Dahlbeck arbetar för närvarande på en bok om Spinozas idéer om medborgarfostran (Springer, kommande) och ett mera utvecklat resonemang om indoktrineringsbegreppet finns gratis för nedladdning i artikeln ”Spinoza on the teaching of doctrines: towards a positive account of indoctrination” (Dahlbeck, 2021) i tidskriften Theory and Research in Education.