Johan Sandén: Låt lärarna få makten över skolans digitalisering

Digitaliseringen av skolan går snabbt. Här pekar Johan Sandén digitaliseringens många ansikten, hur lärarrollen förändras och hur en lyckad digitalisering av skolan måste utgå från lärarnas behov och initiativ. (red.)

Ett tydligt resultat som visas i min avhandling, ”Närbyråkrater och digitaliseringar: Hur lärares arbete formas av tidsstrukturer”, visar att skolans digitalisering belastar snarare än effektiviserar.

Det är svårt att effektivisera skolverksamhet genom att digitalisera trots att många aktörer inom politik och näringsliv har stora förhoppningar. Kostnadssänkningar, högre kvalitet och stärkt arbetsmiljö är några exempel på tänkta förbättringar. I detta sammanhang har jag studerat hur lärares arbete påverkas. Min forskning handlar om fyra typer av digitalisering; lärplattformar, undervisningens digitalisering, sociala medier, samt digitalisering som organisatorisk och politisk styrning. Det är således meningslöst att prata om en allomfattande digitalisering eftersom begreppet avser olika fenomen och processer. I den här artikeln argumenterar jag för två övergripande och särskilt viktiga insikter om digitaliseringarnas konsekvenser för lärarna: rollförändringar och nya typer av tidsbrist.

Digitaliseringar medför rollförändringar i lärares minst sagt mångfacetterade arbete. På en arbetsdag hinner de med att agera bland annat som poliser, skådespelare, redaktörer, administratörer, PR-konsulter, och experter, inom ramen för skolverksamhet. Digitaliseringar stärker flera av dessa roller. När varje elev har sin egen digitala enhet, så kallad ”en-till-en” stärks polisrollen. Vid fjärrundervisning, vars utbredning ökat under pandemin, förstärks skådespelarrollen. När digitala läromedel innebär att lärare ska sätta samman studiematerial från öppna källor på nätet arbetar de som redaktörer. Genom dokumentationsarbete i lärplattformar fungerar lärarna som administratörer. Sociala medier har också medfört att åtminstone en del lärare förväntas marknadsföra sin egen skola och därmed iklä sig rollen som PR-konsult. Alla dessa processer pågår medan lärare framförallt vill ägna sig åt sin pedagogiska expertroll. Av de digitaliseringar som jag studerat är det bara interaktionen på sociala medier som stärker expertrollen, när kollegiala diskussioner och utbyten både vidgas och fördjupas.

Den andra centrala insikten avser tidsreglering genom digitalisering. Det är inte minuter i schemat som avses här utan tidsdimensioner inom ramen för hur arbetet organiseras och utförs. Här följer fem exempel. Lärplattformar indikerar hur lång tid en arbetsuppgift ska ta genom att dess utförande designas i detalj. Den ökade individualisering som följer av undervisningens digitalisering ökar lärarnas arbetshastighet eftersom de allt snabbare behöver skifta mellan elevers inlärningssituationer. Inom organisationsstyrning (som är en del av skolans digitalisering) används malande rytmer för att nöta ner motstånd mot digitaliseringar. Inom politik används löften om förbättringar, det vill säga att arbetet kommer underlättas någon gång i framtiden. Detta speglar en visionär styrning för att digitalisera. Till sist ökar användningen av sociala medier hastigheten på lärarnas kommunikation.

Sammantaget medför digitaliseringar ett nät av parallella arbetstakter som gör det svårare för lärarna att arbeta på det sätt de skulle vilja. Konsekvensen av att försöka hantera detta nät är en upplevd tidsbrist – djup stress och att inte hinna göra det man tycker är viktigast – eftersom det är omöjligt att tillgodose alla arbetstakter samtidigt. Slutsatsen är alltså att digitaliseringar som är tänkta att lösa tidsbrist på flera sätt genererar andra typer av tidsbrist.

Så, vilken digitalisering är det som diskuteras i effektiviseringen av skolverksamheten? Är det verkligen en effektivisering och i så fall hur och för vem? Digitaliseringseffektiviseringar är, som min forskning visat, svåra att designa ”uppifrån” och digitaliseringsstyrningen producerar främst ineffektiva bieffekter. Samtidigt kommer undantagen, de lyckade digitaliseringarna, ”underifrån” från lärarna själva. Dessa insikter mynnar ut i en tydlig uppmaning för att digitaliseringarna av skolan ska ge önskvärt resultat: sluta styra lärare mot ökad digitalisering. Tillhandahåll i stället resurser för att digitalisera, som datorer, licenser, programvara eller vad det kan vara, när lärarna efterfrågar det. Deras efterfrågan grundas i deras egen önskan att effektivisera sin undervisning. Det behöver ingen annan försöka med.

Med tanke på de stora förhoppningar som generellt finns på digitalisering av offentlig verksamhet är behovet av kunskap om digitaliseringars konsekvenser stort även inom andra sektorer. Om liknande analyser återfinns inom andra yrken bör vi sänka förväntningarna på digitaliseringar som lösningar på allehanda samhällsproblem.

Johan Sandén, företagsekonom och förvaltningsforskare

Disputerade hösten 2021 med avhandlingen ”Närbyråkrater och digitaliseringar: Hur lärares arbete formas av tidsstrukturer”