Johan Wickström: Didaktikens språk behöver odla sin metaforik

Det språk som idag används för att tala om undervisning och dess betydelse är inte tillräckligt, menar didaktikern Johan Wickström, som i sin reviderade excellensföreläsning föreslår metaforer som bättre fångar vad god undervisning innebär (red.).

Vi behöver pröva andra vägar än de som utbildningsvetenskapen idag erbjuder för att diskutera vad som är (särskilt akademisk) undervisning och hur vi kan skriva fram dess betydelse. Vi som vill tala om undervisning är fångade i en paradox som innebär att vi behöver tala om undervisning, men att vi är tvingade att göra det med ett språk som är ofullkomligt. Undervisning är ett fenomen som alltid beskrivs i termer av något annat. Härav följer att vi behöver utforma metaforer för undervisning som åtminstone tentativt pekar i riktningar mot vad vi anser kännetecknar god undervisning.

Att begripliggöra undervisning och vad den syftar till verkar förutsätta att vi använder ett lånat språk för att metaforiskt beskriva vad det är vi gör när vi undervisar. Varje ansats till beskrivning av undervisning blir ett jagande efter paralleller. Kanske är det denna metaforiska paradox som är orsak till att vi ser olika på undervisning när vi ska beskriva den, deskriptivt eller normativt, samtidigt som vi är många som de facto gör samma saker? Vi känner igen undervisning när vi ser den, blir utsatt för den, eller när vi faktiskt undervisar. Det lånade språket gör att det känns främmande att skriva om sin egen och andras goda undervisning. Det är något som skaver när vi försöker fånga pedagogisk skicklighet i en pedagogisk grundsyn. Språket vi väljer fångar inte den faktiska aktiviteten. Det måste vi erkänna men samtidigt hantera, inte minst när vi bedömer varandras pedagogiska skicklighet utifrån pedagogiska portföljer.

Inom teologin finns en riktning som kallas negativ teologi eller apofatisk teologi, dvs att man endast kan tala om Gud i negativa termer, dvs vad Gud inte är. Det mänskliga språket har begränsningar varvid våra uttryck för det transcendenta blir högst otillräckliga. Kanske är det detsamma med undervisning? Vi kan säga vad det inte är: indoktrinering, underhållning, information. Men vi är utlämnade till att omtala det med ord från andra områden. Med varje språk för undervisning sker förskjutningar i vad vi ser som viktigt. En ytterlighet finns hos de vill se undervisning som en ”vetenskap” och söker regelbundenheter, mönster och lagar och evidens för den rätta eller bästa praktiken. En annan ytterlighet finns hos de som ser undervisning som en ”konst” som uppstår i stunden och som är så mångfacetterad att den inte låter sig beskrivas i empiriska termer. Båda dessa ytterligheter – och de som faller däremellan – använder sig av ett lånat språk , så även jag när jag ska beskriva hur jag ser på undervisning som fenomen och dess tillämpning i min egen praktik.

Utformningen av metaforer och valet bland dem blir följaktligen en viktig aktivitet. Mitt förslag går i korthet ut på att vi kan beskriva undervisning som ett relationellt hantverk. Formuleringen har en viss tonvikt, eller en emfas, för att tala med didaktikernas språk. Jag föreställer mig inte att undervisning är ett hantverk på samma sätt som skomakeri eller bokbinderi. Men hantverksmetaforen är behjälplig för att få syn på viktiga aspekter av undervisning, som att hantverk har ett mål, någon typ av produkt, och förutsätter vissa invanda handgrepp, men samtidigt inte är statiskt. Undervisningens produkt är inte, som man kanske kan tro, ”kunskap” utan ”människoburen kunskap” eller varför inte bildning hos studenterna.

Ett hantverk lär man sig genom praktik, genom att göra, i detta fall genom att undervisa. Men även om en hantverkare arbetar med ”handens kunskap” så behövs samtidigt teoretisk kunskap, både om själva hantverkets utförande och om den produkt som skapas. Därför behövs utbildningsvetenskaplig forskning. Vi kan jämföra med en målare som behöver kunskap om färglära, material, penselkvalitéer och inte minst om hur andra har målat tidigare. Så behöver också akademiska lärare utbildas genom högskolepedagogiska utbildningar, med kunskaper om undervisningsformer, sätt att återkoppla, föra dialog, bestämmelser, examinationsformer m.m. Vi behöver också inspireras av andra målare och undervisare att göra på nya sätt, att måla i andra stilar, att undervisa i andra stilarter, liksom gemensam reflektion.

Men vi ska inte inbilla oss att utbildningsvetenskap eller högskolepedagogik kan ge oss några fasta svar på hur vi ska undervisa. Det vore som att vi sade till en målaren hur vederbörande alltid ska måla sin tala. Även om man kan lära sig tekniker som hur man ställer frågor, hur man återkopplar och så vidare vore det meningslöst med tavlor av samma motiv i långa rader, i samma färger, i våra gallerier.

Det vi måste addera till hantverket är det relationella. Med relationellt hantverk menar jag att undervisning alltid är social; dels i relationen mellan lärare och studenter samt mellan studenter), dels i relationen till undervisningsinnehållet. Undervisning är någonting som som hela tiden skapas och återskapas i undervisningssituationer. Den är alltid ny i någon mening. Bara för att jag tidigare lyckats etablera goda relationer och ett gott lärandeklimat i en studentgrupp, betyder det inte att jag kommer att lyckas med det i alla nya sammanhang. Jag måste därför utsätta mig för en risk i relation till det relationella uppdraget. Det är något radikalt nytt som jag står inför. Jag måste vara beredd att misslyckas. Jag kan använda mig av den teoretiska och praktiska fatabur som jag tillägnat mig, men i samma stund som jag vilar alltför mycket på rutinen, kommer jag att misslyckas. Jag måste vara närvarande i undervisning. Relationen till studenterna måste alltid återerövras.

Lärare utvecklas genom att undervisa, men det är studenternas utveckling som är målet. För att åstadkomma detta måste man arbeta med det relationella hantverket. Hur? Ja, i lärarens teoribok finns det förslag. Men det är inte säkert att jag lyckas om jag följer dem. Jag måste nämligen iscensätta tekniker på ett autentiskt vis samtidigt som de är utövade som ett slags tyst kunskap. Ett viktigt motto kan vara: Signalera i allt du gör att ditt läraruppdrag är viktigt och roligt. Iscensättning är den metafor som jag tycker bäst beskriver goda strategier för planering och genomförande av akademisk undervisning. Den visualiserar undervisningssituationerna för det inre och sätter fokus på att undervisning är performativ även om allt förstås inte handlar om lärarframträdandet, utan om hur studenter upplever tempo, emfas och dramatik i kursen.

Men iscensättning signalerar att det är en roll som du kliver in i som lärare., inte olik den metamorfos som en skådespelare professionellt genomgår. Den kräver autentisk närvaro, kontakt med publiken, responser på deras responser. Dialog är ett annat element i min metaforik, och kanske den viktigaste. Dialogen är det kraftfullaste verktyget i verktygslådan. Dialogpedagogik kan betyda många olika saker. Jag tänker mig inte dialogpedagogik i strikt sokratisk eller majeutisk mening att vi som lärare ska ”förlossa kunskap” som ligger förborgad hos studenterna, däremot tror jag att dialog kan vara ett redskap för att få dem att tänka på de särskilda, ämnesmässiga sätt som vi vill. Jag vill dessutom hävda att vi bör vara radikalt öppna för dialog. Genom att signalera med kroppsspråk och i tal att alla frågor är välkomna och att vi tar dem på allvar kan vi använda frågorna för att stimulera lärande och att gå vidare med att fördjupa ett innehåll. Du vinner inte minst respekt och auktoritet hos dina kritiker. Upptäckarglädje är en väsentlig aspekt av iscensättningen. Jag måste möta studenternas frågor med nyfiken blick som om också jag upptäcker dem på nytt, och förhålla mig till dem. Därigenom kan jag lotsa oss vidare i kunskapssökandet. När vi misslyckas med undervisning har vi ofta inte lyckats inkorporera upptäckarglädjen och förkroppsliga den själva. Då blir det svårt att förutsätta dem hos studenterna.

Vi talar alltså med nödvändighet om undervisning i termer av något annat. Jag har talat om det i termer av ett relationellt hantverk med vissa förutsättningar. Jag tror det är viktigt att vi odlar många olika metaforer för undervisning. Det är ett sätt att upptäcka nya och gamla dimensioner av undervisning. Mina metaforer täcker förstås inte allt. Problem uppstår när vi låser metaforerna till ett fåtal sätt att konceptualisera undervisning. Det finns sådana tendenser i samtiden. Ett exempel är den konstruktiva länkningsmodellen, som visserligen på många sätt är användbar, men som har använts med universalistiska anspråk. Men så länge vi odlar föreställningen att världen kan upptäckas på nya sätt behöver vi också ett rikt språk för undervisning.

Johan Wickström är teol.dr i religionshistoria, excellent lärare och lektor i didaktik vid Uppsala universitet

Bild: Tetiana Shyshkina