Julia Fries: Pedagoger måste våga bejaka det komplexa och svåra
Som pedagog, och som vuxen, är det lätt att man tar till svart-vita förklaringar och förbud när man måste hantera problem. Men rustar vi då verkligen barnen för en framtid som ter sig allt mer komplex och svårhanterlig. Julia Fries menar att vuxna, och inte minst pedagoger, måste undvika de enkla lösningarna och istället våga möta det obehagliga (red.).
När min son gick på förskolan var det inte tillåtet för barnen att skapa pistoler när de byggde med lego eller plus-plus. Jag tog aldrig upp det med förskolepersonalen, men det skaver fortfarande lite i mig. Vad hände med barnens rätt att skapa fritt och därigenom utforska/bearbeta saker som de upplevt och tagit intryck av? När mitt barn sedan började skolan meddelades på ett föräldramöte att ”skojbråk” mellan barnen skulle förbjudas. Detta eftersom det varit problem med att denna typ av lek övergick i riktiga bråk. Återigen reagerade jag på viljan att förbjuda barnens uttryck.
Jag vill innan jag går vidare poängtera att jag naturligtvis vill att skolan tar till de åtgärder som krävs för att skapa ett gott skolklimat och förebygga kränkningar. Det som skaver i mig är att jag tror att denna typ av förebyggande förbud motverkar sitt syfte.
I leken utforskar vi våra relationer, lär oss om oss själva och testar gränser. Leken är barns (och ibland vuxnas) sätt att bearbeta upplevelser och förstå mer av sin omvärld. Att barnen skulle sluta ”skojbråka” är inte troligt. När vuxenvärlden kommer med förbud, fortsätter ofta beteendet, men bortom de vuxnas blickar. Förbud gör barn till ögontjänare och de lämnas istället ensamma med eventuella samspelssvårigheter och etiska dilemman.
Dessutom undergräver förbud, som inte är förankrade och uppfattas som logiska, förtroendet mellan vuxna och barn. Vid förbud upphör kommunikationen. Vid förbud slutar vi att ställa oss de frågor som gör att vi utmanas och utvecklas som pedagoger, och att barn och vuxna kan lära tillsammans: Varför spårar dessa lekar ibland ur? Hur kan vi bygga upp tryggheten i gruppen för att förebygga att lekar slutar vara lek och blir förtryck? Hur kan vi vuxna vara närvarande när det leks så att vi stöttar barnen i en interaktion som blir stärkande? Vad är det barnen utforskar med denna typ av lek? Kan vi hjälpa barnen att utforska detta på ett sätt så att det inte leder till oönskade beteenden?
Kanske behöver också frågan ställas om vad dessa förbud handlar om, är det barnen vi försöker skydda eller är det oss själva som pedagoger? Behöver vi skyddas från uttryck och situationer som vi upplever som för komplexa och svåra att hantera?
På ovan nämnda föräldramöte pratade rektor om att de ville vara tydliga inför barnen genom att göra det svart på vitt. Vad betyder det? Lek och mänskligt samspel är inget svart-vitt. Det är nyanser, blickar, tonfall och underliggande betydelser. Lek handlar också om att ibland blir det fel, att ibland går någon över gränsen och då lär vi oss var den går, och hur vi tar hand om det. Om vuxenvärlden försöker göra det komplexa och mångfacetterade till något svartvitt så undergräver det återigen barnens förtroende för de vuxna. Barn är smartare än så. Vuxna med svartvita perspektiv är inga att vända sig till när en som liten behöver stöd i att hantera det svåra i att växa upp. Barnen blir helt enkelt mer ensamma när vi vuxna försöker göra tillvaron enklare än vad den är.
Tid har passerat sedan barnets förskoletid och skojbråksförbudet. Men skavet dyker upp ibland och det hänger ihop med vår tid och den där längtan efter enkla lösningar på komplexa problem. Jag tänker på att vi lever i en tid när våra barns framtid står på spel på grund av hur vi hanterat och fortsätter att hantera jordens resurser. Hur ska vi göra skola och undervisa i en sådan tid? Det talas om ”vilda problem” (Kronlid, 2017) eller ”wicked problems” på engelska. Det är sammansatta problem som saknar givna svar eller enkla lösningar, problem som är föränderliga och innehåller värdeladdningar såväl som intressekonflikter. Sådana är de hållbarhetsutmaningar vi står inför, och med tanke på dem är det extra viktigt att behålla förtroendet mellan vuxna och barn. Vi vuxna kan inte låtsas att tillvaron är svartvit när den är allt annat än det.
Jag menar att vi i denna osäkra tid behöver motstå den där önskan att ropa stopp och direkt skapa förbud mot det vi som vuxna finner obehagligt. Skolan behöver fostra individer som klarar att stå kvar i det obehagliga; personer som står ut med såväl ovisshet som komplexitet och utifrån den information som finns att tillgå gör bedömningar och etiska val utifrån sitt bästa omdöme. För detta behöver vi som är vuxna kring barnen vara föredömen. Tyvärr vet inte heller jag riktigt hur det ska gå till. Jag är också bara en vilsen människa som inte får rätsida på hur jag ska leva i denna tid, alltför komplex för min hjärna som inte formats för denna typ av tillvaro. Jag börjar med att vila i min vilsenhet och vara trygg i den tillsammans med barnen.
Jag tror en plats att börja på kan vara att vi som vuxna samtalar med varandra om vår vilsenhet och det svåra i att leva i vår tid. Kanske kan vi då också vara del av den samhällsförändring som krävs för att de ekologiska och sociala kriser som vi är mitt uppe i, inte ska få fullt lika katastrofala följder för våra barn.
Julia Fries är dramapedagog och doktorand i drama vid Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik vid Stockholms universitet. Hennes forskningsintresse handlar om hur drama kan vara ett verktyg i utforskandet av hållbara framtidsscenarier och vägar dit. Julia önskar tacka Ebba Theorell som forskar kring krigslekar och som varit en inspiration till att tänka vidare kring vad det gör med barn när vi förbjuder deras uttryck.
Referens:
Kronlid, David O. (2017). Skolans värdegrund 2.0: Etik för en osäker tid. Stockholm: Natur och Kultur.
Det var intressant att läsa artikeln och jag vill bara understryka vikten av att den här typen av åsikter kommer upp till ytan. Precis som du skriver att det har skavt hos dig så kan det säkert vara likadant hos andra då det kan upplevas känsligt att gå emot något som är tänkt att stävja ett beteende som vid första anblicken kan te sig negativt eller destruktivt.den enklaste vägen då blir att hålla med och inte ifrågasätta. I själva verket är det, som du tydliggör, ett bedrägligt sätt att hindra barn från att få bearbeta, hantera och få uttrycka något. Detta med att tro att man ska komma åt ett problem via den typen av förbud är något av en chimär som snarare borde hanteras utifrån den komplexa verklighet som du tar upp. Skolan bör inte försöka inge någon falsk bild av verkligheten som vore den svart eller vit.
Tack för inspirationen!
Stephan Svenning
Tack för din återkoppling Stephan! Vad roligt att du blev inspirerad!
Bra skrivet, och bra tänkt. Vi lever onekligen i en tid då det ligger nära till med ”lösningar”.
Mycket viktiga tankar! Jag delar fullkomligt din uppfattning att varje människas eget omdöme behövs i de många komplexa situationer som det mellanmänskliga medför.
Tack. Viktigt budskap. Svart-vita lösningar ger politiska poäng. Ger sken av handlingskraft. Förbud och krav på mätbara kunskaper utklassar hänsynen till elevernas handlingsberedskap och personliga utveckling. http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/kunnandeViktigare.pdf
Fler poliser och hårdare straff ger mer poäng än förebyggande åtgärder. http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/flerForskollarare.pdf
Framtiden borde vara viktigare än Kunskapsberget.
http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/hurSkaViKunna.pdf
Tack Per Acke, vad kul att läsa dina texter, även om du tycks ha lika lite svar som vi andra kring hur vi ska möta den svåra tid vi lever i, än mindre hur vi ska undervisa om detta. Jag tror precis som du att det är bilden av handlingskraft och politiska poänger som gör det så lätt att ta till de enkla lösningarna (och jag menar inte bara i skolan då). Och då kan en åtminstone säga att en gjort något.
Väldigt bra och viktigt!
Av liknande skäl har jag intresserat mig för Schillers syn på leken i hans “Brev om människans estetiska fostran” och hur hans synsätt bildar en bakgrund till waldorfpedagogiken, så som Rudolf Steiner tänkt sig det.
Den komplexa och radikala och oftast helt missade bakgrunden har jag försökt skriva om i boken “Filosofens knapp. Om konst och kunskap och waldorfpedagogikens okända bakgrund”.
Vore naturligtvis kul att höra vad du tycker – om du orkar läsa…
Tack Agnes! Jag har viss insyn i waldorfpedagogiken och Rudolf Steiners tänkande, men har inte läst din bok. När jag har tagit mig an den kommer jag att återkoppla 🙂
Viktigt att ta upp komplexiteten när det gäller denna typ av frågor. Det finns en slags ”scientism” som sneglar på att ämnen som fysik kan vara exakta och erbjuda tekniska lösningar. Men sanningen är att så snart tex fysik stöter på komplexitet får man liknande problem som pedagogiken, tex i en så ”enkel” fråga som om vi har en nionde planet i solsystemet. Ödmjukhet krävs.
Vad gäller barns aggressiva lekar finns forskning som visar på att det ofta är fråga om ett slags ”performance”, som handlar mer om teater än om våld. Krävs kanske en dramatikers blick för att kunna se det…..
Tack Julia, känner igen mig väldigt väl från den tid mina egna barn gick i förskolan. Ett viktigt perspektiv du för fram – och som är relevant för flera olika nivåer i samhället.