Karl Asp: Den ständigt utskällda lärarutbildningen

Skoldebattörer pekar inte sällan ut lärarutbildningen som orsaken till förfallet i den svenska skolan. Detta samtidigt som de ser läraren som en central del i en bättre skola. Bra så. Men de lösningar som resulterar av denna kamp om professionens utbildning har ofta stavats ökad statlig styrning av lärarutbildningen. Man kan inte både ha en självständig profession och ha krav på vad den ska ägna sig åt – det är dags att syna den motsägelsen, menar Karl Asp (red.).

I en intressant och tankeväckande text om lärares svårigheter att delta i beslut rörande skolan ser debattören Anna-Karin Wyndhamn likheter med ett förminskande resonemang av lärare på lärarutbildningen (Wyndhamn, 2021). Från sin egen lärarutbildning minns Wyndhamn hur universitetslärare såg ned på lärares traditionella undervisningsmetoder:

De som hade sin hemvist på universitetet och talade teoretiskt om undervisning, bad oss studenter vara vaksamma på lärare som var ”dinosaurier”. De sågs som rester av det förgångna, förhoppningsvis strax utdöda. […] Lärare som arbetade på ett sätt som stod i konflikt med det som utbildningen upphöjt till sanning avfärdades som traditionalister. (Wyndhamn, 2021)

Till sin hjälp tar Wyndhamn professor Jonas Linderoth som i Lärarens Återkomst (2016a) beskrivit hur folk som vill revolutionera skolan uppfattar lärare som stelbenta och obenägna att förändras. Kritiken av lärarutbildare och lärarutbildning känns igen. Bland andra har Isak Skogstad kritiserat lärarutbildningen (Skogstad, 2018), vilket har bemötts av forskare och lärarutbildare (Magnússon, 2018. Se även Westberg & Prytz, 2018).

Wyndhamns debattartikel är angelägen men kan bli sakligare. Verkliga problem i dagens skola knyts samman med ansiktslösa personer på lärarutbildningen och deras undervisning. I Göteborg har grundskoleförvaltningen beslutat om en omorganisation, vilket lärare protesterat mot i en debattartikel (Fant & Wikhede, 2021).

Wyndhamn liknar grundskoleförvaltningens beslut med hennes före detta universitetslärares syn på lärare och ser hur förvaltning och universitetslärare gemensamt låter bli att ta vara på lärares beprövade erfarenhet eller ”om elever lär sig”.

En sådan debatt slår fel i flera riktningar –framförallt hjälper den knappast lärare att höras eller ger god undervisning det beröm den förtjänar – men den innebär också att en felaktig bild av lärarutbildare och lärarutbildning sprids.

Lärarutbildningen har genom historien kritiserats och reformerats om vartannat. Sedan början på 1990-talet har lärarutbildningen gjorts om ungefär en gång varje decennium, senast 2011 (prop. 2009/10:89). Lärare utbildas idag vid ett flertal olika lärosäten där många olika lärare möter studenterna i många olika ämnen. Det är oklart vad Wyndhamn avser med ”det som lärarutbildningen upphöjt till sanning” men liknande kritik brukar oftast ta sikte på pedagogisk teori i någon form (Linderoth, 2016b).

Då kan det vara bra att veta att utrymmet för pedagogisk teori i dagens lärarutbildning är minimalt jämfört med andra delar som ämnesundervisning, verksamhetsförlagd utbildning och självständiga arbeten. Idag undervisas teoretisk pedagogik och didaktik i ytterst liten omfattning på lärarutbildningarna och då endast som delmoment i en eller två kurser. Vill man studera pedagogik får man göra det på annan plats än på lärarutbildningen.

Wyndhamns artikel berör också vilken yrkeserfarenhet lärarutbildare har:

Det är inte de rutinerade lärarna som blir lärarutbildare och få lärarutbildare går tillbaka till den praktiska verkligheten. (Wyndhamn, 2021)

Hur Wyndhamn kan veta detta är jag osäker på och någon officiell statistik som visar vilken yrkesbakgrund lärare på lärarutbildningen har känner jag inte till, men på de lärosäten där jag undervisat (Mälardalens högskola, Linnéuniversitetet, Göteborgs universitet, Luleå tekniska universitet, Kungliga musikhögskolan) finns ett flertal adjunkter, lektorer och professorer med egen lärarerfarenhet. Det är också praxis på alla utbildningarna ovan att anställa lärare med relevant lärarerfarenhet som adjunkter eller adjungerade adjunkter på lärarutbildningen. I min erfarenhet är dessa mycket uppskattade av studenter och andra kollegor.

Några skriftliga källor där lärarutbildare kritiserar ”traditionell undervisning” eller lärare som använder sig av beprövade metoder har jag ännu inte sett. Bilden av verklighetsfrämmande universitetslärare som skyr praktiken verkar snarare vara byggd på egna anekdotiska erfarenheter – vilka kan vara intressanta och viktiga – men deras värde som saklig grund för en diskussion av läraryrket och lärarutbildning kan diskuteras. Finns det exempel på andra berättelser som visar en kontrasterande bild? Vi borde också ta hänsyn till att Wyndhamns och Linderoths egna erfarenheter torde ha ägt rum för ungefär tjugo år sedan. Samtiden har andra berättelser om lärarutbildning som borde vara minst lika intressanta att lyssna till.

För att spegla frågor om lärarutbildare och lärarutbildning ur ett mer samtida och vetenskapligt perspektiv kan en intressant avhandling nämnas kort. Stina Hallsén har undersökt statlig policy kring lärarutbildning och konstaterar att lärarutbildningen både ska i) utbilda lärare utifrån skolans behov av personer som klarar läraruppgiften och ii) akademisera lärarkåren utifrån vetenskapliga krav. Man kan kort säga att lärarutbildningen ska anpassa sig till flera kravställare, där skolan som praktik inte är den enda, utan också ett omgivande samhälle med krav på exempelvis forskningsanknytning, ämneskunskaper, IT-kompetens och anpassning till elevers rättigheter. Lärarutbildningen har därtill gått från att vara proaktiv till att bli mer reaktiv och ska idag i högre grad än förut svara på skolans och samhällets behov snarare än presentera en egen idé om vad lärare behöver för sorts utbildning.

Vidare har de senaste reformerna av lärarutbildningen inneburit mer ämneskunskaper och forskningsanknytning snarare än praktik och metodik. Oavsett vad vi tycker om en sådan reformering av lärarutbildningen är det knappast lärarutbildare som initierat den.

För att avslutningsvis knyta ihop Wyndhamns uppmaning att lärare ska höja sina röster med Hallséns avhandling kan följande citat vara tänkvärt:

Det är något motsägelsefullt att man från statligt håll under senare år betonar ett behov av en uppvärdering av lärarutbildning och en vilja att höja lärares status genom just ökad statlig styrning, när definitionen på ett yrke med högre status delvis är självstyre. (Hallsén, 2013, s. 202)

Ska lärares röster ges utrymme och deras beprövade metoder bättre tas tillvara krävs tillit till lärares och lärarutbildares professionella gärning. Kanske vore det då värdefullt att studera vad det är som skapar bristande tillit till lärare, lärarutbildare och lärarutbildning?

 

Karl Asp, lektor i pedagogik vid Mälardalens högskola och lärarutbildare med mångårig erfarenhet av läraryrket.

Bild: Ryan McGuire, Pixabay.

 

Referenser

Fant, C. & Wikhede, M. (2021). Stoppa flytten av våra rektorer i sommar. Göteborgs-Posten, 22 juni.

Hallsén, S. (2013). Lärarutbildning i skolans tjänst? En policyanalys av statliga argument för förändring. Avhandling. Uppsala universitet.

Linderoth, J. (2016a). Lärarens återkomst: från förvirring till upprättelse. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur

Linderoth, J. (2016b). ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer”. Dagens Nyheter, 24 augusti.

Magnússon, G. (2018). Replik på “Lärarutbildningen gör ingen nytta”. Skola och samhälle, 14 juni.

Prop. 2009/10:89. Bäst i klassen – en ny lärarutbildning. Utbildningsdepartementet.

Skogstad, I. (2018). Lärarutbildningen gör ingen nytta. Skola och samhälle, 11 juni.

Westberg, J. och Prytz, J. (2018). Farliga föreställningar präglar debatt om skolan. Skola och samhälle, 8 februari.

Wyndham, A. K. (2021). Lärare ska inte behöva be om ursäkt för sin erfarenhet. Göteborgs-Posten, 9 augusti.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »