Krister Lillas: De läströtta och den tunnlästa litteraturen

Läskrisen bland våra unga har uppmärksammats av såväl politiker, forskare, lärare och föräldrar. Med utgångspunkt i ett besök i skolbiblioteket skriver Krister Lillas om möjliga förklaringar till krisen och föreslår lösningar som kan göra steget till läsningen kortare. (red.).

Vi har läsvecka på Cronhjelmskolan och jag drar iväg mina åttor upp till skolbiblioteket, där Ulrika, vår läscoach, står beredd att tipsa och låna ut. Vissa elever dyker genast in i hyllorna och börjar leta litteratur. Andra sjunker ner i säckstolarna med varsin serietidning i väntan på en lånemotivation som inte kommer att infinna sig. Och några blir stående mitt i biblioteket, osäkra på hur de ska kunna dra ut på lånemomentet så länge som möjligt. Alternativet är ju att sitta i klassrummet och faktiskt läsa.

Sedan går det precis som vanligt. De ungdomar som läser mycket hittar genast böcker men har lite svårt att välja. Det är i sig inget problem. De svaga läsarna bryr sig inte så mycket om innehållet så länge formatet är tillräckligt tunt och de plockar frimodigt åt sig av de lättlästa böckerna.

Till sist är bara de läströtta eleverna kvar, de som är duktiga läsare men som inte orkar, vill eller ids ta sig igenom en tjockare bok med en språknivå som motsvarar den egna läsfärdigheten. Jag och Ulrika visar, tipsar och svettas. Böckerna samlas på hög. “Nej, den är tråkig. Nej, den orkar jag inte med. Nej, den ser inte bra ut.” Det räcker ett tag innan jag förstår vad alla dessa “nej” egentligen betyder, men när jag väl gör det börjar jag se ett mönster.

För den läströtte handlar allting om en enda sak – mängden text.

Läsning är en långsam process som kräver fokus under en lång tidsperiod och den läströtte har – åtminstone omedvetet – tillräckligt med självkännedom för att veta sina begränsningar i disciplinen koncentration. Bokens tjocklek sänder omedelbara varningssignaler till hjärnan. “Den boken kommer du aldrig att orka ta dig igenom.” Jag och Ulrika kämpar på och som så ofta förr slutar lånestunden med att de läströtta eleverna lämnar biblioteket med tunna, lättlästa böcker långt under den nivå som de egentligen ska klara.

Jag sätter mig vid katedern och känner mig misslyckad, för jag tycker att jag borde ha verktyg för att inspirera varje elev till lämpliga bokval. Det har jag tydligen inte.

Varför har det då uppstått en situation där duktiga läsare självmant väljer litteratur som inte på långa vägar motsvarar den läsförmåga de besitter? Den som trixar med en kickbike eller skateboard vill ju hela tiden pröva saker som överstiger det man klarar av. Varför gäller inte detta läsningen?

Som musiklärare har jag iakttagit samma fenomen men från en annan synvinkel, nämligen den minskande mängden elever som på fritiden spelar instrument och hunnit längre än nybörjarnivå. Den kurvan pekar precis lika brant nedåt. Att lära sig behärska ett musikinstrument sker också väldigt långsamt och kräver långsiktighet, envishet och ett engagemang som klarar av att framstegen inte kommer en gång per minut utan en gång i veckan eller en gång i månaden.

För 20 år sedan fanns det åtskilliga rockband som turades om att tillbringa rasterna i skolans musiksal. Också i dag finns det elever som gärna spelar, men de som tar spellektioner eller ägnar sin fritid åt att nöta in gitarrsolon och häftiga trumkomp – de är i jämförelse försvinnande få.

Jag kan räkna upp många potentiella orsaker till att det blivit så här: de snabba kickar som allehanda skärmspel ger, tempot på TikTok och Snapchat, bristen på läsande förebilder, föräldrar vars prioritet är att förverkliga sig själva, mänsklighetens allt sämre gener, ett skolsystem där eleven alltför ofta sätter agendan, fan och hans moster.

Men i slutändan kommer man sällan någon vart med att leta syndabockar. Dessutom tror jag att läströttheten är en kombination av många olika faktorer som var för sig bidrar till att sänka intresset för allt som går långsamt och kräver tid.

Mitt förslag till lösning på detta problem är att möta de läströtta där de står. Tjocka böcker är i sig inget självändamål. Poängen är att våra adepter tillägnar sig ett ordförråd som är tillräckligt för ett liv ute i samhället.

Brittiska UCL Social Research Institute har i sina långtidsstudier konstaterat att en läsande 17-åring besitter ett ordförråd på ca 70.000 ord jämfört med en icke-läsare som efter 17 levnadsår har 17.000 ord att röra sig med. Skillnaden är enorm. Lägg därtill att det behövs 40-50.000 ord för att klara ett normalt vuxenliv med tidningstexter, instruktionsmanualer, nyhetssändningar, deklarationsblanketter och så vidare. Och att fyra av fem ord som vi kan kommer från tryckt text.

Vi kan hävda att läsningens essens handlar om upplevelsen och jag är i viss mån beredd att hålla med, men en lästrött får samma och mycket häftigare upplevelser via Netflix och GTA. Däremot är läsningen det absolut bästa sättet att bygga ordförråd och detta är mitt budskap till eleverna. Genom att läsa samlar du på dig språkliga verktyg för framtiden, oberoende av hur gärna du läser.

Vi bör möta de läströtta där de står. Om tjockleken på boken är ett stort problem, låt oss då se till att det finns tunnläst skönlitteratur för ungdomar, litteratur där vi inte tummar på vare sig meningslängden, antalet bisatser eller de svåra orden, men där antalet sidor känns hanterbart. Då kommer också de läströtta – om än motvilligt – att läsa och utveckla både sin läsförmåga och sitt ordförråd.

Tåget har inte gått. Vi behöver bara se till att dörröppningarna är tillräckligt inbjudande. För detta är min fasta övertygelse – hittas bara rätt bok, läser vem som helst.

Krister Lillas, musik- och svensklärare från Österbotten i Finland och författare till den tunnlästa fantasyserien Berättelser från Andra dimensionen, www.andradimensionen.fi