Anders Fransson: En onödig proposition

Anders Fransson var ordförande i en av de två utvärderingsgrupper, som Högskoleverket tillsatte i den stora utvärderingen av lärarutbildningarna 2005. Han skildrar här utvecklingen på lärarutbildningsområdet sedan 2001, då den nya utbildningen sjösattes, och kommenterar regeringens aktuella proposition Bäst i klassen – en ny lärarutbildning. Med tanke på Anders Franssons roll som central nationell utvärderare av 2001 års lärarutbildning har hans slutsats stor tyngd: En onödig proposition! (red)

Vid den här tiden för tio år sedan dvs i slutet av februari 2001 pågick ett intensivt arbete på samtliga lärosäten för att klara av att starta en radikalt ny lärarutbildning hösten 2001. Så sent som i slutet av oktober 2000 hade riksdagen fattat beslut om att ersätta åtta lärarexamina med en enda examen och ge lärosätena i uppdrag att skapa en sammanhållen utbildning med mycket stor valfrihet för studenterna. Den nya lärarexamen skulle mer än de tidigare baseras på fast vetenskaplig grund och förankras i praktisk lärarverksamhet. Den skulle dessutom ge generell behörighet för antagning till forskarutbildning – även om det var oklart vilken eller vilka forskarutbildningar som avsågs. Ännu i slutet av februari 2001 var dock viktiga planeringsförutsättningar ännu inte kända. Regeringen hade ännu inte fastställt någon ny examensordning. Förutsättningarna för avtal med kommunerna om villkoren för den nya verksamhetsförlagda utbildningen var inte heller klara.

Det blev en kaotisk start- särskilt på stora lärarutbildningar – med många studenter och många inriktningar. Hösten 2001 var tidningarna varit fulla av reportage om brister i den nya utbildningen. Det hade på många håll varit svårt att sjösatta en fungerande organisation med den nya verksamhetsförlagda utbildningen VFU. Man hade ännu inte lyckats lösa det svåra problemet med att åstadkomma en utbildning med yrkesmässig och vetenskaplig progression samtidigt som studenterna erbjöds mycket stor valfrihet. Det fanns ännu inte färdiga kursplaner för de senare delarna av utbildningen. De alltför få studievägledarna hade alltför dåliga underlag för att kunna ge studenterna effektiv hjälp att orientera sig i det stora utbudet av inriktningar och fördjupningar och att själva forma sitt program. Till det som återstod att planera var utformningen av det examensarbete, som saknade motsvarighet i den tidigare lärarutbildningen. Hur skulle man leva upp till det nya kravet att lärarexamen skulle ge allmän behörighet till forskarutbildning – och till vilken forskarutbildning?

Bilden av den problemfyllda starten dröjde sig kvar i det allmänna medvetande under många år.

Utvärderingen 2005

Tillsammans med Berit Askling var jag ordförande i Högskoleverkets första utvärdering av såväl reformen som lärosätenas sätt att leva upp till reformens intentioner. I våra slutrapporter våren 2005 kunde vi konstatera att en stor del av de problem och brister som den första antagningsomgången tvingats stå ut med var avhjälpta redan när vi gjorde våra platsbesök hösten 2004. Det var ännu för tidigt att avge ett slutligt omdöme om reformen. Inte ens den första antagningsomgången hade ännu hunnit fram till examen.

Redan nu stod det dock klart att klart att examensordningen borde skrivas om och kompletteras på några viktiga punkter. Det var nödvändigt att skriva in ett krav på att alla lärare skulle få utbildning i barns- och ungdomars läs- och skrivutveckling. Det var också nödvändigt att garantera att alla fick utbildning i prov och bedömning. Vi ifrågasatte också om inte de hårt bindande reglerna om det särskilda styr- och ledningsorganet tvingade fram en alltför stor likriktning av beslutsorganisationen på lärosäten med olika storlek och struktur.  Likaså ifrågasatte vi rimligheten att så hårt föreskriva ett krav på 30 p tvärvetenskapliga kurser i det allmänna utbildningsområdet samtidigt som det saknades motsvarande regler beträffande centrala gemensamma kunskapsområden.

Vidare stod det klart att det fanns en olöslig motsättning mellan maximering av studenternas valfrihet och kravet på progression i utbildningen.

Arbetet med att trimma in den nya modellen för verksamhetsförlagd utbildning behövde slutföras.

Slutligen var det nödvändigt att utbildningens vetenskapliga bas förstärktes och att andelen disputerade lärare i undervisningen kraftigt ökades. Detta inte minst för att kunna erbjuda kvalificerad handledning av examensarbetena.

HSV beslöt att följa upp bedömargruppens arbete i en förnyad utvärdering redan 2007. Anvisningar kom i februari 2007 och avsåg läget 2006, när en första komplett omgång av utbildningen just hade genomförts.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen tog fasta på våra rekommendationer vad gäller förändringar av examensordningen.

Jag har skildrat utvecklingen fram till 2005 så utförligt, därför att direktiven till den utredning som ligger till grund för propositionen Bäst i klassen – en ny lärarutbildning uttryckligen motiveras av beskrivningarna och slutsatserna i våra utvärderingsrapporter våren 2005. ( se s. 8 i direktiven).

Tyvärr hade regeringen inte ro att avvakta resultatet av den uppföljande utvärderingen. Man hade då fått anledning att i grunden ompröva den bild av kaos och elände som tecknas i direktiven.

Uppföljande utvärdering 2008 och situationen idag

Som framgår av HSV:s sammanfattning av slutrapporten från den uppföljande utvärderingen våren 2008 hade ”de flesta av lärosätena tagit de rekommendationer som gavs i den förra utvärderingen på största allvar och åtgärdat många av de brister som då påtalades.” ( s.5)

Bedömargruppen noterade en klart positiv utveckling på samtliga områden där man påtalat brister 2005.

+ Efter den brådstörtade starten 2001 hade lärarutbildningarna genomgående utvecklats till alltmer välfungerande program som successivt blivit ”hela lärosätets angelägenhet”.

+ Den stora valfriheten hade reducerats till förmån till fastare struktur och större överblickbarhet. Förutsättningar för progression hade skapats. I praktiken fanns det nu på praktiskt taget samtliga lärosäten fasta studiegångar inriktade mot klart identifierade skolverksamheter. Detta underlättade i hög grad planering och genomförande av den verksamhetsförlagda utbildningen VFU. Studievägledningen och studieinformationen hade förstärkts på de flesta håll.

+ Andelen forskarutbildade lärare hade ökat påtagligt, och åtgärder för ytterligare kompetensutveckling både genom nyrekrytering och vidareutbildning av redan anställda lärare pågick. Resultaten av dessa ansträngningar kan avläsas i den särskilda uppföljning som HSV publicerade i augusti 2009. Kompetenshöjningen är anmärkningsvärd. År 2003 svarade forskarutbildade lärare för bara drygt en femtedel av undervisningen. Situationen återspeglade fortfarande den situation som rått under den tidigare lärarutbildningen, med dess svaga forskningsanknytning och där lärarexamen inte gav behörighet för antagning till forskarutbildning.

Våren 2009 hade de forskarutbildades andel av undervisningen nästan fördubblats och ligger nu nästan i nivå med övrig akademisk grundutbildning. På 11 av de 27 lärarutbildningarna utgjorde de disputerades andel av undervisningen mer än 40 %.  Tvärtemot vad man skulle kunna tro är lärarnas kompetensnivå lika hög på små lärarutbildningar som de riktigt stora.  Något oväntat har tämligen nya lärarutbildningar som t.ex. Halmstad, Borås, Högskolan Väst och Södertörn högre andel disputerade än betydligt större och mer forskningsintensiva lärosäten.

+ Tillgången på handledare med egen forskarutbildning och forskarerfarenhet hade ökat men en del återstod att göra vad gäller handledarkompetens. Utbudet av förberedande kurser i forskningsmetodik har ökat. Handledning och examination av examensarbetena kvalitetssäkras nu på många håll t.ex. genom samverkan med andra lärosäten.

+ Flertalet lärosäten hade 2006 lyckats bygga upp en väl fungerande organisation för den verksamhetsförlagda utbildningen. Däremot kvarstod på de flesta håll problem med att integrera de högskoleförlagda och de verksamhetsförlagda delarna av utbildningen.

+ Såväl vid utvärderingarna 2004 och 2007 fokuserades särskilt ämnet svenska och svenskämnets didaktik respektive matematik och matematikdidaktik.

När det gäller svenska har det skett en positiv utveckling sedan 2004. Dels har kraven om läs- och skrivundervisning för alla lärarstudenter skrivits in i examensordningen dels har det skett ett lokalt utvecklingsarbete. Samverkan mellan ämnesspecialister och ämnesdidaktiker i svenska beskrivs på de flesta håll som mycket gott och som ett föredöme för övriga ämnen.

En positiv utveckling noteras också vad gäller matematik och matematikdidaktik. Lärarkompetensen har förbättrats genom nyrekrytering och forskarutbildning. Förkunskaperna för vissa inriktningar har höjts. Vad gäller matematikkurserna utformning och inriktning återstår dock en hel del utvecklingsarbete.

+ Examinationskrav har tydliggjorts genom ökat inslag av individuell examination genom salstentor och inlämningsuppgifter.

Även om det alltså fanns många tecken på en snabb och positiv utveckling av kvaliteten i lärarutbildningen i stort ansåg HSV att en tredjedel av utbildningarna hade sådan brister på en eller flera punkter att man valde att utfärda varningar om indragen examensrätt. Det vanligaste skälet var alltför låg andel disputerade lärare.

HSV fann efter sin uppföljning 2009 att det skett en fortsatt snabb utveckling på samtliga berörda lärosäten. Alla nio som varnats nu höll nu minst samma kvalitet som de som funnit nåd 2007.  Samtliga lärosäten fick därför behålla sin examensrätt.

Så såg alltså läget ut när regeringen den 4 februari 2010 presenterade en proposition om en ny lärarutbildning.

Detaljstyrning av akademisk grundutbildning

Efter att noggrant ha granskat utredningsförslaget ”En hållbar lärarutbildning” var jag spänd på vad propositionen skulle innehålla. Jag blev lite betänksam redan när jag fick den i min hand och såg hur tunn den var. Det handlar ju trots allt om den mest omfattande utbildningen i hela högskoleväsendet.

Det visar sig att berget födde en råtta. Riksdagen förläggs bara två kortfattade förslag till beslut: dels att ersätta dagens lärarexamen med fyra lärarexamina, dels att stryka högskolelagens föreskrifter om att lärosäten med lärarutbildning skall ha ett särskilt organ med ansvar för lärarutbildning och för forskning som knyter an till sådan utbildning.

I det första fallet kunde man ha åstadkommit samma resultat med en ändring av examensordningen. I det andra fallet, som för övrigt har allmänt stöd, skulle man kunna lagt ett förslag till riksdagen utan några större åthävor.

Resten av propositionen då. Den består av regeringens bedömningar av vad som bör förändras på en rad områden. Dessa genomgående kortfattade bedömningar kommer med största sannolikhet att leda till förändringar av examensordningen men för sådana förändringar krävs inga riksdagsbeslut.

Är då allt i sin ordning? Inte alls. Utan att regeringen går in i detalj på vad som kommer att stå i den reviderade examensordningen kan man utläsa en avsikt att återinföra en detaljstyrning av akademisk grundutbildning, som vi inte sett någon motsvarighet till sedan linjesystemet och centralt fastställda utbildningsplaner avskaffades för många år sedan. Propositionen andas en detaljreg-leringsiver och en misstro mot lärosätena som vi inte sett någon motsvarighet till på lång tid.

Dagens lärarexamen (som i praktiken utfärdas för ett antal utbildningskombinationer som förbereder för bestämda läraruppgifter) skall alltså enligt propositionen ersättas med fyra examina uppdelade på sammanlagt sju inriktningar. Men det stannar inte vid detta.  Vissa av inriktningarna skall sedan i sin tur uppdelas på ämnen eller ämnesområden. Studenterna skall inte längre kunna välja att läsa ämneskombinationer, som skolorna i dagsläget inte anses ha behov av. Den valfrihet som annars förordas i alla andra sammanhang av alliansen skall alltså inte gälla inom lärarutbildningen!

Högskoleverket kommer att få starkt ökad makt över lärarutbildningen. Det är HSV som beslutar om examensrättigheter. Inför prövning av examensrätt har HSV att fastställa vilka kriterier som skall tillämpas. HSV kommer att ha makt både ”att föreskriva vad ett tillstånd att utfärda en viss examen omfattar” ( prop s. 49) och vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda vad gäller t.ex. lärarkompetens, omfattning av forskning och forskarutbildning mm. Genom hårdhänta och skräddarsydda krav kan HSV därmed styra lokalisering av lärarutbildningen till de lärosätena man önskar. Regeringen sticker inte under stol med sin önskan att HSV skall använda sin utvidgade makt till att reducera antalet lärosäten som beviljas examensrätt för lärarutbildning.

I likhet med vad som gällde när den nuvarande lärarutbildningen infördes är regeringen angelägen om att den nya lärarutbildningen skall starta så snart det formellt är möjligt. Man skriver därför att HSV bör kunna initiera tillståndsprövningen redan under våren 2010 ( prop s. 50) Generöst nog skriver man att regeringen ” anser att Högskoleverkets  krav och bedömningskriterier bör vara kända före ansökningsförfarandet (min kursivering) för att ge universitet och högskolor ett rimligt utgångsläge inför en tillståndsprövning för de nya examina”( s. 50)  Varför bara bör ? Har man ens föreställt sig att bedömningskriterierna skulle kunna hållas hemliga?

Hur lång tid före sista ansökningsdag skall bedömningskriterierna vara kända? Hur lång tid kan HSV tänkas behöva för att pröva ett stort antal ansökningar om examensrättigheter från de 26 lärosätena som idag bedriver lärarutbildning ? Går man till förslagen i utredningen ”En hållbar lärarutbildning” kommer det att finnas inemot 40 typer examensrättigheter. Om man räknas försiktigt att varje lärosäte ansöker om 20 typer av examensrätter kommer antalet prövningar att närma sig 500.  Hur lång tid behöver HSV på sig för att genomföra en så omfattande prövning? Mina erfarenheter av att ha medverkat i två stora utvärderingar av lärarutbildningen talar för att det kommer att ta åtskilliga månader, såvida man inte börjar tillämpa enkla schabloner.  Det finns stor risk för att tidspressen tvingar fram en ytlig och godtycklig bedömning.

De nya lärarutbildningarna skall enligt propositionen starta ht 2011. Med den tid som krävs för att utarbeta informationsunderlag för antagningen våren 2011 innebär detta att utbildningsplaner och åtminstone det första årets kursplaner måste vara klara vid jultid 2010. Förutsatt att man verkligen tänker sig en radikal förändring av lärarutbildningens innehåll och uppläggning ger detta lärosätena en mycket kort planeringstid. Risken är stor för att 2001 års kaotiska situation upprepas.

Till slut. Mot bakgrund av den bild jag tecknat ovan framstår det som alltmer obegripligt att regeringen vill ersätta en väl fungerande lärarutbildning med ett helt nytt system, som kommer att brottas med inkörningsproblem och kvalitetsbrister under de inledande åren. Varför offra flera studentgenerationer i oträngt läge? I mina svarta stunder tänker jag att motiven för reformen måste vara helt andra än de som redovisas öppet. Kanske är det så enkelt som att utbildningsminister Jan Björklund vill resa ett monument över sig själv innan mandatperioden går ut.

(Anders Fransson är professor i pedagogik och tidigare bl.a. rektor för högskolan i Borås)