Skola och SamhälleAnna Brodin och Daniel Berlin: Mer samverkan behövs för en kvalitativ VFU
Skolhuvudmän bör ökar sitt åtagande i den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) och se till att höja attraktionskraften i VFU-handledaruppdraget. Det bör därtill tas fram tydliga ramverk på lokal och nationell nivå för VFU-samverkan, skriver Anna Brodin och Daniel Berlin i en sammanfattning av den årliga VFU-konferensen (red.).
Genom den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) får blivande lärare på plats i skolor och förskolor lära sig om yrkets olika delar och knyta samman praktik med utbildningens teoretiska moment. Varje år gör cirka 40 000 studenter från 28 olika lärosäten VFU på tusentals skolor och förskolor runtom i landet. En VFU av hög kvalitet bygger på en god samverkan mellan lärosäten och skolhuvudmän – från den lokala nivån där de enskilda kurserna genomförs till den nationella nivån där övergripande principer och ramverk bestäms.
Just samverkan var också temat för den årliga nationella VFU-konferens som hölls den tredje december 2020 med Göteborgs universitet som värd. Förutom 150 personer från landets alla lärarutbildningar samlade konferensen också representanter för huvudmän och lärarprofession, så de diskussioner som fördes speglar på ett bra sätt vilka samverkansfrågor som står högst på dagordningen i VFU-Sverige. I denna artikel sammanfattar vi konferensdiskussionerna i form av några medskick till aktörer på olika nivåer i det svenska utbildningsväsendet.
Ett första medskick rör vikten av att skolhuvudmän behöver förmås att öka sitt åtagande i VFU. Det ska sägas att många huvudmän redan tar ett mycket stort ansvar och välkomnar ett stort antal studenter till sina verksamheter, men för att tillgången på kvalitativa VFU-platser ska garanteras på längre sikt behöver skolhuvudmännen som kollektiv utvidga sin medverkan. Detta behöver inte innebära att varje skola eller förskola i landet ska ha studenter i sin verksamhet, men den nationella politiska nivån bör tydligt signalera att huvudmän med offentlig finansiering har en skyldighet att, när det är önskvärt, ta emot VFU-studenter. Det vore synnerligen oklokt att låta brist på VFU-platser bli en flaskhals i lärarutbildningarna och därigenom ytterligare försvåra arbetet med att få fler lärare i lärarbristens Sverige.
En annan önskan från konferensdeltagarna var att huvudmän behöver öka sina ansträngningar för att höja attraktionskraften i VFU-handledaruppdraget. Här handlar det om att ge handledarna möjlighet att genomgå handledarutbildning och rimliga villkor för att ägna sig åt sitt uppdrag. Just handledarutbildningens kvalitetsdrivande roll för VFU är också en lärdom från Försöksverksamheten med övningsskolor och övningsförskolor som Universitetskanslersämbetet (UKÄ) lyft fram i sina granskningar. Och nu när professionsprogrammet för lärare och rektorer verkar kunna bli en realitet är det ett utmärkt läge att tänka in handledarutbildning som en möjlig del i en lärares karriärtrappa. Handledarens kollegiala sammanhang lyftes också fram under konferensen. Både handledare och studenter har mycket att vinna på att det är fler personer på varje skola och förskola som delar på den viktiga rollen som mottagare. Ett delat ansvar där handledare samverkar kan ge både ökad stabilitet i mottagandet och öppna upp för fler perspektiv på lärar- och förskollärarrollen.
När konferensen riktade sökljuset mot lärosätenas roll var det bland annat behovet av regional samverkan om VFU som diskuterades. Regional samverkan mellan lärosäten kan handla om att universitet och högskolor inom en region i samråd med berörda skolhuvudmän ”fördelar” skolor och förskolor mellan sig för att underlätta placeringsarbetet och skapa bättre förutsättningar för mottagande. Det kan också vara värt att fundera över om de VFU-avtal som upprättas mellan lärosäten och huvudmän kunde utformas mer lika i en regional kontext, och på så sätt underlätta för skolhuvudmän som medverkar i VFU.
Samverkan kring VFU skulle vidare gynnas av att parterna på lokal och nationell nivå kan förhålla sig till ett tydligt ramverk. På lokal nivå underlättar transparenta och formaliserade strukturer samverkan mellan skolhuvudmän och lärosäte. Om parterna lokalt kan komma överens om hur roller och ansvar för VFU:ns olika delar ska fördelas finns en god grund för en VFU av hög kvalitet. Detta är ytterligare en slutsats som UKÄ:s utvärdering av övningsskoleprojektet visar.
Men många konferensdeltagare påpekade också att det behövs någon form av nationellt ramverk för VFU-samverkan. Ett sådant ramverk kan bestå av flera delar: lagstiftning som stipulerar olika parters ansvar såväl som överenskommelser mellan lärosäten och huvudmän om procedurer och principer för samverkan. Det nationella ramverket behöver sedan kompletteras med regionala och lokala arrangemang, och när denna samverkansstruktur byggs upp är det givetvis viktigt att ta lärdom av den samverkan som sker redan idag och från de positiva erfarenheter som gjorts över tid. Ett konkret exempel på en fråga där många önskar en nationell reglering gäller ersättning till handledare, med argumentet att det skulle öka både likvärdighet och effektivitet. En alltför stor variation i villkor mellan olika lärarutbildningar komplicerar för de många kommuner och skolor som tar emot studenter från flera lärosäten.
Ett avslutande medskick från konferensen är att vi alla behöver få mer empiriskt grundade kunskaper om vad som faktiskt bidrar till VFU av hög kvalitet. Mer forskning, och då gärna i samverkan mellan akademi och huvudmän, står högt på önskelistan.
Den här artikeln skrivs som bekant mitt uppe i en pandemi. Förskolor, skolor och universitet ska under tider av smittspridning, oro, hög sjukfrånvaro och distansanpassningar ta ett långsiktigt och gemensamt ansvar för lärarstudenternas möjligheter att slutföra sin utbildning. Den slutliga utvärderingen av hur lärarutbildningarnas VFU klarat denna extrema situation får anstå. Men det går redan nu att konstatera att pandemin ytterligare aktualiserat behovet av stärkta samverkansstrukturer och gemensamma riktlinjer som kan bidra till snabbt beslutsfattande i skarpa lägen där likvärdighet och kvalitet är fortsatt centrala utgångspunkter.
Anna Brodin, FD, enhetschef med ansvar för VFU
Daniel Berlin, FD, utredare och analytiker
Göteborgs universitet
Du kan läsa mer om konferensen och se förkortade versioner av föredrag och panelsamtal på konferensens websida.
One Comment on “Anna Brodin och Daniel Berlin: Mer samverkan behövs för en kvalitativ VFU”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Där är en svårighet när det gäller attraktionskraften i VFU-handledaruppdraget. Rimligen ska detta uppdrag vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Studenten får höra en sak på campus och får se någonting annat ute i verksamheten. Lärares beprövade erfarenhet är tyst kunskap som inte utan vidare låter sig samköras med pedagogiska forskares ord och begrepp. Blir då inte meningsfull vfu-handledning en tulipanaros? Hur ska man kunna förmå skickliga lärare att vilja odla denna blomma?