Bengt Sundell: Rektorer går ”nöjda och glada på knäna”

I Skola och Samhälle (S.O.S) den 14/3 – 2011 skriver Gunnar Berg om ”Rektorer som pedagogiska ledare – Vad innebär det?” Han tar bl.a. upp det ”korstryck” som riktas mot rektorerna  p.g.a. de krav och förväntningar som de utsätts för. Rektorerna slits mellan ett förvaltande/administrativt chefskap med resultatansvar – ”piskan” – och ett pedagogiskt ledarskap med verksamhetsansvar – ”moroten”. Gunnar Berg frågar sig  om det är möjligt att leva upp till denna minst sagt mångfacetterade och motsägelsefulla kravprofil.

Kan – och vill – rektorerna arbeta med skolutveckling och pedagogisk förnyelse så att det blir möjligt att skapa en “skola i världsklass”?

Dags för ett skolledarlyft, utöver rektorsprogram och ledarutveckling

Utbildningsförvaltningen i Stockholm har under 2010/2011 satsat på ledarutveckling för rektorer, och som det står i pressmeddelandet ”Vasst chefsprogram för Stockholms skolledare” och ”Forskning utvecklar rektorsrollen” med bl.a.” juridik, engelska, gruppledarutbildning, rekryteringsutbildning och forskningscirklar” på schemat. Utbildningsdirektör Thomas Persson säger att ”De som genomför utbildningen bidrar med ny kunskap och nya perspektiv på skolan och på hur vi på bästa sätt kan utveckla skolan på vår resa mot visionen En skola i världsklass”. Och att ” Samtliga rektorer uttrycker i intervjuerna att de är väl förtrogna med det nationella uppdraget. Detta uppdrag uppfattas som tydligt”. Men flera av grundskolerektorerna menar att det är för mycket inriktning mot betyg och resultat från utbildningsförvaltningen. Ibland händer det att stadens mål krockar med de nationella målen.

Det statliga rektorsprogrammet som startade ht 2009 hade drygt 2 700 skolledare från starten. Fram t.o.m. vt 2011 är ca 2 540 kvar i programmet. Nästan 180 har avbrutit utbildningen enligt Skolverket. De vanligaste orsakerna till avhoppen var att man bytt jobb eller hade  för hög arbetsbelastning.

Men alla dessa projekt och skolledarlyft döljer ett antal problem. I forskningsstudien ”Rektorers arbete i ljuset av New Public Management” (en intervju med 22 rektorer i Stockholm och Uppsala och samtliga 212 kommunala grundskole- och gymnasierektorer i samma kommuner med en svarsfrekvens på 76 procent) lyfter man fram:

• Rektorerna upplever att de har kontroll över sitt arbete – samtidigt som de säger att de är överbelastade.

• Rektorerna säger sig ha ett ganska stort handlingsutrymme – men de lyckas ändå inte få mer tid  till det pedagogiska ledarskapet.

• C:a 70 procent var positiva till de förändringar som skett – ett slags ”företagisering” av offentlig sektor. Rektors roll har allt mer kommit att likna en vd:s.
• 41 procent skulle vilja öka omfattningen på skolans marknadsföringsinsatser.

Vem/vilka ska se till att det blir någon förändring? Vill rektorerna ha någon förändring? Vad kan man tänka sig att delegera bort med beslutsrätt? Vill man vara mer ute i klassrummen? Ute i den dagliga skolverksamheten? Just nu verkar det luta åt ”nöjd och glad men på knäna” om man ska tro utbildningsförvaltningen i Stockholms stad.

När skolan kommunaliserades i början på 1990- talet skrevs det in i skollagen att ” För ledningen av utbildningen i skolorna skall det finnas rektorer. Rektorn skall hålla sig förtrogen med det dagligaarbetet i skolan. Det åligger rektorn att särskilt verka för att utbildningen utvecklas. Som rektor får bara den anställas som genom utbildning och erfarenhet har förvärvatpedagogisk insikt ” (skollagen 1985:1100 2 kap, 2 §).

Rektor är pedagogisk ledare och chef för lärarna. I nya skollagen förtydligas rektors ansvar och beslutsrätt. T.e.x. måste alla beslut om särskilt stöd tas av rektor. Rektors ansvar för betygssättningen förtydligas. Rektor ges möjlighet att delegera beslutanderätten.

Men hur ser det ut i praktiken:

• Skolinspektionen har riktat kritik mot sex av tio grundskolor när det gäller rektors förtrogenhet med verksamheten och det pedagogiska ledarskapet.
• Rektor har alltför sällan en samlad bild av hur kunskapsresultaten ser ut i den egna skolan.
• Rektor saknar därför viktiga utgångspunkter för sitt beslutsfattande..
• Rektorer bör initiera och föra samtal på skolan om vad som genererar framgångsrik undervisning och lärande.

En OECD – rapport, Förbättrat skolledarskap (2009), anger fyra huvudsakliga åtgärder som kan förbättra skolans ledarskapsarbete:

• Tydliga och avgränsade ansvarsområden med hög grad av självbestämmande.
• Fördela skolans ledarskap.
• En specifik skolledarutbildning.
• Göra skolledarrollen attraktiv.

Skolverket skriver att ”Det betyder att rektor måste ha kunskap och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning och leda lärprocesser samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat”.

Rektorsuppdraget på nationell och kommunal nivå är en närmast omöjlig uppgift att göra något bra av, så länge förutsättningarna ser ut som de gör. Det är bara rektorerna som kan göra något åt detta. Vill man ha någon förändring måste den komma underifrån. Lärarförbundet gjorde 2009 en undersökning bland 1000 skolledare om hur de använde sin arbetstid:

• Sex av tio skolledare arbetade mer än 45 timmar i veckan.
• Över hälften tyckte inte de hann med de många uppdrag de hade.
• Hälften ägnade upp till 60 procent av sin arbetstid åt administrativa uppgifter.
• Tre fjärdedelar ägnade 40 procent eller mindre av sin arbetstid åt det pedagogiska uppdraget.
• SCB gjorde 2009 en undersökning om chefers arbetssituation för TCO:s räkning. Den visade att skolledarna har personalansvar för flest medarbetare och minst möjlighet att påverka den egna organisationen.

Vad kan Lärarförbundet göra? Föreslå skolledarlyft? Föreslå att rektorernas beslutanderätt delegeras ut i större utsträckning? Så länge rektorerna förblir lojala ja-sägare och kommunens förlängda arm med vd-aspirationer händer inget. Skolan styrs tyvärr idag till stor del av okunniga tjänstemän och politiker. Skolan är en del i kommunens budget, en budgetregulator som vilken annan verksamhet som helst. Sparbeting är ett välbekant ord i skolans vardag.

Är alternativet för rektorer att byta yrke om de vill utveckling och pedagogisk förnyelse?

Det är dags för partierna och politikerna i riksdag och kommuner att ställa sig bakom professionen om inte talet om “en skola i världsklass” ska skorra ännu falskare än vad det gör nu.

(Bengt Sundell har varit förskollärare/förskolechef/arbetat i grundskola)