Emma Persson: En gemensam spelplan för att gå i (lärande-)mål

Det heter ofta att vissa elever har svårt att platsa i skolan. Men tänk om det istället är så att skolan som fysisk plats har svårt att platsa i vissa elever? Det är faktiskt en hoppfull tanke, skriver Emma Persson (red.)

När jag under min lärarutbildning har varit ute på Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) har tankar kring elevernas placering i klassrummet ofta lyfts – både av mig, handledare och kollegor: ”Var ska jag placera den här eleven för att hen lättare ska kunna koncentrera sig?”, ”De där eleverna kan inte arbeta när de sitter tillsammans, de behöver placeras långt ifrån varandra.”, ”Jag testar om denna fria placering fungerar, annars får jag organisera fasta platser till eleverna.”. Om jag tar ett steg tillbaka och visualiserar dessa tankar ser jag framför mig en spelplan där läraren frenetiskt flyttar runt elever likt spelpjäser, där placeringen blir avgörande för om alla elever tillslut ska kunna gå i (lärande-)mål eller ej. Spelplanen – klassrummet – är något passivt som fylls med mening av mänskliga aktörer – lärare och elever. Jag funderar kring vad som händer om klassrummet istället förstås som något med agens, det vill säga något som påverkar de elever som vistas däri? Och vidare, hur påverkas elevers möjlighet att ta plats i klassrummet på sina villkor om de själva är med och organiserar den gemensamma spelplanen?

Min erfarenhet är att det finns människor som hävdar att vissa elever har svårt att platsa i skolan. Tänk om det istället är så att skolan som fysisk plats har svårt att platsa i vissa elever? Detta blir för mig en hoppfull tanke. Istället för att som lärare anta ett förhållningssätt som innebär att avfärda vissa elever som ”hopplösa fall”, kan istället det normativa klassrummet förstås som en mer eller mindre lämpad plats för vissa elevers lärande. Elever är individer och skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart, vilket är framskrivet både i Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, samt för gymnasieskolan. Denna unika egenart bör inte rubbas. Det fysiska klassrummet däremot kan med fördel modifieras för att passa elevers behov. För att kunna förstå hur rummet kan utformas för att möjliggöra för elevers lärande behöver deras relation till platsen synliggöras.

Simon Ceder, som bland annat forskar inom posthumanistisk och pedagogisk filosofi, skriver i sin text ”Att läsa med hundar: Om posthumanism och pedagogisk relationalitet” om hur ett intra-relationellt perspektiv kan appliceras på till exempel en skolkontext. Perspektivet innebär att allt är i ständig relationalitet och att relationen i sig kan ses som en utgångspunkt och att subjekt således kan ses som en effekt av relationen. Min förståelse av detta är att elever och deras upplevda handlingsutrymme i skolan bland annat kan förstås som effekter av deras relation till det fysiska klassrummet. Upplever till exempel en elev att hen kan ta plats på sina villkor kan hen ”bli till” tillsammans med klassrummet och känna sig inkluderad där. En annan elev kanske upplever att klassrummet inte tillgodoser hens behov, vilket kan förstås som att relationaliteten påverkar eleven och hens möjlighet till lärande på platsen negativt. Jag hävdar därför att det blir viktigt att gemensamt försöka förstå den pedagogiska relationaliteten i klassrummet för att den ska kunna fungera stödjande för elevernas lärande.

Jag menar att elever är experter på att vara elever och de är även experter på sina egna behov. Detta blir en oumbärlig resurs när det handlar om att förstå hur klassrummet som pedagogisk plats fungerar. Denna resurs borde även med fördel utnyttjas när det handlar om organiseringen av möbleringen på platsen. Min erfarenhet är att det allt som oftast är läraren som organiserar klassrummet, visserligen med elevernas behov i åtanke, men utan kontinuerlig utvärdering av hur möbleringen faktiskt uppfattas av eleverna kan det bli svårt att nå någon djupare förståelse kring detta.

På Skolverkets hemsida finns en artikel av Claes Nilholm och Barbro Alm omnämnd, ”Ett inkluderande klassrum? Bara om eleverna själva anser det!”, som just gör den viktiga poäng som rubriken antyder – inkludering i klassrummet görs för elevernas skull och bör bedömas utifrån deras upplevelser av platsen. Det blir för mig självklart att elevernas röster om klassrummet är den kvalitetsstämpel som alla lärare bör sträva mot att få. Dock finns det den ständiga invändningen här, som så många gånger förr i skolans värld – tiden, eller snarare bristen på densamma. Finns det tid att möblera om inför varje ny lektion, att undersöka elevernas tankar och idéer om möblering och samtidigt fokusera på undervisningen? Jag funderar på om detta experimenterande behöver stå i motsättning till undervisningen? Kanske kan det till och med bli en del av undervisningen?

Ebba Theorell, konstnärlig handledare i forskningsprojektet ”Det magiska språket” på Stockholms Universitet, talar om att arrangera platser som ”oemotståndliga zoner för skrivande”. Kan klassrum arrangeras som oemotståndliga platser för lärande? För att nå detta menar jag att den fysiska platsen behöver undersökas gemensamt av lärare och elever, genom att till exempel testa olika typer av normbrytande möbleringskonstellationer eller inredning. Detta tror jag är fullt görbart inom ramen för undervisning. Hur kan till exempel en bildsal organiseras för att göra den till en inspirerande plats för skapande? Hur kan en matematiksal uppmuntra elevers koncentration och kreativa tänkande? Jag tror inte att svaren enbart kan formuleras av lärare, utan eleverna bör här ses som en tillgång för att kunna nå gemensam förståelse av klassrummet som pedagogisk plats.

Jag vill avslutningsvis återgå till spelplanen jag visualiserade i början av denna text. Jag menar att ovan nämnda gemensamma förståelse av klassrummet ändrar rollerna på spelplanen; från att läraren ses som spelledare som ensam placerar ut elever och kontrollerar klassrummet, till att istället positionera eleverna som aktiva medspelare mot ett gemensamt mål. Jag tror att lärare generellt behöver ställa sig frågan: är eleverna dina spelpjäser, motspelare eller medspelare?

Emma Persson studerar till ämneslärare för gymnasieskolan, på Konstfack, i ämnena bild och design.

Referenser

Ceder, S. (2017). Att läsa med hundar: Om posthumanism och pedagogisk relationalitet. I Bergstedt, B. (red.). Posthumanistisk pedagogik. Malmö: Gleerups.

Nilholm, C., & Alm, B. (2010). An inclusive classroom? A case study of inclusiveness, teacher strategies, and children’s experiences. European Journal of Special Needs Education. Vol 25, No. 3, 239-252, återgiven på https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/ett-inkluderande-klassrum-bara-om-eleverna-anser-det, 2019-10-24.

Theorell, E. (2018). Estetiska ämnesdidaktiska rum. I von Schantz, U., Thorgersen, K. och Lidén, A. (red.) De estetiska ämnenas didaktik – Utmaningar, processer och protester. Stockholm: Stockholm University Press.