Fanny Edenroth Cato: Allas rätt till studiehjälp i gymnasiet – inte längre en självklarhet?

Under våren 2012 undersökte  Fanny Edenroth Cato bl.a. hur studiehjälpen förändrats sen den infördes i sin moderna form år 1964. I masteruppsatsen kom hon fram till att bidraget gått från att framförallt vara ett medel för att minska samhällets socioekonomiska klyftor till att  fungera som ett påtryckningsmedel för att få eleverna att närvara. Studiehjälpen tenderar i dag att framstå som en belöning för önskvärt beteende, ett bidrag som enbart ska tilldelas elever vilka deltar i undervisningen på heltid.

De skärpta reglerna gällande frånvaro i gymnasiet föregicks av att CSN:s arbete hamnat i centrum för granskning, bl.a. därför handläggningstiderna bedömts som orimligt långa. Det administrativa målet för studiehjälpen ändrades från att minska betydelsen av ekonomiska, geografiska och sociala hinder för gymnasiala studier till att förkorta handläggningstiden för extra tillägg och inackorderingstillägg. Under 2011 gav regeringen utredare uppdraget att undersöka hur studiehjälpen kan moderniseras. Den centrala frågan är dess inriktning och mål. I väntan på denna utredning kan man dock konstatera att en hel del av de fundamentala förändringar som skett i svensk utbildningspolitik under de två senaste decennierna har tagit extra fart efter att alliansen kommit till makten 2006.

Det förra målet hade en viktig funktion i det svenska välfärdssamhället. Studiehjälpen skulle bidra till ett samhälle där social mobilitet var möjlig. Studiehjälpen skulle ha en emancipatorisk funktion, d.v.s. alla skulle ges de förutsättningar som krävdes och elevens sociala bakgrund eller klass skulle inte vara avgörande för de (icke-) utbildningsvägar eleven tog. Klassrörlighet och frihet var ett önskvärt tillstånd som främjades politiskt; gymnasieskolan var ett viktigt medel för att uppfylla detta mål. Enligt propositionen (138:1964) från 1964 borde studiehjälpen utdelas utan hänsyn till elevens uppförande eller ordning. En lämplighetsprövning tror man ”särskilt skulle drabba studerande från ekonomiskt mindre bärkraftiga hem”. Vidare hävdar man att ”en sanktion mot dåligt uppförande, (…) drabbar föräldrar i högre grad än den försumlige eleven.”.

Den nutida förändringen av studiehjälpen förefaller gå i motsatt riktning från 1964 års ideal och mål, eftersom den snarare kan antas motverka arbetar- och underklassens rörlighet. Jag ska förklara varför mot bakgrund av två dokument vars slutsatser skiljer sig åt.

Statskontorets rapport från 2009 (2009:8) kritiserar CSN:s externa kontroll och styrning av skolorna, som inte anses vara tillräcklig. En stor andel gymnasieskolor underrapporterar skolk enligt Statskontoret, och det tar för lång tid för skolorna att rapportera in till CSN. Orsaker till bristerna sägs bland annat vara att lärare inte följer de interna riktlinjerna. Utbildningssamordnare och lärare vill inte ”agera polis åt CSN”. Många lärare är måna om att ha goda relationer med eleverna och tar därför hänsyn till socioekonomisk bakgrund, när de väljer att inte rapportera in till CSN. Ett annat problem enligt Statskontoret är den norm för skolk som CSN tillämpat för rätten till studiehjälp, att olovlig frånvaro får uppgå till 20 procent, även har slagit igenom på skolorna. I dag har den kritik som framförts från Statskontoret i stort sett åtgärdats.

På uppdrag av regeringen Persson genomfördes studiehjälpsutredningen 2003 (SOU 2003:28). Utredningen föreslog att skolk inte skulle påverka rätten till studiehjälp. Förslaget gav en ny innebörd till begreppet heltidsstudier; den studerande måste delta aktivt i utbildningen, närvarobegreppet är inte något mått på hur den studerande tillgodogör sig denna. Men utredningens förslag föranledde dock inga regeländringar. Slutsatserna enligt utredningen är att studiebidraget ”(…) är av betydelse för att underlätta studierna i gymnasieskolan och för att stärka ungdomars självständighet”.

”Eftersom ekonomiska, sociala och geografiska hinder för ungdomar att skaffa sig önskad gymnasial utbildning fortfarande finns kvar, bör den framtida studiehjälpen tillsammans med andra stödsystem inom de utbildningspolitiska och familjepolitiska områdena stimulera ungdomarna att fullfölja sin utbildning.” (SOU 2003:28).

Det kombinerade familje- och utbildningspolitiska målet med studiehjälpen får framför allt konsekvenser för ”utsatta” grupper i samhället. I utredningen framgår att det extra tillägget är ett stöd som tilldelas låginkomstfamiljer och därför har en viktig familje- och integrationspolitisk roll: ”Familjer som får extra tillägg är inte en över tiden enhetlig grupp. Gruppens sammansättning återspeglar de samhällsförändringar som ägt rum i Sverige främst under 1990-talet”. Det extra tillägget har företrädesvis varit ett stöd till ensamförälderhushåll och elever med utländsk härkomst.

Enligt CSN:s statistisk för 2011/12 fick sammanlagt 364 514 elever studiebidrag varav 19 100 (5,2 %) fick det indraget. Av dessa elever som fått studiebidraget indraget hade 921 personer (7,2 %) extra tillägg. Dessa 921 ungdomar kan också förlorat andra livsnödvändiga förmåner som familjens rätt till socialförsäkringar.

Studiehjälpsutredningen från 2003 hävdar att för de studerande som har allvarliga problem inom familjen eller missbrukar droger är livssituationen så bekymmersam att hot om indragen studiehjälp knappast har någon verkan. Emellertid riskerar även hotet att uppfattas som en ren disciplinpåföljd.

Utredningens slutsatser är tydliga; problem med skolk måste mötas med elevsociala åtgärder och inte med hot om ekonomiska sanktioner. Neddragningar har enligt utredningen medfört att de studerande inte fått det stöd som de behövt. Men en utbyggd elevsocial verksamhet bör på sikt leda till färre studieavbrott. Slutligen poängteras att de effekter som en indragning av studiehjälpen medför i fråga om rätten till annat ekonomiskt stöd inte är godtagbar.

I dag förefaller en av flera utbildningspolitiska strategier vara att förebygga/förhindra skolk genom skärpta regler, vilket ska leda till skoldisciplin och studiemoral för ökat deltagande i undervisningen, som i sin tur ska påverka meritvärdena i rätt riktning. De förändrade reglerna har lett till rekordmånga indragna studiehjälpsbidrag 2012. Men vad detta kan få för konsekvenser för eleverna, skolan och samhället på längre sikt återstår att se.

Den 30 juni 2013 offentliggörs utredningen med det nya ”effektiviserade, moderniserade och renodlade” målet med studiehjälpen. Låt oss hoppas att alliansregeringen inte glömt vilken viktig roll studiehjälpen hade för att utveckla ett jämlikare Sverige och inte minst ett mer rättvist utbildningssystem. Studiehjälpen behövs lika mycket i dag som den gjorde för 50 år sedan.

 

( Fanny Edenroth Cato är student vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet)

 

 

 

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »