Göran Levin: Lärarlegitimation – läraryrkets frälsning eller….?

Regeringen har lagt fram sin proposition Legitimation för lärare och förskollärare. Avsikten är att stärka kvaliteten i läraryrket och att tydliggöra yrkesansvar. Förslaget välkomnas över partigränserna, alltså även av socialdemokratin samt av de lärarfackliga organisationerna. Av remissrundan framgår att Högskoleverket (HSV) avstyrker hela förslaget, likaså Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), LO och Statskontoret. Nästan 20% av remissinstanserna är negativa.

En reform för behörighet och status?

Man kan ur propositionen utläsa två huvudsakliga skäl för införandet av en lärarlegitimation. Lärarexamen anses inte tillräcklig och därför måste lärarens förmåga att självständigt utöva yrket prövas i  ytterligare ett steg. Detta steg innebär att en person med lärarexamen måste genomgå ett introduktionsår med godkänt betyg för att därefter söka lärarlegitimation. Lärarens ansvar i sitt arbete vill man också tydliggöra, bl.a. genom att en lärarlegitimation kan dras tillbaka. Ytterligare skäl är att läraryrkets status härigenom tänks höjas, vilket är lärarorganisationernas stora förhoppning. Enligt remissyttrandena från HSV, SKL och LO är detta dock inte troliga effekter.

Legitimationsbegreppet knyts också till ett behörighetsbegrepp. Legitimationen är generell, men behörigheten avgränsar till ämne/n och årskurs/er. Enligt propositionen kommer behörigheten att anges i legitimationen och regeringen avser att i förordning meddela hur detta skall gå till. Avsikten är att komma ifrån att lärare anställs utan att ha en utbildning för just det som de skall undervisa om.

Misstro mot lärarutbildningarna

Det är mycket tydligt att man misstror lärarutbildningarna. Fel studenter kommer in genom att alla antas, menar man, och dessa studenter tillåts sedan glida genom utbildningen utan att ha fått tillräckliga kvalifikationer för att kunna arbeta som lärare. Om detta verkligen är regeringens hållning borde man i så fall i en reformerad lärarutbildning fokusera utbildningarnas praktikkvalitet ännu mer, det som idag kallas verksamhetsförlagd utbildning. Inför den lärarutbildning som nu är på väg har man i stället skurit ner praktikomfattningen från 30 veckor till 20.

Man borde också i lärarutbildningsreformen fokusera yrkesprogressionen genom utbildningen så att det blir möjligt att följa lärarstudentens väg genom utbildningen för att få ett gediget underlag för godkännande eller avrådan och underkännande. Jag kan inte se att det finns sådana resonemang eller en sådan inriktning i styrdokumenten.

Idag har den lärarutbildning, som jag har erfarenhet av, en uppbyggd progression där studentens prestationer i VFU bedöms utifrån noggranna underlag och där lärare på partnerskolorna deltar i bedömningen. Dessutom befinner sig studenten på samma partnerskola genom hela utbildningen och kan följas under 3,5 till 5,5 år. På vilka sätt kommer ett introduktionsår att utgöra en förbättring? Vilka ytterligare prestationer skall bedömas? Har inte partnerskolans medverkan i bedömningen varit tillräckligt god redan?

Behörighet som tvångströja eller framtidsväg

Det är olyckligt att den undantagsparagraf som funnits i den tidigare skollagen utnyttjats så illa att det finns ett stort antal personer som tjänstgör som lärare utan högre utbildning och utan utbildning i det som de skall undervisa om. Därför finns naturligtvis skäl att diskutera behörighet.

I samband med grundskollärarutbildningens införande 1988 (1-7 och 4-9-lärare) utreddes vilka nya tjänstekonstruktioner som behövdes för att passa utbildningen. Borde man införa just de tjänster i grundskolan som de nya lärarna utbildats för?  Utredningen lades dock på is, eftersom man såg att det inte längre var utvecklande att ha kongruenta system för lärarutbildning och tjänstekonstruktioner i skolan. Systemen blev alltför låsta, studenter med annorlunda ämneskombinationer utestängdes t.ex. från den ettåriga praktisk-pedagogiska utbildningen. En civilingenjör kunde inte ändra sin yrkesinriktning till lärare utan att i de flesta fall gå en ny lång utbildning. Genom den nya grundskollärarutbildningen hoppades man också att andra ämnen än de sedvanliga skulle kunna ge nya perspektiv in i skolans ämnen. Valideringssystem har därför införts för att personer skall kunna utnyttja sina erfarenheter och kunskaper in i nya professioner, t.ex. som lärare. Man menade att det låg en betydande samhällsekonomisk vinst i detta.

I grundskolan har man försökt åstadkomma bättre pedagogiska undervisningsstrukturer genom att införa längre arbetspass med utrymme för mer elevaktivitet, bredare ämnesintegration – allt för att undvika den splittring som ett byte av lärare, ämne och lokal var fyrtionde minut åstadkommer.

Vad händer då med allt detta när legitimation med behörighetsbeskrivning införs? Jag träffade själv utredningen med sin ordförande Jörgen Ullenhag vid ett tillfälle. Det var alldeles tydligt att utredningen inte hade tagit till sig vad som hänt eller resonerats om i skola och lärarutbildning sedan 60-70-talen. Man befann sig i 60-talets skola och lärarutbildning och i sina tankar om framtiden tog man sin utgångspunkt i sin egen lärarutbildning.

Sedan 1988 har t.ex. inga klasslärare utbildats. I de tidigare skolåren finns utbildade lärare antingen med matematik och no-inriktning eller med svenska och so. Numera är variationerna ännu större.

I grundskolans senare skolår finns lärare med olika ämneskombinationer. En rektor har idag att anställa lärare som så bra som möjligt passar in i skolans utbildningsorganisation. En hundraprocentig överensstämmelse är inte alltid möjlig utan måste hanteras med ansvar av rektor, som ibland kan behöva sätta in fortbildning.

Vad betyder denna legitimation med särskild behörighet för alla befintliga lärare? Kommer inte rektor längre att kunna ha kvar de tillsvidareanställda lärare, där inte behörigheten till 100% stämmer in på ämne eller årskurs? Vad händer med dem som inte har en klasslärarexamen, när nu klasslärarsystemet återinförs efter dryga 20 år?

System för framtiden?

Ett system för lärarbehörighet som är snävt utformat kommer enligt min mening att orsaka stora svårigheter i skolans nuvarande verksamhet men också i framtiden vara odynamiskt och ospännande. Lärarutbildningen byggs om igen och ska utbilda lärare med snäva ämneskombinationer och den stora satsning mot ämnesfördjupning som under de senaste tjugo åren varit riktad mot de tidigare skolåren kastas bort. Kan verkligen så många tycka att detta är en klok framtidsinriktning för läraryrke och skola? För ett samhälle i en ständigt ökande global konkurrens?

(Göran Levin har varit utbildningschef vid Lärarutbildningen, Malmö högskola)

7 Comments on “Göran Levin: Lärarlegitimation – läraryrkets frälsning eller….?

  1. Bra skrivet Göran!
    Jag läste om någon som menade att det vore mer spännande att knyta “legitimationen” till ett krav på t.ex. “tio år av framgångsrik lärargärning” vilket då skulle bli ett annat sätt att se på kvalitet och vara en benämning som är helt skild från “lärarexamen”.

    Då skulle vi kunna tala om karriär!

  2. Pingback: Göran Levin talar ut om lärarlegitimationen « Tysta tankar

  3. Pingback: ©lektorio

  4. Ja, jag upplever verkligen det väldigt viktigt att få igång en diskussion om vilka ämnen en lärare har behörighet för. Det kan väl hända att regeringen får backa när det gäller den detaljreglering av omfattningen hos legitimationen som de föreslår nu men det är verkligen inget vidare med lärare som är behöriga i fel ämnen i förhållande till det som de ska undervisa i.

    Att SKL är motståndare mot lärarlegitimationen är helt naturligt, de vill fortsätta att spara pengar på att anställa människor med för låg kompetens. Det är något som vi med snarast måste sätta stopp för. Deras användning av obehöriga lärare i så stor utsträckning anser jag vara det särklass viktigaste skälet till kunskapstappet.

  5. Lönerna och lärartätheten måste höjas och öka för att yrkets status på det hela taget ska kunna höjas. Att tvinga människor att arbeta under för både elever och lärare oacceptabla förhållanden, och sedan avkräva individuellt läraransvar för arbetsgivarens bristande resursallokering kommer inte bara att leda till rättsosäkerhet för både lärare och elever, utan även till att kvalitetshöjningen uteblir. Dokumentationen kommer med andra ord inte att motsvara det dokumenterade.

  6. Ja, jag upplever verkligen det väldigt viktigt att få igång en diskussion om vilka ämnen en lärare har behörighet för. Det kan väl hända att regeringen får backa när det gäller den detaljreglering av omfattningen hos legitimationen som de föreslår nu men det är verkligen inget vidare med lärare som är behöriga i fel ämnen i förhållande till det som de ska undervisa i. Att SKL är motståndare mot lärarlegitimationen är helt naturligt, de vill fortsätta att spara pengar på att anställa människor med för låg kompetens. Det är något som vi med snarast måste sätta stopp för. Deras användning av obehöriga lärare i så stor utsträckning anser jag vara det särklass viktigaste skälet till kunskapstappet.

  7. Pingback: Dag 8 med #merkateder – legitimation, prov och lärarfack « Johan Groths hemsida

Lämna ett svar till Jan Lenander Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »