Göran Levin: Lärarutbildningens dilemman

Lärarutbildningen har länge varit akademins sorgebarn. Nu har den återigen blivit kritiserad av Universitetskanslerämbetet (UKÄ). Hur ska man förstå kritiken, och finns det någon enkel lösning på problemet? Göran Levin menar att utbildningen är komplex – både till innehåll och organisation (red.).

Lärarutbildningen har återigen blivit utvärderad med resultatet att hälften fått en ifrågasatt kvalitet. Denna version av lärarutbildningen härrör från 2011.Tidigare lärarutbildningar har utvärderats 2008 och 2004 och då utifrån 2001 års lärarutbildning. Det läggs oerhört mycket arbete på dessa utvärderingar – både på lärosätena och på UKÄ. Frågan är om de speglar verkligheten. Är det rimligt att hälften av lärarutbildningarna bedöms med en ifrågasatt kvalitet? För att diskutera lärarutbildningen och på ett trovärdigt sätt bedöma kvalitet tror jag man behöver ha en insikt i följande punkter, som jag väljer att kalla dilemman.

Inte en utbildning – utan flera
Lärarutbildningen är inte en och densamma. Det går att jämföra med läkarutbildningen – här är utbildningen likadan för alla under cirka sex år. Därefter påbörjas en ettårig AT-tjänst och först därefter startar specialiseringen samtidigt som man arbetar som läkare.

Lärarstudenterna påbörjar omedelbart olika utbildningar – mot förskollärare, mot grundlärare med olika ämnesinriktningar och mot ämneslärare med ytterligare olika ämnen. Utbildningen sker vid olika institutioner, ofta vid olika fakulteter men hålls ihop av ett program. Detta skall byggas upp med synkroniserade ämnesstudier vid olika fakulteter och institutioner samt varvas med det som idag kallas den utbildningsvetenskapliga kärnan som också innehåller verksamhetsförlagd utbildning (VFU), i samarbete med ett stort antal skolor i olika kommuner. Det förutsätter från alla parter ett utomordentligt gott samarbete och en hög grad av lojalitet mot lärarutbildningens mål.

Här skall dessutom lärarstudenterna följas genom utbildningen (jag lämnar den kortare kompletterande lärarutbildningen utanför) och kontinuerligt bedömas utifrån examensmålen. Det rör sig ju om en professionsexamen – liksom läkare m.fl. Det gäller kraven på vetenskapligt tänkande och akademiskt skrivande. Men det gäller också prestationen i klassrummet ute i den s.k. verkligheten. Det byggs upp system för detta men de skall synkroniseras i hela denna stora utbildning mellan institutioner och fakulteter och skolor.

Vetenskaplig kvalitet måste erövras över tid
Under de senaste decennierna har den vetenskapliga kvaliteten på lärarutbildningarna höjts systematiskt. Examensarbetet har införts. Det vetenskapliga skrivandet genom utbildningen har byggts upp, vilket började med grundskollärarutbildningens införande. Det går att likna vid samma sorts kvalitetsutveckling i utbildningarna till socionom och inom vården. Socialt arbete och vårdvetenskap är två forskarutbildningsämnen som har byggts upp. Det är betydligt svårare inom lärarutbildningarna.

En lärare vilar i sitt innehåll. Det innebär att hen har en kompetens mot ämnen – två om man har en examen inriktad mot gymnasieskolan, bredare om man kommer längre ner i skolsystemet. En lärarexamen består av ca 75-80% ämnesstudier och resten av en utbildningsvetenskaplig kärna. Sammantaget ger detta identiteten som lärare. Men lärare har olika kompetens – somliga inom humaniora, andra inom naturvetenskaperna o.s.v. och dessutom mot olika delar av skolsystemet. Kan man då utforma ETT forskarutbildningsämne, inom vilket man bygger upp den vetenskapliga kompetensen för skolan och lärarutbildningen?

Under tidernas lopp har det funnits ämnet Pedagogik och inom ramen för detta också olika ämnesdidaktiska inriktningar på vissa lärosäten. Idag finns flera forskarutbildningar med ämnesdidaktisk inriktning, som olika lärosäten samarbetar om. Men det är avgörande viktigt att resurser skapas för att systematiskt bygga upp forskarutbildningsämnen relevanta för skola och lärarutbildningens olika ämnen. Och att denna process ges tid!!!! Om inte detta sker kommer inte heller den vetenskapliga kvaliteten att bli adekvat. Inte heller kommer man till lärarutbildningarna att kunna rekrytera forskarutbildade lärare med rätt kompetens, som vilar på konkret vidareutvecklad kunskap i skolans frågor och utmaningar. Det handlar både om innehåll och form eller både ämne och läreri. Här har man fortfarande långt att vandra innan t.ex. examensarbetena innehåller verkliga fördjupningar i skolans innehållsfrågor och elevernas meningsbärande lärande.

Resurser krävs för en professionsexamen
Under 1980-talet hade lärarutbildningarna stora resurser till sitt förfogande. Ja, studenterna var så upptagna av lektioner att tiden svårligen räckte till för en ordentlig litteraturbasering. Man kunde följa studenterna under deras praktik genom många lektionsbesök och undervisningen i metodik var omfattande. Dessutom fanns under 1960-och 1970-talen en praktiktermin inbyggd i utbildningen.

I samband med att lärarutbildningens praktisk-pedagogiska del (det som idag kallas för den utbildningsvetenskapliga kärnan) i högre grad kom att litteraturbaseras minskades också tilldelningen av resurser successivt. Från mitten av 1990-talet var tilldelningen på normal akademisk nivå och har sedan dess på samma sätt som övrig akademisk utbildning drabbats av kontinuerliga årsvisa nedskärningar eftersom pris-och löneomräkning inte tillämpats fullt ut eller rent av saknats helt.

I en professionsutbildning måste finnas resurser som är unika eftersom den just siktar mot en professionsexamen – en yrkesexamen. Den behöver yrkesanknytas genom praktik eller verksamhetsförlagd utbildning, vilket kostar extra. Studenterna måste förberedas mera handfast jämfört med rent teoretiska utbildningar. Det kallades förr metodik och kostar pengar. Dessutom måste det finnas system för att följa studenterna genom deras utbildning och göra de bedömningar som behövs för att ge ”feed-back” och för att vid behov avråda. Till detta behövs också särskilda resurser. För närvarande har dessa kraftigt urholkats och lärarutbildningarna har under många år slagit knut på sig själva för att klara uppdraget.

Den politiska diskussionen rör endast en yta
Lärarutbildningen är den mest politiskt uppmärksammade av akademiska utbildningar. Och så kanske det skall vara, eftersom skolan är ett gemensamt samhällsprojekt (före marknadiseringens intåg – men det är en annan historia). Men lärarutbildningen är en mycket komplex utbildning, vilket jag försökt antyda ovan. Man kan t.ex. inte säga att den utbildningsvetenskapliga kärnan är den egentliga lärarutbildningen. Då har man inte förstått dess helhet där ämnesstudierna med didaktisk inriktning utgör den i särklass största delen. Man får ofta intrycket att debattörerna inte ens har satt sig in i högskoleförordningens mycket detaljerade anvisningar. Att enbart diskutera ämnet pedagogik (som för övrigt inte finns som ämne i lärarutbildningarna) och dess företrädares hållning till t.ex. hjärnforskning är en märklig reducering av lärarutbildningarnas innehållsmässiga vidd.

Odet flum används ofta i diskussionen om skola och lärarutbildning. Det antyder ytlighet och okunskap. Under årtiondenas lopp har man diskuterat ämne och praktik. Vissa perioder har praktiken fått tio veckor ökad tilldelning genom politiska beslut. Då anklagas beslutsfattarna för ointresse för ämnena och skolans innehåll. Andra perioder har det varit tvärtom – praktiken har minskat. Då kommer anklagelserna från avnämarna, de som erfar kvaliteten på lärarnas prestationer i klassrummet. En sådan diskussion är ETT exempel på ytlighet och icke fruktbar motsättning i det politiska samtalet om lärarutbildningarna.

Alla dessa diskussioner tenderar så småningom att leda till att man beslutar om att genomföra en ny lärarutbildning. Då skall nya system byggas upp, tusentals kursplaner författas, institutioners kurskonstruktioner byggas om o.s.v. Detta har de senaste decennierna skett med en viss regelbundenhet. Lärarutbildningarna hinner inte genomföra mer än ett par antagningsomgångar förrän det är dags att totalt ändra – i stället för att tillåtas fördjupa, successivt förändra och finslipa. Detta är oerhört frustrerande och orättfärdigt mot alla dem som lägger ner sin själ för att göra lärarutbildningarna så bra som det nu är möjligt efter rådande förutsättningar.

 

Göran Levin är före detta lärare, skolledare och utbildningschef vid Lärarutbildningen i Malmö.

 

Bild: Orkanen, Lärarutbildningen vid Malmö universitet.
Fotograf: Håkan Röjder

7 Comments on “Göran Levin: Lärarutbildningens dilemman

  1. Tack för mycket välkomna nyanser och viktiga bakgrundskunskaper. Det är sorgligt när lärarutbildningen får löpa gatlopp i medierna därför att debattörer och politiker verkar vilja vinna billiga poänger på en väldigt mångfacetterad utbildning. Jag är övertygad om att det är det idoga förändringsarbetet av lärarutbildningens alla trädgårdsarbetare som bär frukt. De enkla lösningarna är just bara enkla lösningar.

  2. Tack Göran!

    Det är lätt att bli cynisk när kommer från alla håll och är motsägelsefull. Frågan är väl om det finns utrymme för offensivt nytänkande när läget är så pressat på fältet? Idag verkar det mest handla om att rekrytera och överleva.

    Ok – jag har en idé som bryter mot dagens struktur, men kanske erbjuder en långsiktig lösning.

    Utbildningen delas upp i två steg. Först läser studenterna en ganska praktisk utbildning med mycket ämne och didaktik. Efter två år får de en examen som motsvarar underläkare, därefter väntar fem års välbetald men hårt reglerad AT-tjänst.

    De som därefter vill fördjupa sig och ta en full förskollärarexamen erbjuds 1,5 års studier med mycket förmånliga villkor. Under denna tid står naturligtvis vetenskapsteori, forskningsmetodik och verksamhetsutveckling i centrum.

    Idag skriver studenter examensarbete med ca 15 veckors erfarenhet (VFU) i bagaget. Det är konstigt.

  3. Jag håller med om det mesta. Lärarutbildningen är den på sikt viktigaste skolfrågan. Lärarna behöver lärarutbildning. Forskarna behöver forskarutbildning. På den lärarutbildning där jag var verksam resulterade en huggsexa om resurser i att lärarutbildningen förvandlades till en kläckningsanläggning och försörjningsinrättning för forskare. Se artikeln ”Så slaktades en lärarutbildning” i boken Tankeställare om skolan http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tankestallareOmSkolan.pdf

  4. Bra historik – dåligt framtidsförsvar. Lärarutbildningen har motvind både i en svag AKADEMI och i en allsmäktig REFORMPOLITIK.
    Abbott 1986, s 36, resonerar om problem som uppkommer i samband med EXPERTERS möjlighet att hävda sina ARBETSUPPGIFTER.
    Jag hävdar att PRAKTISERANDE lärare, autonomt och självdetermigt i grupp, bestämmer sin jurisdiktions OBJEKTIVA VÄSEN.
    Som kunskapsanalytiker föreslår jag FÖRMEDLA KUNSKAP i skola. Vilket då har en pendang i TILLVARATA KUNSKAP i arbetsliv.

  5. Den här artikeln är ett utmärkt, kunnigt och insiktsfullt svar på den ideliga kritiken mot lärarutbildningEN. Vi har inte en lärarutbildning i Sverige, vi har ett tjugotal lärarutbildningAR. Och var och en av dem innehåller i sin tur olika inriktningar. Precis som du visar Göran är det också en ohållbar situation att nya direktiv ideligen tvingar lärosätena att i grunden göra om sina lärarutbildningar innan de nyss skapade hunnit etablera sig och provas på ett någorlunda systematiskt och insiktsfullt sätt.

  6. Dagens läraryrke är på utdöende och dagens lärarutbildning kommer att läggas ner.

    Framtidens undervisning kommer att digitaliseras och individualiseras och lärarna blir;

    “utbildningsledare som varken behöver ha förberedelsearbete, ge eller rätta prov, eller sätta betyg. Deras huvudsakliga arbete blir att hjälpa eleverna att välja den bästa programvarianten i förhållande till deras individuella begåvningstyp, handleda assistenterna och generellt vara en inspirationskälla för eleverna. Alla elever blir själva ansvariga för sin utbildning och får all den individuella hjälp de behöver för att nå sina kunskapsmål, hur högt de än är satta”.

    Se vidare på http://www.sweducation.info

    Lennart Swahn

  7. Tack för kommentarer här eller direkt via mail. Mina skäl till att skriva denna artikel var en slags frustration över att den politiska diskussionen kring lärarutbildningarna inte kommit längre och att den verkar gå i rundgång. Den erfarenheten har förvärvats under många års arbete som ansvarig i lärarutbildning. Jag är också fortfarande starkt övertygad om lärarens betydelse för ungas utveckling och inväxt i samhället.

Lämna ett svar till Göran Levin Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS