Gunilla Molloy: Panelsamtal som underhållning

Det initiativ som Stockholms Universitet tagit; att under hösten 2011 ha fyra panelsamtal om lärarutbildningen, var tydligt annonserat långt i förväg. Några dagar innan kom också annonser i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Påminnelse på universitetets hemsida dök upp med jämna mellanrum. Föreläsningens tema, som bland annat var ”lärarutbildningens kvalitet och lärarnas arbetsvillkor och förutsättningar att vara goda lärare”, är högst relevant. De inbjudna talarna, som vid första tillfället var Maciej Zaremba och Sven-Eric Liedman, var ombedda att ”formulera sina svar på problem inom skola och lärarutbildning”. Dagen efter skrev rektor Kåre Bremer på sin blogg att ”samtalet kom att handla mycket om lärarrollen och att den måste stärkas, men det är som vi vet ingen lätt fråga. Det blev i alla fall mycket underhållande med många skratt och applåder.”

P1030683Vad man ser (och hör) beror naturligtvis på vad man vill se (och vill höra). Och vad man ser blir kanske också extra konturskarpt i ljuset av vad man saknar och hade velat se. Jag hörde också några (inte många) skratt och några applåder. Men vad var det som delar av publiken skrattade och applåderade åt?

Maciej Zaremba inledde med en liknelse mellan läraryrket och vad som kan ske vid en bilprovning. ”Tänk er”, sa han, ”att man kommer dit med sin bil och så finns det ingen som har utbildning, men man har kallat in någon som själv kört bil och som därför anses kompetent att göra en bedömning. Och blir man underkänd kan man köra till en annan verkstad och bli godkänd där”. Zaremba har under sina skolbesök säkert sett obehöriga lärares mer eller mindre lyckade försök att undervisa i ämnen i vilka de inte är behöriga och liknelsen med en bilprovare, som de flesta i publiken kunde relatera till, väckte skratt. Liknelsen var dråplig, javisst. Men vad säger bilden egentligen om ”lärarutbildningens kvalitet och lärarnas arbetsvillkor och förutsättningar att vara goda lärare”? Var det detta inlägg som Kåre Bremer syftade på när han skrev att samtalet blev i alla fall underhållande?

Det är lätt att sitta som åhörare och önska att samtalets moderator, i detta fall Sigbritt Francke, skulle ha lyft bilden av läraren/bilprovaren från det igenkännande skrattet och upp till en mer problematiserande nivå. Varför sätter rektorer lärare att undervisa i ämnen i vilka de inte är behöriga och hur ser de arbetsvillkor ute i kommunerna ut som gör att lärare accepterar detta?

När Sven-Eric Liedman som näste talare blev ombedd att beskriva läraryrket använde han bilden av en skådespelare, som ständigt måste kunna fånga sin publik. Hans framställning var också underhållande. Han föreslog dessutom att lärarutbildningen borde ta hjälp av utbildade skådespelare. De skratt som här kom var något mer svårdefinierbara. Ett stillsamt påpekande om att en lektion ”inte var vilken pjäs som helst” fångades inte upp och inte heller påpekandet om att en skådespelare gör en rolltolkning utifrån ett redan skrivet ett manus, vilket en lärare inte gör.

Men ur ett didaktiskt perspektiv är det faktiskt vad en lärare gör. En lärare skall, för att kunna förhålla sig till det manus som heter kursplan och läroplan, också kunna tolka det. I detta manus första replik finns begreppet ”demokratins grund”. Det följs av repliker som talar om ”kunskaper och värden”, om ”mänskliga rättigheter” och om ”språk, lärande och identitetsutveckling”. Öppningsreplikerna i lärarens manus pekar på det dubbla uppdrag som läraren skall gestalta i klassrummet; kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget. Ett samtal om hur utbildningen skall kunna säkra ”lärarutbildningens kvalitet och lärarnas arbetsvillkor och ge lärarna förutsättningar att vara goda lärare”, d.v.s. förmågan att konkretisera det dubbla uppdraget, hade vi, som inte skrattade och applåderade, önskat få höra.

Nu försvann istället kvällens fråga bakom bilder av bilprovare och skådespelare och det blev begrepp som betecknade deras yrkesskicklighet som lyftes fram. Men lärarprofessionen har sina egna begrepp, varav en del står redan i läroplanens inledande avsnitt. Vår nya läroplan poängterar dessutom den starka kopplingen mellan kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget genom att båda texterna finns i samma bok.  Att därför tala om en yrkesprofession utan att använda de begrepp som betecknar innehållet i denna profession, är att visa sin okunnighet om professionen i fråga. Naturligtvis blir det ”ingen lätt sak att stärka lärarrollen”, som Kåre Bremer skriver i sin blogg, om man inte kan definiera lärarollens innehåll och inte heller relaterar den till gällande kursplan. Att tolka läroplanen som ett ”manus” för den dagliga verksamheten i klassrummet för att sedan kunna gestalta det dubbla uppdraget i klassrummet är, vill jag påstå utifrån min trettioåriga erfarenhet som högstadielärare, en krävande intellektuell verksamhet i kombination med en högt uppdriven social kompetens.

Men kanske kom jag till föreläsningen med något negativa förväntningar. För redan skrivningen att talarna skulle ”formulera sina svar på problem inom skola och lärarutbildning” gjorde mig avvaktande. Varför inte lika gärna svar på ”problem inom skola och kommunal förvaltning”? Eller svar på ”problem inom skola och bostadssegregation”?

Det är sant, som Kåre Bremer skrev, att hur man stärker lärarollen ”inte är någon lätt fråga”. Men en diskussion om lärarollen och professionens  dubbla uppdrag blir inte lättare genom att reduceras till underhållning.

(Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet)

8 Comments on “Gunilla Molloy: Panelsamtal som underhållning

  1. Skulle skribenten (och andra) kunna vara hyggliga och något utveckla “demokratiuppdraget” i skolan. Fordom avsåg man med “demokrati” ett styrelseskick, som syftade till att åstadkomma, att den politik som förs, det ska vara den politik som en folkmajoritet anser ska föras (vilket kan åstadkommas t.ex. genom beslutande folkomröstningar/direktdemokrati, inkluderar yttrandefrihet etc).

    Men ordet “demokrati” verkar ha genomgått en stor betydelseglidning. Åke Isling kallar avskaffandet av realskolan för ett införande av en “demokratisk skola”. IKEA gör reklam för ett “demokratisk skåp” (vilket är ett skåp med flera lådor). Osv.

    Så.. vad lär skolan barnen, när skolan fullgör “demokratiuppdraget”?

  2. Varför sådant förakt för underhållning?
    Liknelsen med skådepelare är alls inte dum. Liksom i det yrket är det alltför många lärare som intar scenen utan att kunna behärska den tillsammans med publiken.

  3. Jag tycker det är synd att så många skoldebatter ska sväva ut i helt allmänna samhällsdebatter som inte leder någon vart och gladdes över hur väl sammanhållen den här var. De tre huvudpersonerna bidrog ändå på ett mycket bra sätt med olika perspektiv och utgångsunkter.Jag har ju bevistat forskningsdebatter med stort djup som ändå ser positivt på humor och färgrika paralleller. Tyvärr känns efterslängarna kring skämtsamheten mest som gnäll.

    En huvudpoäng tycker jag verkar vara att polemisera mot bilverkstadsparallellen. För mig som känner igen så mycket av kommunbyråkraternas misskötsel av skolan i den parallellen så känns det här som ett fåfängt försvar för ett vanstyre vi borde bort ifrån.

  4. Jan skriver: “För mig som känner igen så mycket av kommunbyråkraternas misskötsel av skolan i den parallellen så känns det här som ett fåfängt försvar för ett vanstyre vi borde bort ifrån.”

    Det är en viktig punkt! För att lärare skall ha en chans att göra sig själv rättvisa måste han undervisa inom ett läroämne han behärskar och trivs med. Man sätter inte en trestegshoppare att göra bukoperationer. Men när det gäller lärare så tvingas de syssla med något helt annat än de utbildats för.

    Visst var Zarembas inlägg roligt, men det var sant. Skolan är så fruktansvärt misskött som Zaremba beskriver och i många fall värre ändå. Jag hoppas ni lade märke till att ingen – ingen enda – påstod att Zaremba överdrev eller hade fel. Den lustigheten borde skrämt! Den var alltigenom sann!

  5. Jag tror knappast att de är de så kallade obehöriga som ska stå på skampålen för lärarhögskolornas undermåliga kvalité. Många av de så kallade obehöriga har flera års högre studier bakom sig, men inte från en lärarutbildning som har haft stora brister i kvalité. Våga bedöma och kritisera undermåliga skolledare, skolchefer, utvecklingsledare, arbetslagsledare (när det gäller skolan får ledare sällan det ansvar som gäller ledare utanför skolan tycker jag det verkar som) och behöriga lärare, våga bedöma och kritisera fackets roll.

  6. ” … en krävande intellektuell verksamhet i kombination med en högt uppdriven social kompetens.”

    Stort tack för klarsyn och kloka ord!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »