Gunnar Berg : Lärare som ledare – Caligula kontra Pippi

Ingemar Bergmans och Alf Sjöbergs Hets från 1944 är en svensk filmklassiker som utspelas i skolmiljö. Filmen förknippas oftast med skådespelaren Stig Järrels briljanta rollgestaltning av en brutal latinlektor, kallad Caligula. Hets utspelar sig i ett tidsskede då det svenska samhället präglades av det andra världskriget rasande in på knutarna, och betraktas filmen i det perspektivet hamnar obönhörligen kampen och kontrasten mellan diktatur och demokrati i fokus; Caligulas bokstavliga och bildliga likhet med Himmler är slående.

I boken Lärare som ledare – i och utanför klassrummet (Studentlitteratur, 2012) vidgar Jakob Billmayer fokuserandet på Caligula genom att även lyfta in filmens svensklärare Pippi (spelad av Gösta Cederlund) i sammanhanget. Om Caligula står som sinnebild för nazistisk ondska, kan vi i Pippis rollgestalt ana åtskilligt av dåtidens demokratiska folkhemsideologi.

Det gemensamma i Caligulas och Pippis annars diametralt olika ledarstilar är att de i kraft av den professionella auktoritet som följer av formell position och lång utbildning, är sina respektive klassrums obestridliga chefer. Skillnaden ligger i hur de operativt utövar det informella ledarskap som följer i kölvattnet av det formella chefskapet. Caligulas chefskap utgör grogrunden för en ledarstil grundat på föreställningen att gymnasisterna är underordnade lärjungar underkastade hans våldsregim. För att bryta ner lärjungarna till total undergivenhet, vilar Caligulas latinundervisning på ett utstuderat förtryck av lärjungarna i allmänhet och gymnasisten Wigren (spelad av Alf Kjellin) i synnerhet. Att söka syndabockar och utsätta dem för våld i form av väl iscensatta trakasserier och förödmjukelser är för latinlektorn verkningsfulla medel ägnade att disciplinera – tukta – lärjungarna till blind åtlydnad. Pippi praktiserar å sin sida en ledarstil som går ut på att vinna elevernas (elev = en som ”lyfter”) förtroende. Han kan till och med kan kosta på sig ett visst mått av självironi som ytterligare stärker hans auktoritet. Hans lektioner präglas av en avspänd atmosfär och – med dagens språkbruk – av lustfyllt lärande. Pippi visar empati för sina elever, och blir påtagligt bekymrad när Wigren visar tecken på att fara illa av Caligulas trakasserier.

Avgrunden mellan Caligulas och Pippis ledarstilar kan ytligt sett uppfattas som övertydliga och klichéartade uttryck för kampen mellan ont och gott. I likhet med Billmayer vill jag dock hävda att Hets inte bara är av intresse i ett film- och skolhistoriskt sammanhang utan även, som jag återkommer till nedan, i perspektivet av hur lärare utövar sitt ledarskap i dagens skola. Filmen visar nämligen att inom det frirum som inramade lärares formella ledarskap i 1940-talets gymnasium, var det fullt möjligt och tillåtet för lärare att praktisera diametralt olika ledarstilar. Vare sig Caligula eller Pippi kan beslås med att begå formella tjänstefel. Skolans rektor (spelad av Olof Winnerstrand) ger Caligula och Pippi fria tyglar att leda sin respektive undervisning på det sätt man finner för gott. Det då tillgängliga frirummet öppnade alltså för ett informellt ledarskap som inom en och samma institutionella överbyggnad tillät såväl diktatoriska som demokratiska inslag.

Karismatiskt ledarskap

Slutsatsen av det ovan sagda är det formella chefskapet är en aspekt av lärares ledarskap, medan det informella – d.v.s. ledarskapets faktiska utövande – är en annan. Detta för oss över till en aspekt av lärares ledarskap med avgörande betydelse för hur lärare praktiserar sitt yrke i och utanför klassrummet, nämligen ledarskapets karismatiska aspekter. Enligt ordboken betyder karisma ungefär lyskraft. Ett karismatiskt ledarskap bottnar i att dominans och maktutövande i väsentliga avseenden grundas på ledarens – i detta fall lärarens – personliga utstrålning.

I en essä i Dagens Nyheter den 22 oktober 2011 fångar Lena Andersson in några väsentliga aspekter av karismatiskt ledarskap i allmänhet. Som ett exempel lyfter hon fram Carl Bildts förmåga att med retorisk skicklighet och goda sakkunskaper, kryddad med en understundom arrogant framtoning, skickligt desarmera alltför påflugna och kritiska journalister. På detta sätt motar han resolut Olle i grind för att bli utsatt för besvärliga journalistdrev. En nyhetsreporter som dristar sig till att ta upp en kontroversiell fråga med Bildt är medveten om risken att han eller hon själv kan bli sittande med Svarte Petter. Följden av detta är att journalister drar sig för att utmana den såväl auktoritäre som auktoritative utrikesministern. Lena Andersson skriver att Carl Bildt som ledartyp ”… utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa.”

En ledare med stark karisma som medvetet och utstuderat skapar osäkerhet omkring sig genom att härska genom att söndra omges inte sällan av lismande jasägare. Med Lena Andersson kännetecknas en sådan av att hon/hon är ”… iakttagen och granskad, samtidigt ignorerad. Man blir en tiondel av sin personlighet, en ögontjänare och ett visset blomster”.  Men den karismatiska ledaren behöver självfallet inte vare en makttörstande buse. Han/hon kan lika gärna vara en hjälte som ger ifrån sig gaser som får medarbetarna att växa, upptäcka nya kvaliteter hos sig själva och andra och prestera oväntade, kanske rentav häpnadsväckande, ting.

För lärarkaraktärerna Caligula och Pippi, som togs upp ovan, bottnar chefskapet i deras formella positioner. Men det verkligt intressanta i sammanhanget ligger i själva utövandet av ledarskapet såtillvida att det är här som den karismatiska dimensionen kommer in i bilden. Caligulas karisma utstrålar förakt för svaghet och han odlar sitt skräckvälde på denna grund. Pippis karisma uttrycker däremot trygghet, faderlighet och sympatisk empati. På ett principiellt plan stämmer Lena Anderssons karaktäristik av auktoritärt ledarskap in på Caligula (detta sagt utan någon jämförelse med Carl Bildt). Genom kombinationen av formell makt och utsöndrande av en illvillig auktoritär gas öppnar den pedagogik Caligula tillämpar för att lärjungarna tuktas till osjälvständiga, följsamma och rädda lismare.

Det finns emellertid en slutscen i Hets där de nykläckta studenterna (dock inte huvudpersonen Wigren som relegerats) efter avlagd mogenhetsexamen tackar sina lärare. En av dem vägrar att ta Caligula i hand och kallar honom ”svin”. Detta kan ske för att Caligula vid detta tillfälle inte längre innehar maktpositionen som följer av formellt chefskap, och grunden för utövandet av det ondsinta karismatiska ledarskapet har därmed (åtminstone visavi den årgången studenter) ryckts undan. Att Pippis lärjungar blir studenter och lämnar skolan, och att han därmed upphör att vara deras formella chef, påverkar dock knappast Pippis legitimitet som ledare. Hans forna elever kommer snarare att minnas honom hela livet som det hoppfulla ljuset i Caligulas fascistoida mörker.

Vilka krav ställer dagens skola på lärare som ledare?

Dagens i huvudsak resultatstyrda skola öppnar för en lärarroll där prov- och testresultat, betyg, kvalitetskontroller etc står i förgrunden för lärares professionella yrkesutövande. En konsekvensanalys av vad den resultatstyrda skolan innebär för läraryrket, leder emellertid inte enbart fram till slutsatser om vad lärare (enligt gängse marknadsterminologi) förväntas leverera till samhället. Väl så väsentliga i sammanhanget är de processer som leder fram till de uppnådda resultaten. Det är i första hand i anslutning till läraryrkets processorienterade delar som dagens frirum – d.v.s. arten och graden av den autonomi som den resultatstyrda skolan medger – för lärares självständiga yrkesutövande kommer in i bilden. Det är nämligen detta frirum som utgör grogrunden för lärares praktiserande av informellt ledarskap.

Konsekvensen av det ovan sagda är att den ledarskapsroll, som framstår som en väsentlig del av lärares nutida professionalism, kan beskrivas som en kombination av klassrumsorienterat– och skolorienterat ledarskap. Ledarskapet är klassrumsorienterat såtillvida att den skolpolitiska inriktningen på resultat och bedömning sätter fokus på vad elever presterar i klassrummet. Det är skolorienterat i meningen att vägen till resultaten inte bara framstår som en intern klassrumsangelägenhet, utan även som en i vid bemärkelse resursmobiliserande process som nära nog kräver att en skolas samlade frirum tas i anspråk. Det är alltså fråga om en synnerligen komplex ledarroll för dagens lärare som tonar fram ur ovanstående konsekvensanalys.

Att operativt hantera denna komplexitet, d.v.s. att utveckla en lika god ledarkompetens inom båda områdena, är måhända ett eftersträvansvärt professionellt mål för enskilda lärare, och säkert är det fullt möjligt för en och annan att uppnå. Men ett mer realistiskt scenario torde vara att lärare (i bästa fall) har sina styrkor i något av dessa områden. Icke för ty har enskilda skolor att förhålla sig till, och i vardagsarbetet hantera, hela den komplexitet som den statliga politiska styrningen öppnar för.

Enligt min mening förutsätter detta – och här kommer resursmobiliseringen in i bilden – att perspektivet breddas från fokusering på den enskilda läraren som ledare till det samlade ledarskap som ett arbetslag kan uppbåda för att hantera skolans samlade lärandeprocesser. Arbetslaget som form lämpar sig nämligen väl för att koppla samman det klassrums- och skolorienterade ledarskapet, d.v.s. ett ledarskap som innefattar såväl klasrumsarbete som organisering av elevers lärande i vid bemärkelse. De problem som arbetslaget har att tackla handlar nämligen om hur laget, snarare än enskilda lärare, kan och bör leda ett klassrums- och skolarbete som enligt Lgr 11 ska präglas av variation ifråga om innehåll, arbetssätt och arbetsformer. Att utveckla en dylik flexibilitet underlättas av om arbetslagen består av lärare med olika kompetenser, arbetsinriktningar och erfarenheter.

Här finns med andra ord plats för såväl skickliga klassrumsledare som i storgrupp ägnar sig åt traditionell katederundervisning som lärare vars ledarskap har en mer aktivitetspedagogisk inriktning. Problemet är alltså inte att dessa lärare företräder olika ledar- och lärstilar, utan tvärtom framstår detta som en nödvändig förutsättning för att arbetslaget, inom ramen för det samlade frirum som skolans dagsaktuella resultatstruktur medger, ska kunna agera som kvalificerade ledare såväl i som utanför klassrummet.

(Gunnar Berg är professor i pedagogik vid Mittuniversitetet, Campus Härnösand)