Jakob Billmayer: En vision om framtidens lärarutbildning

Lärarutbildningen innehåller många olika moment, uppdelade på olika kurser. Jakob Billmayer menar att detta inte är bra för studenternas lärande och professionsutveckling. Istället föreslår han en helt ny organisation (red.).

Endast hälften av Sveriges grundlärarutbildningar håller hög kvalitet enligt Universitetskanslerämbetets (UKÄ) senaste granskning. De övriga visar upp bristfälligheter i olika grad, ofta kopplad till svårigheten att skapa förbindelser mellan teori, beprövad erfarenhet och praxis inom utbildningarna. För den som jobbar inom lärarutbildningen är detta ingen nyhet utan det vi dagligdags tampas och försöker ta itu med. Efter snart tio år som lärarutbildare och forskare har jag kommit fram till ett förslag på hur lärarutbildningarna i Sverige skulle kunna organiseras i framtiden för att stärka banden mellan teori och praktik, samt utveckla studenters upplevelse av utbildningen som personligt meningsfullt. Jag tror dessutom att min parallella, istället för dagens sekventiella modell underlättar för lärarutbildare att organisera och gestalta utbildningen. Och nej, det handlar inte om att begära mer pengar, även om alla bör vara eniga om att lärarutbildningen i Sverige är underfinansierad.

Lärarutbildningen idag består av fyra komponenter: 1) kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan som omfattar allt från makt- och organisationsteorier till konflikthantering och utbildningshistoria, 2) kurser med fokus på ämnesinnehåll, 3) kurser med fokus på didaktik och 4) den verksamhetsförlagda utbildningen. De flesta kurser omfattar multipel av 7,5 högskolepoäng (hp) som motsvarar fem veckor. Utbildningarna består av ett konstant uppstartande och avslutande av kurser, vilket är stressigt för studenter och universitetslärare. I snitt var sjätte vecka behöver tid läggas på tidskrävande introduktionspass. Frågor om de formella kraven överskuggar ofta frågor om mål och mening med utbildningen. Många e-postmeddelanden jag får av studenter handlar om rädslan att bli underkänd på grund av hurde skriver och inte vadde skriver.

Det sekvenserade och separerade sätt som lärarutbildningar är organiserade på leder till att universitetslärarna upplever sig jobba i en utbildningsfabrik och en tendens hos studenterna att ”bocka av” uppgifter istället för att ta till sig kunskaper och färdigheter. Växlingen mellan teoritunga och praxisorienterade terminer, en följd av den nämnda sekvenseringen, leder till att viss typ av kunskap kommer i skymundan. Under ett par år höll jag två teoritunga föreläsningar i olika terminer av en lärarutbildning som var väldigt lika till innehåll, om än med olika fokus. Det var få studenter som kom ihåg att de hade haft en föreläsning inom området, för att inte tala om innehållet. Jag är övertygad om att det varken berodde på min inkompetens som lärare eller studenternas ignorans utan att det är en naturlig process att lägga kunskaper till handlingarna om det saknas användning för dem. Om man får ett verktyg – och en teori är inget annat än ett verktyg för att se och hantera världen – ena året, men sedan inte har användning för den förrän två år senare är det fullt förståeligt att ha glömt bort dess existens och funktion.

Som lärare innebär dagens organisering av utbildningen att man bara har väldigt begränsade kontakter med respektive studentgrupp, som omöjliggör ett intensivt samtal och ömsesidigt lärande som universitetsstudier ska innebära. Många lärare måste dela kurserna, för att kunna klara av arbetsbördan, som gör det svårt att få en helhetssyn i kurserna.

För att ta itu med de beskrivna svårigheterna föreslår jag därför att lämna dagens sekventiella uppbyggnad av utbildningen och istället övergå till en parallell modell, som skulle kunna se ut så här: På måndag kurs i ämnesinnehåll, på tisdag didaktik, på onsdag tid för inläsning och kåraktiviteter, på torsdag utbildningsvetenskaplig kärna (UVK) och på fredag verksamhetsförlagd utbildning (VFU) eller intensifiering. Ett sådant grundschema, med utrymme för kontextuella anpassningar, gäller sedan genom hela utbildningen.

Det skulle innebära att alla kurser pågår hela terminen, tjugo veckor. Det ger tid åt både studenter och lärare att lära känna varandra och för studenter att behöva leva med ett innehåll under en längre period än bara fem eller tio veckor. Det möjliggör luft i utbildning och tar bort pressen av ständiga uppstarter och avslutningar. Alla kurser startar samtidigt, första veckan, vilket kan ske i samarbete och skapa synergier mellan kurserna. Att låta teorifokuserade, praxisorienterade och praktiska kurser leder dessutom till att studenterna genom hela utbildning har dessa fyra pelare som genomgående, presenta inslag i sin utbildning.

Genom att de olika inslagen finns närvarande samtidigt i studenternas medvetande, kommer det att leda till växelverkningar och förståelser för materian som är olika hos olika studenter. Så även om de går samma utbildning kommer det att leda till individuellt kunskapande. En teoriälskande student ser ett nytt samband inom verksamhet eller ämnesdidaktik, medan en praxisorienterad student får en oanad förståelse för en lärares teoretiska resonemang, då den kopplar fredagens upplevelse i klassrummet med måndagens kunskap från föreläsning på ett konkret och framförallt direkt sätt. Detta leder till likvärdigt utbildade, men individuellt bildade lärare.

Ett kursschema som omfattar tjugo istället för fem veckor kräver dessutom färre inblandade lärare per kurs. I lärarutbildningarnas kurser med stora studentgrupper krävs det många lärare för att kunna hantera arbetsbördan under utsatt tid. Med parallellt pågående kurser kan två eller tre lärare hålla i en kurs vilket leder till bättre kunskap hos varje lärare om kursen och studenterna. Detta öppnar upp för att det som sker på utbildningssidan återförs till lärarnas utveckling och forskning. Således kan universitetens eftersträvade enhet av forskning och utbildning återskapas. En liten organisatorisk förändring som innebär stor förändring mot dagens kunskapsfabrik.

Jakob Billmayer är doktor i pedagogik och universitetslektor i pedagogiskt arbete inom lärarutbildningarna vid Högskolan i Borås