Jan Thavenius: Det tertiära lärandet

Decennium efter decennium har det talats om hur svårt det är att planera undervisning i ett samhälle som är i snabb förändring. Lösningen har hetat ”det livslånga lärandet”. Lärare och elever ska ”lära sig att lära” och inte bara inhämta de för dagen gångbara kunskaperna. Men hur ska de lära sig att lära? Det måste vara kärnfrågan.

För några år sedan skrev sociologen Zygmunt Bauman en artikel med titeln ”Utbildning: under, för och trots postmoderniteten” (Det individualiserade samhället, 2001). Jag ska bara ta upp några tankegångar från hans rika och mångsidiga resonemang.

Bauman skiljer mellan tre typer av lärande. Hans utgångspunkt är ett påstående av antropologen Margaret Mead som menade sig ha funnit något som förenade många olika samhällen. Kärnan i påståendet – och det tänkvärda – är att det sätt på vilket kunskapen ordnas och överförs mer än kunskapens innehåll bestämmer hur individer lär sig tänka och hur kunskapernas delas och används. Vilka får tillgång till vilken kunskap? Och vad är det för sätt att tänka som förmedlas när kunskaper ordnas och förmedlas i t.ex. avgränsade ämnen, som baskunskaper eller ”fasta kunskaper”?

Det som Bauman kallar ”det primära lärandet” rör undervisningens etablerade innehåll, den kunskap som lätt kan väljas ut, ordnas på olika sätt och kontrolleras på ett relativt enkelt sätt (test, flervalsfrågor o.s.v.). ”Det sekundära lärandet” däremot är mera dolt för de inblandade. Det handlar till stor del om sådant som betraktas som självklart, som är vanemässiga sätt att uppfatta vad som är utbildning och kunskap, sätt att tänka som aldrig medvetandegörs, ”färdigheter som är ojämförligt mycket viktigare för elevernas framtida liv än de mest omsorgsfullt utvalda kunskapselement som tillsammans bildar mer eller mindre utvecklade utbildningsplaner”.

Det primära lärandet befinner sig kan man säga på en positivistisk nivå. Det gäller att inhämta de legitimerade kunskaperna för att kunna utföra vissa på förhand bestämda uppgifter. Talet om beständiga kunskaper och baskunskaper är uttryck för detta lärande. Det sekundära lärandet förmedlar vanor att tänka på ett visst sätt som också är förknippade med vissa uppgifter och inga andra. Bauman talar om det som att ”lära sig lära”. De två sätten att lära kompletterar varandra och är båda sedan upplysningstiden förbundna med den moderna formen av utbildning. Under modernitetens första fas var det viktigaste att samla en kunskap som beskriver det lagbundna, det förutsägbara, det som bara förändras långsamt och som därför kan förutses och behärskas – allt för att ”förbättra” människans tillvaro och bidra till ”framåtskridandet”.

Utbildning har därför under moderniteten uppträtt i strängt strukturerade institutioner, där kunskap organiserats i fasta mönster, där modeller och metoder övertagits av föregångarna, modifierats något och förts vidare, där läroprocesserna kunnat planeras och kontrolleras. De två typerna av lärande är anpassade till en situation där förändringar sker relativt långsamt, där kunskapen och kunnandet ackumulerats i överskådliga processer och under reglerade sociala former ­– så att skolor och universitet kunnat upprätthålla sin auktoritet.

Nu tillhör Zygmunt Bauman de samhällstänkare som betonar samtidens radikala förändringar som sägs kullkasta alla gamla sanningar. Kanske är situationen på vitala punkter helt annorlunda än när vi lite äldre skaffade oss kunskaper och tänkesätt enligt det primära och sekundära lärandet. Det är nu det tertiära lärandet kommer in i resonemanget, ”en form av lärande som våra nedärvda utbildningsanstalter, som fötts och vunnit mognad i den moderna ordningsivern, är illa rustade för att hantera”.

Det tertiära lärandet handlar om att lära sig att förhålla sig till ett samhälle och en kultur som på avgörande punkter skiljer sig från modernitetens relativa stabilitet med fasta orienteringspunkter och etablerade auktoriteter som stod som garanter för kunskapen. Det tertiära lärandet handlar om att förhålla sig till ett senmodernt tillstånd som ”har brutit sönder den moderna tidens enda stora spel i många små och dåligt samordnade spel, har vänt upp och ner på reglerna i alla spel och kraftigt förkortat livslängden för varje regelsamling”.

Det är framför allt två stora och viktiga förändringar som Bauman går närmare in på. Den ena – den som gör det tertiära lärandet nödvändigt – är den försvagning av de gamla stabila orienteringsmöjligheterna, den försvagning som bland annat gått under beteckningen det postmoderna tillståndet. Samhället och det sociala livet ser inte längre ut som förut, människorna lever och orienterar sig inte som förut, arbetslivet ser inte ut som förut. Och de gamla förklaringsmodellerna passar inte längre. Det tertiära lärandet går ut på att lära sig att leva i ett nytt, mer flytande tillstånd med många olika perspektiv och förklaringar, med olika värderingar och kanske framför allt med snabba förändringar av de situationer och de människor som ska tolkas.

Den andra viktiga förändringen är försvagningen av skolans och den högre utbildningens auktoritet. Jag ska inte gå närmare in på Baumans intressanta resonemang om detta utan hänvisar till hans text. Jag vill bara säga så mycket som att det enligt Bauman handlar om att utbildningen både förlorat en stor del av sin autonomi och sin centrala ställning i samhällsutvecklingen. Det kan synas vara ett lite egendomligt påstående med tanke på hur mycket det talas om utbildning som tillväxtmotor och avgörande för Sveriges ställning på den globala marknaden. Men i själva verket handlar det om ett klart samband. Ju mer man betraktar utbildning som tillväxtmotor desto mer förlorar den sin självständiga ställning och sin ledande roll.

Poängen i Zygmunt Baumans argumentering är alltså att om utbildningen fortsätter att planeras och drivas (och utvärderas!) enligt det primära och sekundära lärandets principer kommer den att långsamt men säkert förlora allt mer av sin självständighet och auktoritet. Gapet mellan de kvalifikationer som skola och universitet kan ge och de som ges av andra, flexibla och snabbt omställningsbara aktörer (privata utbildningsanordnare, företag o.s.v.) ökar. Gapet mellan de kvalifikationer som skola och universitet kan ge och de som individerna kommer att behöva ökar.

Ett sista långt citat ger som jag ser det en hel del att fundera över – men det ger också en hel del ansträngande arbete att översätta de allmänna resonemangen till erfarenheter som vi dagligen gör av det här samhället:

Samordningen av strävan att ”rationalisera” världen och strävan att fostra rationella varelser som lämpar sig för att bo i den, denna bakomliggande förutsättning för det moderna utbildningsprojektet, framstår inte längre som något trovärdigt. Och när förhoppningen om att vinna rationell kontroll över människans sociala livsmiljö sjunker blir det ”tertiära lärandets” värde i olika sammanhang så mycket mer uppenbart. Att ”förbereda för livet” – denna eviga, oföränderliga uppgift för all utbildning – måste först och främst betyda att man odlar förmågan att leva dagligen och i fred med ovissheten och ambivalensen, med en mängd olika ståndpunkter och frånvaron av osvikliga och tillförlitliga auktoriteter; måste betyda att man skapar tolerans för olikheter och en vilja att respektera rätten att vara annorlunda; måste betyda att man stärker den kritiska och självkritiska förmågan och modet att ta ansvar för sina val och deras konsekvenser; måste betyda att man utvecklar förmågan att ”ändra ramar” och motstå frestelsen att fly från friheten och den obeslutsamhetens ängslan som denna för med sig vid sidan om glädjen över det nya och outforskade.

Skolan har under moderniteten varit en central institution för att förse individerna med färdiga kunskaper och färdiga sätt att tänka som skulle räcka en livstid ut. Det postmoderna samhället kräver enligt Zygmunt Bauman att individerna lär sig hur man ”ska bryta mot det regelmässiga, hur man ska befria sig från vanor och hindra tillvänjning, hur man ska arrangera om fragmentariska erfarenheter till hittills obekanta mönster samtidigt som man betraktar alla mönster som acceptabla enbart ’tills vidare’”. Den banala frasen för denna insikt är ”det livslånga lärandet”. Bauman ifrågasätter om det lärandet kan ske på det primära och sekundära lärandets villkor. För säkerhets skull vill jag påpeka att han också diskuterar den avgörande frågan om vilka olika, mer eller mindre önskvärda vägar som denna ”anpassning” till det senmoderna tillståndet kan ta.

Det tertiära lärandet är alltså ett begrepp som vill understryka att senmoderna tider kräver en delvis ny form för utbildning som inte på samma sätt som tidigare förutsätter säkerhet och kontroll utan i stället räknar med öppenhet och osäkerhet. Vi återfinner idag samma spänning mellan modernitet och senmodernitet inom forskningen. Om det ligger något i den här analysen av den senmoderna samtiden, kommer det att påverka hur vi ser på forskningsanknytningens innehåll och form. Under alla omständigheter bör vi inte utan vidare överta den traditionella forskningens modeller eller erkänna dess anspråk på absolut auktoritet.