Skola och SamhälleJan Thavenius: Kunskap och kunskap
Två olika sätt att se på kunskap har kämpat om herraväldet i demokratierna, skriver Björn Elmbrant i Dom där uppe – dom där nere. Om demokratin i Sverige (1997), en granskning av vår politiska kultur:
”Den ena kunskapssynen bygger på att vetenskapen tillhandahåller de objektiva och helt överlägsna beslutsunderlagen. Av denna kunskapssyn följer en teknokratisk bild av politiken, kanske också en elitism. Vetenskapen har färdiga, slutna system för hur samhället ska se ut.
Den andra kunskapssynen bygger på föreställningen att de vetenskapliga kunskaperna är provisoriska. Dessa kunskaper kan visserligen vara de bästa man för ögonblicket har, men de är alla produkter av sin egen tid och dess sociala förhållanden.”
Kunskapsskolan är ordet på modet. Det är självklart att de unga ska lära sig något i skolan, bygga på sina kunskaper om sig själva och den värld de ska arbeta och leva i. Vi har verkligen ett problem om det finns några som hävdar något annat. Men med kunskap kan man mena olika saker. Ett exempel erbjuder två olika förslag på en ny lärarutbildning (se Dahlstedt).
I propositionen om En förnyad lärarutbildning (1999/2000) är skrivningarna entydigt för aktivt kunskapssökande och mot enkelriktad förmedling av ett givet kunskapsstoff. ”Att utbilda barn och elever som självständigt ställer frågor, söker svar och som prövar olika tolkningar av fakta och erfarenheter är en väsentlig del av läraruppdraget” är en mening som anger perspektivet. Aktivt och kritiskt kunskapssökande ställs mot traditionell förmedlingspedagogik. Kunskapssynen ligger nära Elmbrants andra typ.
I utredningen En hållbar lärarutbildning (2008) är perspektivet det motsatta. Det är tydligt att man snarast ansluter sig till ett förmedlingspedagogiskt synsätt. Med vetenskapen i ryggen är det läraren som har kunskapen och frågorna. Läraren lär ut, eleverna lär in. Mindre viktigt är att ställa frågor, tolka och argumentera. I bakgrunden anar man en kunskapssyn av den första typen.
I Elmbrants första typ är kunskap något som kommer till eleverna i en redan färdig form. I den andra däremot ska eleverna tillägna sig förmågan att inte bara skaffa sig kunskaper utan också vrida och vända på dem, se dem ur olika perspektiv, sätta in dem i ett socialt sammanhang, undersöka hur kunskaperna används i samhället.
En död trut
Det finns helt andra kunskapsformer än den som dominerar i skolböckerna. Här är en annan i form av en berättelse på femtaktig jambisk vers:
Ni kanske minns att Göran Palms idé
med vintersagans Sverige var att skriva
en Selma Lagerlöfsk presentation
av landet vi bebor, en läsebok
för svenska folket. Särskilt mycket läst
i skolan har den inte blivit. Men,
vem vet, en vacker dag det kanske är
en väldigt ambitiös kulturprofet
som anbefaller denna svenska saga
att läsas årskurs efter årskurs. Dock
med kritisk reflexion och analys.
På sidan fyrahundraåtta kommer
berättaren till Dalsland, närmare
bestämt en by i detta lilla landskap.
Där möter Palm en trut som blivit skadad
av någon olycksalig händelse.
Men låt nu Palmen själv berätta sagan.
En dag i byn ser jag en trut som sitter
på vägen när jag kommer gående.
Den flaxar bara till, har brutit vingen.
Dagen därpå ser jag den död i diket,
tillplattad av en bil, ändå intakt.
Två dagar senare har den ett hål
i magen, fullt av blod, och ögonen
är sönderhackade. När helgen kommer
är inget kvar, ingenting alls, sånär
som på ett par tre fjädrar som har fastnat
vid dikesrenen och ser ut som ängsull.
Jo, skrovet ligger där, halv dolt av gräs,
som om de många djurbensmjölnarna
i jorden redan börjat dra det neråt,
för det är helt och hållet avgnagt, rent.
Och vilka är det som har varit framme?
Kråkan och skatan, räven, flugorna,
kanske den visa korpen, som just Dalsland
nyligen upphöjt till sitt landskapsdjur,
ett val som vittnar om fördomsfrihet.
Så effektivt kan städningen gå till
i skapelsen, när faunan är komplett,
så att det alltid finns ett asdjur kvar
som gillar just den bit de andra ratat.
Vad fruktansvärt, att äta eller ätas,
måste det vara så!? Ja, det är praktiskt:
allt blir till energi i andras kroppar.
Om vi i stället dominerat Byn,
så att den varit en så kallad tätort,
skulle den överkörda truten snart,
efter ett ömsint livräddningsförsök,
ha sopats upp och lagts i någon tunna
för vidare befordran till en soptipp,
där trut och skräp rörts samman till en smet
som sedan tillförts jord och luft som gift.
Skapelsens egen tekniska förfining
har alltså nått därhän i denna by
att det vi kallar sopor inte finns,
allt vandlas om till idel nyttigheter.
Så här berättar alltså Palm på blankvers,
ett demokratiskt versmått som på franska
har givits namnet vers commun (ni vet?)
som brukades av Shakespeare på sin tid,
men som kan skrivas av envar som vill
ge tonen vardagskaraktär och skänka
sin berättelse personligt tilltal.
Dock är det vers och inte skolboksprosa,
dess jambers lugna växling ger en trygghet
som andningen hos den som vill dig väl
på samma gång som språket får en lätthet
men också vikt som särskild uttrycksform.
Med jambens jämna hjärtslag ger oss Palm
en scen som du kan se framför din blick,
som du med säkerhet har sett nån gång,
ett stackars djur som dött och förs till mullen,
en hållbar utveckling på liv och död.
Vem vet? Vår trut är möjligen statist
i regressiva drömmar om ett byliv
som blivit överflödigt, tynat bort och
förpassats till en soptipp. Teknik och till-
växt, vetenskap har lärt oss veta bättre.
Vår ödesdiskussion står där och stampar.
Naturens överlevnadsstrategier
välkomnar symbiosen liv och död.
Men måste ej teknikens strävan vändas
från död och gift men också vinst och växt?
Det finns så många perspektiv på tingen.
Är energi detsamma när det lyser
i gallerior, varuhus och krogar
som när jag lagar mat på eftervärmen
(det har jag lärt av omtänksamma staten).
Personligt ansvar borde gälla alltid
och inte göra halt vid hemmets dörr.
Nu vill man inte lägga långa näsan
i blöt men gärna diskutera frågan:
Vad har egentligen natur, miljö
och samhälle med konst och estetik
att göra?
Kunskapens form
Estetik kan betyda många olika saker. Man ska nog akta sig för att tala om vad estetik ”egentligen” är. Men finns det någon sida av den mångtydiga estetiken som är intressant för utvecklingen av skola och lärande? Har estetik och kunskap med varandra att göra?
Jag ska nöja mig med att fundera kring en betydelse, estetik som form eller sinnlig form. Vi talar om en romans estetik, om estetiska uttrycksformer eller kanske om konstens metod. I dessa fall tänker vi på den form som framställningen eller gestaltningen har.
Den här betydelsen hos estetik är den som vi brukar dra fram när vi ska tala om varför det är så viktigt att syssla med konst i olika former. Estetiken är ett speciellt sätt att skapa bilder av verkligheten till skillnad från exempelvis vetenskapen. Jag menar inte att det är en absolut skillnad mellan konst och vetenskap. Men de befinner sig typiskt i var sin ända på en skala, inte minst gäller det den avglans av vetenskapen som finns i skolböcker. Vad som är så speciellt råder det bara en begränsad enighet om men frågan diskuteras hela tiden i det som vi kallar kulturdebatten. Jämför det med hur ofta kunskapens form diskuteras i vetenskapen eller i skolan.
Jag kan inte berätta vad det är för speciellt med konstens sätt att forma bilder av verkligheten. Det skulle föra för långt. Jag kan bara peka på några drag som kan vara viktiga när det gäller konst, estetik och lärande. Till skillnad från skolboksvetandet släpper konsten fram det osäkra, ofärdiga, motsägelsefulla och mångtydiga i våra kunskaper. Konsten har plats för stämningar och känslor, det personliga och subjektiva, för konflikter och dilemman. Konsten berättar gärna konkret och sinnligt, frågar hellre än ger bestämda svar. Där konsten framträder med ett förslag, uppträder vetenskapen och skolboken gärna som om de hade Svaret.
”Det estetiska är en aspekt av all kunskap” skriver en norsk forskare, Ingebjørg Seip. Konsten är en framställningsform som drar uppmärksamheten till sin egen form och som hela tiden experimenterar med formen. Formfrågor är en ständig punkt på kulturkritikens dagordning. Jag menar att alla andra kunskapsområden har något att lära av konsten i det avseendet. Skolkunskaperna i vilket ämne som helst har liksom vetenskaperna en viktig formsida.
”Vetenskapens estetiska dimension är inget yttre i förhållande till dess kunskapsfunktion utan en central, ofta omedveten del av kunskapsprocessen” skriver Ingebjørg Seip vidare. Estetiken är med andra ord kunskapsområdens medvetande om sig själva som text. Den påminner om att det inte finns något ”rent” innehåll. All kunskap har en form och det betyder något.
Kan ”Vintersagan” bara vara en underhållande inledning till den riktiga diskussionen om natur och miljö? Jag hoppas att den kan vara underhållande. Men jag hoppas att den kan var något annat också. Först och främst kanske en motbild mot en dominerande form för framställningar av natur, miljö och samhälle.
Göran Palms berättelse är konkret och individuell medan vetenskapen ofta är abstrakt och allmän. Hos Palm är det berättelsen som bär fram argumenten. I skolböckerna syns ofta bara ”fakta” och ”argument”, men dold i dessa fakta och argument finns ofta en berättelse om oss och samhället och naturen. Naturen är till för oss, brukar de berätta. De här dolda berättelserna får vi inte alltid syn på. Hos Palm däremot är det ingen tvekan om vart han vill leda oss. Men vi behöver inte gå dit, om vi inte vill. Vi vet att det är Palm som är personlig och subjektiv och talar med oss på sin lugna blankvers. Han uppträder inte i auktoritetens till synes opersonliga och objektiva dräkt.
Berättelsen om truten bygger på en motsättning mellan natur och kultur. Naturen representerar en både effektiv och hållbar utveckling. Kulturen däremot är ineffektiv och sprider gift omkring sig. Hos Palm är djuren överlägsna människan – den visa korpen. I kulturen förefaller däremot människan stå över djuren. Är detta bara en dröm om en återgång till naturen eller ett förmodernt stadium? Eller berättar Palm om en väg ut ur vår knipa där tillväxt och överlevnad tycks omöjliga att förena?
Naturen är ren och producerar nyttigheter i ”Vintersagan”, kulturen är oren och gift är det enda den producerar. Korpen är vis men vi människor är meningslöst känslosamma (ömsint) eller tydligen helt okänsliga för vad vi ställer till med. Sagans språk är associativt och fullt av värderingar. Det kan man se som något bedrägligt eller rentav farligt, ett skamligt försök att övertala, kanske manipulera oss, i stället för att övertyga med rediga argument. Ett annat sätt att se det är att berättelsen om truten inbjuder till diskussion och mothugg genom sin form. Den uppmanar oss att argumentera mot på ett annat sätt än lärobokens ofta endimensionella kunskapsform.
Glass i öknen
Hur tilltalar kunskapen oss? Jag är sanningen? Eller, jag är möjlig att diskutera? Eller kanske, jag är den enda korrekta formen av kunskap?
Jag kommer att tänka på en episod i en dansk skola. Den handlar inte om miljön utan om världssvälten. Läraren visar två bilder för eleverna. Den ena föreställer ett utmärglat barn i öknen, den andra ett välmående västerländskt barn som äter glass. Läraren undrar vad de här två bilderna berättar om. Det blir tyst i klassen. Man kan gissa att alla är generade för att svara. Det är för uppenbart, en rejäl pedagogisk pekpinne. Så kan en pojke inte hålla sig. ”Det är ont om glasskiosker i öknen.” Jag minns inte hur läraren reagerade. Men det är inte ett svar som Skolan gillar. Ändå har eleven kunskapen och dessutom kan han sticka hål på den övertydliga kunskapsformen.
Här kunde diskussionen fortsätta om vad vi kan lära oss av denna händelse.
Litteratur
Magnus Dahlstedt, ”Det lärande samhället” i KRUT 135, 2009.
Göran Palm, Sverige en vintersaga. Tillbaka till naturen, Stockholm 1989.
Ingebjørg Seip, ”Vetenskapens estetiska dimension” i Bengt Molander red. Mellan konst och vetande, Stockholm 1995.
One Comment on “Jan Thavenius: Kunskap och kunskap”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Betraktelsen skulle kunna inspirera till många slags diskussioner. Jag ser i förlängningen av det problem Jan diskuterar en förstärkning av skillnaden mellan skola och universitet. Samtidigt som skoldebatten präglas av den kunskapssyn som är mer statisk, mätbar och bygger på en ”ren” förmedling uppifrån och ner, finns det i forskarsamhället ett allt större intresse för helt andra syner på kunskap. Ett exempel är framgången för konstnärlig forskning som bland annat innebär att de konstnärliga högskolorna nu i högre grad utbildar egna forskare inom fält som har mycket litet att göra med traditionell vetenskap. Det här är inte en entydig tendens i den akademiska forskningen – det finns för all del mycket av förlegad kunskapssyn också där – men paradoxen blir ändå tydlig: Klyftan växer mellan kunskapssynen som råder i skola respektive akademisk forskning. Skillnaden mellan de två utbildningssfärerna cementeras ytterligare.