Jan Thavenius: Nationella prövningar av skolpolitiken

Vid skolstarten vaknade föräldrarna till barnen på Söderby skola i Haninge upp till en oroande verklighet. Eleverna i förskoleklasserna var uppdelade efter familjebakgrund. ”För oss blev det så tydligt”, säger en förälder till Dagens Nyheter (120901). ”Vi satt på mötet och efter att namnen ropats upp så försvann alla ’vita’ svenskar medan vi föräldrar med invandrarbakgrund satt kvar”.

När tidningen kontrollerade klasslistorna så visade det sig i stort stämma. I en klass fanns det nästan bara barn med namn som slutade på -son -ström, -lund, -berg och liknande, i den andra hade majoriteten efternamn som visade på invandrarbakgrund.

Söderby skola är en privatskola inom bolaget Pysslingen. Den försvarade sig med att man lovat föräldrarna ”från Pysslingförskolorna att hålla ihop barngrupperna för deras trygghet”. I nästa andetag påstod man att uppdelningen i klasser inte spelade någon roll i skolarbetet. Lite motsägelsefullt är det onekligen och lite intressant att Pysslingförskolan nästan inte har några barn med invandrarbakgrund, åtminstone inte i Haninge.

*

Långsamt vaknar landet ur privatiseringsdrömmen. Hur blev det med valfriheten? Vilka kunde utnyttja den? Vad blev det av den utlovade mångfalden? Blev det kostnadseffektivt och billigare för oss skattebetalare? Gick alla pengar vi lägger på barnens skola till undervisningen? Drev konkurrens och rivalitet mellan skolorna fram kvalitet och nyskapande idéer?

När jag skriver detta kommer det en rapport om betygsinflationen, ”Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven” (DN120908). Två nationalekonomer sammanfattar: ”Vår undersökning ger vid handen att fristående högstadie- och gymnasieskolor i genomsnitt sätter högre provbetyg än kommunala skolor, jämfört med de externa provbedömningarna. För högstadiet är avvikelsen i bedömningen så stor att den kan förklara en betydande del av det resultatförsprång som fristående skolor i andra undersökningar uppvisat gentemot kommunala skolor.” Konkurrensen mellan skolorna kräver höga betyg. Då sätter man (för) höga betyg. Det kan vi tacka skolpolitiken för.

Tveksamheten till privatiseringens effekter växer, de kritiska analyserna droppar in. Samtidigt försvaras den benhårt. Det är inte privatiseringens fel att klyftorna växer mellan resursstarka och resurssvaga skolor och elever. Sådan är marknaden och på sikt är det bra för landet och för kvaliteten på skolans resultat.

Det är klart att allt inte är privatiseringens fel. Skolan är en del av ett samhälle där människor bor i segregerade områden – villabarn och höghusungar – och där klassklyftorna ökat de senaste decennierna. Också de offentligt drivna skolorna påverkas av utbildningens kommersialisering.

*

Till skolstarten utkom det en intressant debattbok om skolan, Emma Leijnses Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan. Det är ett reportage som söker sin förankring i skolverkligheten och i forskningen om skolan. Elever, lärare och rektorer kommer till tals, forskare intervjuas. Journalisten Emma Leijnse är inte ute efter skandaler och påhopp utan undersöker delar av den minst sagt komplicerade skolvardagen.

Hon vrider och vänder på många av skoldebattens ämnen; de omdiskuterade kunskapsmätningarna, betygsinflationen, skolvalen, den finländska skolan, lärarutbildningens kvalitet, lärarnas arbetsförhållanden för att nämna några. Även om man inte alltid håller med, har man fått idéer och material att tänka med.

Ett genomgående tema är hur skolvärlden alltmer präglas av åtskillnad; likvärdigheten mellan skolorna har försämrats, elever nivågrupperas, man satsar på ”eliter”. Den sammanhållna skolan och den sammanhållna klassen blir mer och mer historia. När man prisar den finländska skolan för dess resultat, glömmer man bort att nämna att den ser ut som den svenska för ett par tre decennier sedan. Innan privatiseringen, kommersialiseringen och segregeringen ställde den svenska skolan på huvudet.

”Flykten till den rätta skolan” är rubriken på bokens första kapitel som handlar om hur valfriheten har utnyttjats av medelklassens föräldrar för att undvika att deras barn hamnar i samma skola som resurssvaga elever och invandrarbarn. ”1980 var Sverige som allra mest jämlikt” skriver Emma Lejinse. ”Varken förr eller senare har avståndet varit så litet mellan dem som har minst och dem som har mest. Sedan dess har öarna flutit isär ­– de öar av människor som tjänar mer, och de som tjänar mindre.”

Sedan dess har de svenska elevernas resultat i internationella kunskapstest sjunkit. Emma Lejinse frågar sig om det har något att göra med den ökade segregationen och hennes svar är, ja det har det: ”Forskningen kan väldigt tydligt visa att svaga elever blir bättre när de har duktiga klasskompisar. Om de duktiga eleverna stannade kvar i de utsatta skolorna skulle resultaten generellt bli bättre för alla elever.”

”Skolsverige glider isär och skillnaden mellan skolor blir allt större”, skriver Emma Lejinse och ”det handlar inte bara om det fria skolvalet. Bostadssegregationen ökar, men också skolornas egna uppdelningar i svaga och starka elever”.

I den läxfria Rotundaskolan i Västerås tänker man annorlunda. ”Vi vill ge alla barn samma förutsättningar oberoende av vilken bakgrund de har”, säger Linda Lindahl, rektor på skolan. ”Vi vet att vi har barn från hela spannet, och då tror vi att om vi ger alla förutsättningar att klara av sitt skolarbete under skoltid, så har vi bidragit till det”.