Jesper Sjöström: Didaktik – ett huvudområde för lärarutbildning

Didaktik är ett för lärare centralt praktik-teoretiskt kunskapsområde. Området har en lång historia inom akademin, men har aldrig slagit igenom vare sig inom akademin eller i skolan. Det är dags att ändra på det – gör didaktik till huvudområde inom lärarutbildning, menar Jesper Sjöström. (red.)

Didaktik är ett för lärare centralt praktik-teoretiskt kunskapsområde. Vissa, som jag, menar att den är ”lärarutbildningens fundament och kärna. I didaktiken förenas […] pedagogik/didaktik och ämne i teori och praktik” (Hansén & Sjöberg, 2006; se även bl.a. Kindenberg & Wickman, 2018). Därför bör man göra didaktik till huvudområde inom lärarutbildning, på samma sätt som vårdvetenskap (vid vissa lärosäten) är huvudområde inom sjuksköterskeutbildning.

Utöver didaktik, har åtminstone pedagogik och utbildningsvetenskap föreslagits som benämningar för lärarutbildningarnas vetenskapsområde. I bakgrundsarbetet till VR:s utbildningsvetenskapliga kommitté, som inrättades för snart 20 år sedan, föreslogs utbildningsvetenskap som en samlingsterm för forskning av relevans för lärarutbildningarna. När Daniel Sundberg för ett par år sedan diskuterade pedagogikens plats i relation lärarutbildning, kom han fram till att även pedagogik ibland står för ett yrkesrelevant vetenskapsområde, men lika ofta för en disciplin där lärarutbildningarna bara är en av flera avnämare. Det senare gör att en professor i pedagogik kan ha sitt fokus långt utanför lärarutbildningarnas primära intresseområden. Detsamma gäller för en professor i utbildningsvetenskap, men knappast för en professor i didaktik.

Jag ska göra en historisk tillbakablick. Redan i början av 1800-talet kunde man examineras i didaktik vid de svenska universiteten i Uppsala, Åbo och Lund. I Lund var det filosofiprofessor Mathias Fremling som föreläste i examensämnena pedagogik och didaktik. I en av sina föreläsningar sa han: ”Didaktik, undervisningsläran, är en vetenskap om de regler, som skall iakttas vid undervisning i en viss kunskap” (Kroksmark, 2011). Både i Lund och Uppsala lades dock didaktikundervisningen ned redan efter ett par decennier, medan den sannolikt fortsatte i Åbo och flyttades med till Helsingfors 1828. Det är därför troligt att Nordens första professur i didaktik, som inrättades i Helsingfors redan 1852, hade sitt ursprung i didaktikundervisningen i Åbo. I Sverige skulle det dröja nästan 150 år tills att första professuren i didaktik inrättades. Staffan Selander i Stockholm blev landets första professor i didaktik 1996. Några år senare fick Göteborgs universitet professurer i didaktik och därefter ett flertal andra lärosäten, däribland Uppsala.

Men redan för över hundra år sedan fanns politiska ambitioner om en forskningsanknuten lärarutbildning. Sveriges första professor i pedagogik, Bertil Hammer, arbetade i början av 1900-talet med didaktiska frågeställningar. Ett av skälen som angavs för hans professur, som inrättades i Uppsala 1910, var lärarutbildningens behov av vetenskaplig förankring. Motsvarande professur i Lund, som inrättades 1912, fick dock en psykologisk inriktning. Detta blev sedan den helt dominerande inriktningen på svensk pedagogisk forskning. Så sakta började pedagogikämnet på 60-talet förändras i samhällsvetenskaplig inriktning, samtidigt som kopplingen till lärarutbildning förblev svag. Så smått återkom intresset för didaktisk forskning, men innehållsfrågor negligerades ända in på 80-talet.

Pedagogiken vid de under 50- och 60-talen nya lärarhögskolorna kallades för ”praktisk pedagogik”. Lärarhögskolan i Stockholm inrättades 1956, den i Malmö 1960, den i Göteborg 1962 och sedan ytterligare några i slutet av 60-talet. Torsten Husén var professor i praktisk pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm från starten 1956 och femton år framåt. I Malmö innehade Åke Bjerstedt motsvarande professur under hela 33 år, under åren 1962-1995. I Göteborg blev Karl-Gustaf Stukát 1965 förste innehavare av en professur i praktisk pedagogik med specialpedagogik. Intresset för praktiknära pedagogisk forskning har sedan dess ökat stadigt, även om många fortfarande menar att den utgör en alltför liten andel av den totala utbildningsvetenskapliga forskningen. Pedagogiskt arbete tillkom som forskningsområde i början av 2000-talet och Skolforskningsinstitutet och ULF-satsningen för några år sedan i syfte att stärka praktiknära skolforskning.

Efterhand infördes metodik i lärarutbildningen, men utan egentlig vetenskaplig förankring. Didaktik återkom till de svenska universiteten först efter att lärarhögskolorna integrerades i universiteten 1977. Den föreslogs då som lärarutbildningens och lärarnas vetenskapsområde och den vetenskapliga basen för metodik.

Den första ämnesdidaktiskt orienterade avhandlingen lades fram i Uppsala redan 1894, men det skulle dröja drygt 100 år innan den första professuren inrättades. 1997 blev Björn Andersson professor i ämnesdidaktik vid Göteborgs universitet. Men redan 1946 års skolkommission, om den första lärarhögskolan, hade lyft upp frågan om en möjlig licentiatexamen i ett skolämnes undervisningsmetodik. I lärarutbildningsutredningen 1974 föreslogs två års lärartjänstgöring som krav för en utbildningsmetodisk forskarutbildning. Det var ett krav som liknar de som idag finns för några av landets forskarutbildningar i pedagogiskt arbete.

I början av 80-talet betecknades det som nu kallas ämnesdidaktik för både ”innehållsrelaterad pedagogisk forskning” och ”fackdidaktik”. Den förstnämnda beteckningen finns fortfarande kvar i etiketter som idrottspedagogik och musikpedagogik. Fackdidaktik var namnet på Ference Martons trilogi, som gavs ut 1986. I de tre böckerna, som behandlar flera olika ämnesdidaktiker, lyfter Marton även fram specialiseringarnas allmänna aspekter, och han varnar för att betrakta ämnesdidaktikerna som oberoende av varandra. Med andra ord var han en tidig förespråkare för det som senare kallats ”allmän ämnesdidaktik” (Sjöström, 2018).

Didaktik är ett för lärare centralt praktik-teoretiskt kunskapsområde. Området inkluderar såväl didaktikvetenskaplig kunskap som praxiskunnande i bemärkelsen värdereflekterad praktik. (Ämnes)didaktiska teorier och modeller ger lärare stöd i deras professionella didaktiska val (bl.a. Kindenberg & Wickman, 2018). Michael Uljens inledde för snart ett kvartsekel sedan sin bok Didaktik – teori, reflektion och praktik med: ”Didaktiska teorier och modeller är viktiga instrument med vilkas hjälp läraren kan hantera sin verklighet begreppsligt och därmed utveckla sin verksamhet. Ett huvudsakligt syfte med den vetenskapligt baserade lärarutbildningen är […] att ge blivande och verksamma lärare möjlighet att utveckla sitt personliga didaktiska tänkande och handlande”. Därför behövs betydligt mer didaktik – lärarprofessionens vetenskap, filosofi och konst – både i skolorna och i lärarutbildningarna!

Jesper Sjöström, lärarutbildare, docent i naturvetenskapernas didaktik och biträdande professor i utbildningsvetenskap. Är bland annat verksam som samordnare för ämneslärarutbildningen vid Malmö universitet.

Bildkälla: Free-Photos, Pixabay.

Referenser

Hansén, S-E. & Sjöberg, J. (2006). Didaktik i lärarutbildningar. I: S. Ongstad (red.) Fag og didaktikk i lærerutdanning – Kunnskap i grenseland (s. 258-273). Oslo: Universitetsforlaget.

Kindenberg, B. & Wickman, P.-O. (2018). Dags för didaktiken att bli egen vetenskap. Pedagogiska magasinet, nr. 2, s. 14-17.

Kroksmark, T. (red.) (2011). Den tidlösa pedagogiken. Lund: Studentlitteratur.

Sjöström, J. (2018). Didaktik i integrativa lärarprofessionsämnen. Studier i læreruddannelse og –profession, 3(1), s. 94-119.

Sundberg, D. (2018). Pedagogik som vetenskap. I: M. Nilsson Sjöberg (red.) Pedagogik som vetenskap (s. 11-26). Malmö: Gleerups.

Uljens, M. (red.) (1997). Didaktik – teori, reflektion och praktik. Lund: Studentlitteratur.