Jörgen Mattlar: Det erfarenhetspedagogiska monstret och konsten att avbryta

Kritiken mot lärarutbildningen har utgjort ett ständigt tema när förskolans och skolans problem har diskuterats och debatterats. Finns det fog för den kritiken? Detta frågar sig Jörgen Mattlar, lektor och excellent lärare.

Om vi lärarutbildare reflexmässigt förnekar kritiken kan vi fråga oss varför vi samtidigt måste slå oss för pannan i mötet med studenter som befinner sig i slutet av utbildningen? Hur kan det komma sig att studenter som läser teori och metodkursen inför Självständigt arbete inte kan formulera sig redigt om exempelvis lärandeteorier? Det är dessa erfarenheter jag vill dryfta mot bakgrund av att jag i min undervisning använder exempel utifrån sådant innehåll som jag vet att studenterna läst om i tidigare kurser.

En majoritet av studenterna jag möter har svårt att formulera sig stringent angående lärande-begreppet, vilket förstås är oroväckande emedan professionen entydigt handlar om barnens och elevernas lärande. Här menar jag att vi kunde förvänta oss att studenter efter flera års studier ska kunna rabbla olika lärande-teorier och lärande-begrepp i sömnen.

Och när det kommer ett svar så gäller det förstås Vygotskij och det sociokulturella perspektivet i Roger Säljös tappning. Det är ett perspektiv som är så hegemoniskt att det framstår som att studenterna skulle ha utsatts för regelrätt lärandeteoretisk indoktrinering.

Att lärande-perspektivet är och borde vara mer centralt i lärarprogrammen ska förstås ses i relation till förskolans och skolans kunskapsuppdrag. Att lärande-perspektivet finns i programmen är givet men det behöver lyftas fram tydligare, mer mångfasetterat och mer stringent. Det sociokulturella perspektivet utmanas inte minst av sådant som sker i förskole- och skolverksamheten, där interventioner, handlingsprogram och digitalt pedagogiskt material – digitala läromedel – vilar på helt andra lärande-principer än de sociokulturella. Detta måste vi undervisa om. Och detta oavsett var vi själva står med våra egna lärandeteoretiska övertygelser.

Det erfarenhetspedagogiska monstret

Ett av problemen jag identifierat i lärarprogrammen är att det i för hög grad ställs frågor till studenterna som å ena sidan kan betraktas som formellt rätt avancerade, relaterat till Blooms taxonomi, å andra sidan blir de alldeles för erfarenhetsbetonade. Här misstänker jag att didaktiken i för hög grad har attraherats av Aristoteles tredje kunskapsform, nämligen den etisk-praktiska kunskapsformen fronesis men där vi så att säga inte nödvändigtvis har en tillräckligt god bas hos studenterna för att kasta in dem i det politiskt-etiska förhållningssättet.

Det här kan komma till uttryck i tenta-frågor som i för hög grad utgår ifrån att studenten med sina erfarenheter som bästa källa kan redogöra för hur ett specifikt problem ska lösas. Studenten har även kurslitteraturen och undervisningen att utgå ifrån men svaren kan i hög grad besvaras med utgångspunkt i egna erfarenheter och gångbara normer och värderingar som studenterna lärt sig under utbildningen. Och de mer drivna studenterna som lärt sig den här diskursen klarar av den ena kursen efter den andra utan nämnvärda ansträngningar vad gäller litteraturstudier och sant lärande. Erfarenheterna räcker!

Och när jag här talar om erfarenheter så handlar det alltså inte om de erfarenheter som elever eller studenter har och som vi som lärarutbildare måste bygga vår didaktiska analys på, för att tala med Dewey eller Klafki, alltså de erfarenheter som ska utgöra en bas för läraren att planera den kommande undervisningen ifrån och framåt till framtida erfarenheter. De erfarenheter jag talar om, laddat med negativa konnotationer, är av den typen som vi i möjligaste mån behöver komma ifrån på seminarier och i tentafrågor.

Utbildningen ska inledningsvis erbjuda ett fundament att stå på. Kännedom om begrepp och grundläggande perspektiv utgör baskunskaper för de fortsatta studierna. Progressionen uppstår dock inte av att ständigt addera nytt innehåll utan progressionen ska komma till uttryck genom att baskunskaperna ska utgöra ständiga förväntningar på studenterna.

Det stora flertalet tappar kunskaper de läst tidigt i utbildningen, eftersom de inte arbetar med dem och håller dem aktuella och aktiva. Studenterna behöver utmanas att i högre grad utveckla sin förståelse för dessa grundläggande teorier och perspektiv och stärka dem i mer avancerad analys och värdering längre fram i utbildningen. Fördjupande progression.

Om konsten att avbryta

Optimalt ska atmosfären i utbildningen präglas av det kritiska samtalet där meningsutbytet ska omfattas av en prövande och öppen attityd – en flirt med det nyhumanistiska bildningsidealet. Min mening är att läraren ska ansvara för att diskussionen är relevant och förhålla sig till de ramar som gäller för kursen och det specifika seminariet.

Uppläggen för seminarierna ska med andra ord ge en viss didaktisk frihet, ett frirum för läraren, utan att förfalla helt till improvisation utifrån lärarens ämneskunskaper eller som en konsekvens av studenternas vilja att utbyta subjektiva erfarenheter under seminarietid. Det är därför vi måste styra och faktiskt också kunna avbryta. Det är läraren som ska leda diskussionen.

Samtidigt får vi inte falla i den fällan som en stark tolkning av konstruktiv länkning och kursmålsdrillning innebär. Jag menar att undervisningen i sådana fall riskerar att enbart riktas mot examinationen, vilket pejorativt brukar benämnas teaching to the test, där bildningstanken och det prövande akademiska samtalet knappast har någon plats.

Som lärare måste vi öva upp vår förmåga att faktiskt avbryta studenter när de viker av på individuella sidospår frestade av det erfarenhetspedagogiska monstret och föra tillbaka diskussionen till de frågor som kräver att studenten verkligen läst litteraturen och att de ska kunna redogöra för centrala perspektiv, vilka de nu än är.

Seminariet ska med andra ord grunda sig i en gemensam erfarenhet genom läsningen av angiven litteratur och den undervisning som erbjudits. Det är kursledarens och undervisande lärares ansvar att förmedla det förhållningssättet till studenterna och att i undervisningen hålla fast vid de förväntningarna. Det är att leda genom att undervisa.

Jörgen Mattlar är lektor i didaktik och excellent lärare vid Uppsala universitet